Friedman förstod sig på det ömsesidiga växelspelet mellan privat drift och privat finansiering. Om man säljer ut skolan till privata aktörer, så kommer somliga av dessa nya ägare snart att vilja ha intäkter från fler håll än bara det offentliga. Det är exakt vad som redan har hänt i svensk sjukvård. Privata vårdgivare nöjer sig inte med skattefinansierade patienter, utan sluter samtidigt avtal med försäkringsbolagen om de över 700 000 kunder som idag går före i vårdkön i strid med Hälso- och sjukvårdslagens principer om vård på lika villkor.

Bortkollrade och tjusade

Nu ville finansmannen Roger Akelius göra samma sak med skolan som med vården. Precis som Milton Friedman är han svuren fiende till likvärdig skola, och som storägare i Academedia skulle ”kanske 10–20 procent” av dess skolor ha reserverats för barn med rika föräldrar.

Menade Roger Akelius verkligen så? Ja, det gjorde han, men låt oss för säkerhets skull lyssna på vad han faktiskt sa när SR:s Studio Ett bad honom konkretisera sitt prat om skola efter plånbok: 

– Jag menar att Sverige ska anamma det som finns i utlandet, där de flesta skolor betalas fullt ut av föräldrar. I England kostar det ungefär 9 000 pund per elev och då får man en skola där de har åtta elever per grupp till exempel, och man har väldigt många mer varianter och hjälpmedel för eleverna. Och i Schweiz kan det vara heldyrt med skola.

Väldigt många gick i denna fälla. 

Med ett stort aktieinnehav i Academedia ville Roger Akelius alltså slå sönder ytterligare en bit av den svenska välfärdsmodellen. Nämligen Skollagen och dess skrivelse att utbildning ska vara avgiftsfri. Därför är det anmärkningsvärt hur enkelt han lyckades kollra bort Studio Etts reportrar, eller hur SVT:s Aktuellt lät honom breda ut sig om att prioritera barnen framför aktieägarna. Väldigt många gick i denna fälla. Ingen tycktes uppfatta att Akelius ville skapa en mer ojämlik skola, och alla lät sig tjusas av hans lekmannaidéer kring pedagogik och framför allt hans utsiktslösa idéer om att få vinstdrivande aktiebolag att sluta göra utdelningar till sina ägare. 

Sverige blir som Schweiz

Missförstå mig rätt. Marknadiseringen av svensk skola har gått mycket långt och det är vämjeligt att läsa börsbloggar där det varnas för att aktiekursen kan sjunka om politikerna tvingar friskolorna att höja kvaliteten. Bara själva ordet friskola kan ge vem som helst kalla kårar. Men det är trots allt så att utbildningen i Sverige fortfarande är avgiftsfri och skattefinansierad, detta till skillnad från väldigt många andra länder i världen. Och i viss kontrast till vården, där det faktiskt har gått ett steg längre med framväxten av privata sjukvårdsförsäkringar.

Akelius fick inte köpa in sig i Academedia. Men han tror ändå att det lär dröja högst fem år innan vi har ett skolväsen av brittisk eller schweizisk karaktär, där det kostar hundratusentals kronor att ge sitt barn en bra utbildning. Jag befarar att han har rätt. 

Med dagens klyftor kommer pressen på skolavgifter inte bara komma från vissa friskolor och miljardärer, utan även från en övre medelklass som har så mycket pengar att de inte vet var de ska göra av dem. Jag pekade redan 2018 på att det är en ”tidsfråga innan vissa friskolor börjar ta betalt av eleverna, för varför ska inte föräldrar som köper vård även få lägga pengar på sina skolbarn”

Hur kritisk är ministern?

En av få som trädde fram och kritiserade Roger Akelius planer på rikebarnsskolor var skolminister Lotta Edholm (L). Men är Liberalerna verkligen så kritiska? När det gäller sjukvården har hennes parti främjat framväxten av privata sjukvårdsförsäkringar på alla tänkbara sätt, och vad är det egentligen för skillnad mellan vård efter plånbok och skola efter plånbok?

Vi har snabbt vant oss vid att över 700 000 personer får snabbare och bättre vård än övriga befolkningen. Och vi kommer lika snabbt att vänja oss vid att rika barn går i de bästa skolorna. Att regeringen – och Moderaterna – säger sig motverka den utvecklingen är kanske en fråga om taktik. Opinionen är möjligen inte helt mogen ännu, eller som Timbros dåvarande vd (nu statssekreterare hos Moderaterna) Karin Svanborg-Sjövall uttryckte det 2018: ”Nu finns det en mognad i opinionen för att röra sig framåt, inte i skolan, men inom sjukvården och äldreomsorgen.”

Hur som helst klingar det oerhört falskt. 

Klingar oerhört falskt

Några som verkligen gladde sig åt Akelius planer på ojämlik skola var de tänkta försäljarna, far och son Rune och Johan Andersson på Mellby Gård. De har nyss använt sina skolvinster på skattemedel till att pumpa in miljoner i en privat cancerklinik, så det vore kanske väl magstarkt om de gjorde samma sak med den egna skolkoncernen. Men nu kom alltså  Akelius och sa att han ville göra med skolan det som Anderssons redan har börjat göra med vården. Det lät ju toppen, tyckte Rune och Johan, men kanske fick de kalla fötter när självaste skolministern gick till attack mot köpet på just dessa grunder. Hur som helst klingar det oerhört falskt när Johan Andersson plötsligt säger sig vara en ”stor försvarare av den svenska modellen”.

Exakt vad som fick Anderssons på Mellby Gård att häva försäljningen kommer vi aldrig få reda på. Vad vi däremot vet med säkerhet är att storkapitalisterna gör lite vad de vill med svensk välfärd, som gradvis blir mer privatiserad och mer ojämlik. Hur ska denna utveckling brytas och vem ska bryta den? Då vård och skola efter plånbok är intimt förknippad med vinster i välfärden, är svaret på den första frågan att förbjuda välfärdsvinsterna och återskapa offentliga monopol på centrala välfärdstjänster. Den andra frågan är mycket svårare att svara på.

John Lapidus är forskare i ekonomisk historia, verksam vid institutionen för ekonomi och samhälle på Handelshögskolan, Göteborgs universitet. Aktuell med boken ”Den sjuka debatten – bland vårdindustrins myter, nyspråk och lögner” (Verbal förlag).