Det gjorde han eftersom han behövde simsalabim-förvandla sina ”äkta pengar” på banken till kontanter för svarthandel. Så Bertil förde över vita kronor till en vilt främmande mans konto, som sedan sportsladdade in på macken och hivade över pengar i påse. Klart och betalt. Inga frågor ställda.
Under en paus i förhandlingarna utvecklar Bertil sina känslor om transaktionen för mig:
– Det var skitläskigt! Jag var rädd för kriminella, man vet aldrig vad det kan vara för folk bakom detta, våld och allt, säger Bertil.
Han kallar sig konsult och är en affärsman med många, men få finansiellt framgångsrika, järn i elden. I alla fall officiellt. Bertil är proffs på att nolltaxera, dömdes nyligen för bokföringsbrott, och är så pass hemlig att det inte existerar offentliga bilder på honom. En enda finns, som jag har grävt fram ur arkiven, från när han sålde sin privata ö utanför Lidingö och cashade in 47 mille.
Förra året när jag intervjuade honom om den här trista härvan han är insyltad i, tyckte han att jag var dum i huvudet: ”Vad jag lägger min förmögenhet på ska du skita i. Det är ointressant.”
Nu, när hans dag slutligen kommit i rätten, är det öppna spjäll och stort leende. Bertil berättar gärna för mig, och åklagaren, om hur det råkade sig att han tjackade ett förstahandskontrakt på en redig Östermalmpärla: 171 kvadrat och den svärtade prislappen 1,5 miljoner kronor.
– Jag har inte gjort något olagligt. Moraliskt fel, ja. Inte illegalt. Jag ser mig som en moralisk person, men jag tänker att den där sexrummaren på Kommendörsgatan, den går ändå inte till någon ungdom eller student. Så det drabbar ingen egentligen, berättar Bertil för mig, efter att i vittnesbåset tydligt slagit fast att ”det var en affär, jag köpte ett svartkontrakt”.
Ja, det håller ju då inte de åtalade med om. Det gifta paret som han säger sålde till honom, de som numera bor i en flådig funkisvilla på fashionabel adress, bestrider via sina respektive advokater prick allt. Den omskrivna yogadrottningen och hennes krögarman pizzaprinsen håller snattran. Med stramt sammanbitna, fårade nunor yppar de endast ”jag väljer att inte svara på den frågan” när åklagaren kräver klarhet. De vill inte ens svara på om de någonsin ens själva bott på Kommendörsgatan. Trots att undertecknade hyreskontrakt och offentliga folkbokföringsregister finns.
Ja, så har man all rätt att göra. Men för en simpel åhörare ter det sig en smula märkligt när det dag efter dag langas fram till synes stabila bevis, som genom de olika åtalspunkterna tycks bygga en lång kedja av organiserad brottslighet. Med hyresbostäder som handelsvara.
Den här unika rättegångens huvudstjärnor, morsan Susanna och dottern Elin, duon som genom allt anklagas för att i utbyte mot feta provisioner ha mäklat handel med svarta kontrakt, ja, de förnekar sin vana trogen alla brott. Och minns ingenting.
Bertil då, får han bo kvar i sin sexa på Kommendörsgatan? Jorå, än så länge. Även om hyresvärden förra året skickade ett brev om uppsägning efter att de fått nys om ovan nämnda fuffens. Något som han irriterat viftar bort.
– Ja, vad ska de göra? Jag har inte gjort något olagligt. Det finns inga grunder att vräka mig. Jag blir kvar.
Besittningsrätten är stark. Tiden att dra honom inför hyresnämnden rinner ut. Det kan mycket väl bli så att Bertil får rätt. Och fälls de åtalade får han tillbaka sina 1,5 miljoner.
De namngivna heter något annat.
