Huruvida Akelius nu kastar in handsken återstår att se. Han är inte en person som är van att gå förlorande ur maktkamper. Men vad som än händer bör alla som vill se ett skolsystem utan vinstdrivande jättekoncerner utnyttja det som hände förra veckan som ett lärotillfälle om skolägarnas ekonomiska och politiska makt.
Ett enda syfte
Väljarna vill inte ha vinstdrivna företag i skolan. De flesta av den här tidningens läsare vill verkligen inte ha vinstdrivna företag i skolan. Men när makten över skolan flyttats över till marknaden är det inte tillräckligt med att väljare vill förändra politiken. De måste först förstå skolmarknaden och dess incitament, annars kommer motparten att underskattas och kraften i motståndet att bli otillräcklig.
Aktiebolag – i synnerhet de börsnoterade eller riskkapitalistägda – har ett syfte som är överordnat alla andra: att öka värdet på aktierna. Det finns i huvudsak två sätt att öka värdet på ett företags aktier. Det kan ske genom tillväxt och/eller utdelning. Om ett företag växer – samtidigt som det klarar av att behålla lönsamhet – så ökar värdet på varje aktie och om ett företag ger utdelning (ränta) så blir det mer attraktivt att äga aktien, vilket också ökar värdet.
Generös utdelningspolicy
Akelius sa att han ville använda den aktiepost han sedan inte fick köpa till att ändra Academedias affärsmodell så att skolpengen skulle gå till böcker och att anställa lärare, så att kvaliteten kunde förbättras. Men ökad kvalitet på ett företags produkter och tjänster ökar inte värdet på ett företags aktie, såvida inte marknaden bedömer att företaget kan omsätta kvalitetsökningen i ökade intäkter. Det går inte i förskolan och skolan eftersom skolmarknadens aktörer inte kan använda kvalitet som argument för att höja priset på tjänsten. Skolpengen är konstant, oavsett hur bra kvalitet en huvudman (offentlig eller privat) levererar.
Academedia har en årlig omsättning på 15 miljarder. Koncernen växer genom nystartade förskolor och skolor och genom uppköp av existerande förskolor och skolor. Sedan något år tillbaka har Academedia även en utdelningspolicy som säger att minst 30 procent av bolagets vinst ska delas ut till aktieägarna. Det är bara genom att använda skolpengen på det här sättet som Academedia kan motivera investerare att köpa eller behålla aktien. Akelius löfte om ökad kvalitet höjde inte aktiekursen, utan sänkte den.
Anonyma investerare
Lika självklart som sambandet mellan tillväxt och aktievärde är sambandet mellan tillväxt och minskad politisk risk. När allt högre andel svenska barn och elever går i vinstdrivande förskolor och skolor minskar möjligheten för väljarna att tvinga fram politiska reformer som reglerar förskole- och skolmarknaden. Nuvarande ägare av skolkoncernaktier har således incitament att öka det egna företagets andel av den privata marknaden, men även att underlätta för hela den privata förskole- och skolmarknaden att expandera.
Academedia ägs till cirka 60 procent av utländska fonder där anonyma investerare har placerat pengar. Fonder med namn som Cobas Asset Management SGIIC SA, LOYS AG, Capital Group, DWS Investments, Taiga Fund Management AS och Dimensional Fund Advisors har köpt aktier i Academedia av ett enda skäl: avkastning.
Hot mot hela branschen
Men det är alltså inte bara Academedias aktieägare som hotas om Academedia börjar använda hela skolpengen till verksamhet, och inget till tillväxt eller utdelning. Det skulle öka den politiska risken för alla som äger aktier i förskole- och skolkoncerner som har verksamhet i Sverige. Om Mellby Gård hade gått vidare med försäljningen av sin aktiepost till Akelius så hade det inneburit ett hot även för riskkapitalistfonden som äger skolkoncernen Internationella Engelska Skolan och det norska investmentbolaget som äger förskolekoncernen Norlandia.
Ett billigt pris för att rädda ett helt lands skolsystem.
Flera politiska partier tycks nu vilja begränsa koncernernas expansion genom några mindre förändringar av regelsystemet för aktieutdelning och sänkning av friskolors skolpeng. Jag tror personligen att tiden för sådana finjusteringar är förbi. Skolägarna har blivit för mäktiga. Plåstret måste dras av och det får lov att kosta.
Det finns uträkningar på att statens nota för att köpa ut ägarna skulle landa på ca 20 miljarder, vilket jag tycker är ett billigt pris för att rädda ett helt lands skolsystem. För att ett sådant radikalt, men nödvändigt, förslag ska klubbas igenom riksdagen lär det först krävas omfattande utbildning av väljarna och en djupare förståelse av den destruktiva skolmarknaden än att det är fult med vinst.
Ideologiska slagord kommer inte att räcka.
