Varför ser tvåbarnspappan i SVT:s stora otrohetsdrama ”Trolösa”, ut att knappt ha tagit studenten?
Jag och mina vänner hinner inte se många sekunder av nytolkningen av Liv Ullmans och Ingmar Bergmans klassiker innan den första frågan uppstår. Det känns helt enkelt inte trovärdigt när Gustav Lindh, med sin pojkaktiga Timothée Chalamet-uppsyn, tar sig an rollen som Bergmans alter ego David Howard.
Men Lindh gör en älskvärd skådespelarinsats och tolkar rollen på ett så pass charmigt och övertygande sätt att jag snart glömmer att han och hans söner ser ut mer som bröder.
Dessutom har SVT:s storsatsning betydligt större problem, som recensenter ignorerat i sina hyllningar, men som vi nu äntligen fått en förklaring till.
Serien följer ett av livets och kulturens ständigt aktuella teman: den förbjudna kärleken. Här handlar det om relationen mellan den nyseparerade filmregissören David Howard och den gifta skådespelerskan Marianne Vogler. De är attraherade av varandra, men Mariannes äktenskap står i vägen och David är dessutom bästa vän med Mariannes man. I sex avsnitt får vi följa hur karaktärerna dras till och från varandra under några stormiga år, men också när de återförenas på ålderns höst efter decennier utan att ha haft kontakt.
Det är här allt blir obegripligt. Lena Endre är givetvis otrolig i rollen som den äldre Marianne, men mannen hon spelar mot, Jesper Christensen, är tyvärr ett haveri. Problemet? Jesper Christensen är dansk och pratar inte svenska.
Det här har produktionen löst genom att göra något oerhört märkligt vilket jag först trodde var att dubba Christensen. Hans mun rör sig nämligen inte i takt med orden han uttalar. Rösten är dessutom märkligt off på ett svårförklarligt sätt, vilket resulterar i att det inte känns som att replikerna kommer ur honom.
Nu förklarar Sveriges Radios Kulturnytt att det inte rör sig om en dubbning, utan om något ännu värre: artificiell intelligens. Man har med hjälp av teknikens ”under” försökt få Christensens danska att låta som svenska, och enligt Christian Rank, vd för den svenska avdelningen av seriens produktionsbolag, har folk uppfattat resultatet som naturligt.
Ursäkta? Jag och mina vänner har storögt följt hur rösthanteringen förstör scen efter scen, och hur Christensens märkliga osynk distraherar och tyvärr får allt som är fint i denna produktion att blekna.
Personligen är jag emot att blanda in AI i film av principiella, konservativa skäl. Det känns smutsigt och respektlöst mot skådespelaryrkets och filmformens tradition. Men fallet Christensen rör sig bortom principer, det är en fråga som handlar om resultatet.
AI:n håller inte, den är helt enkelt undermålig, och att man av ekonomiska skäl valt att ändå gasa på är vårdslöst och destruktivt mot alla andra delar av seriens produktion. Det säger dessutom något om hur låga tankar den som tagit detta beslut har om tittarna.
Att de tror att de ska komma undan med totalt osynkade repliker går i linje med essän ”Casual Viewing – Why Netflix looks like that” som Alex Schulman nyligen uppmärksammade i ett avsnitt av podcasten Alex och Sigge.
Essän, skriven av filmskribenten Will Tavlin och publicerad i det amerikanska kulturmagasinet N+1, behandlar begreppet ”casual viewing” som blivit allt mer styrande för det material streamingtjänsterna väljer att satsa på. Det handlar om film och tv-serier som är skapade för att titta på ofokuserat, medan vi skrollar på telefonen eller viker tvätt.
Casual viewing-produktioner kan inte jobba med undertext eller Hemingways ”show don't tell”-disciplin. Allt måste sägas rakt ut, helst flera gånger, så att tittaren som samtidigt gör något annat ändå hör vad som händer.
Det är film för lobotomerade, vilket eventuellt är vad vi förtjänar. För ”Trolösa” har hyllats till skyarna i både Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. Och visst, på många sätt är det en fantastisk serie som förtjänar högsta betyg. Skådespeleriet är imponerande, manuset likaså.
Till och med Christensens repliker funkar fint, så länge man inte tittar på skärmen medan han uttalar dem.