Amnesty International publicerade i dagarna ett pressmeddelande där de anklagade Ukraina för att inte följa krigets lagar. De pekade ut brister i evakueringen av civila från städer, gruppering av artilleri bland civila byggnader och användandet av till exempel skolor och sjukhus som utgångsplatser. Kritiken lät inte vänta på sig. Flera namnkunniga bedömare fördömde Amnestys uttalande och menade att de sprang Putins ärende. Bland kritikerna finner man Amnestys ukrainska avdelning. De menar att Amnesty publicerat detta trots protester från deras ukrainska kollegor och utan att ta hänsyn till deras perspektiv.
Rysslands nya offensiv i Ukraina har pågått i över fem månader. Det som till en början var ett snabbt, dynamiskt och osäkert krig har övergått till ett långsamt malande. Ryssland har anpassat sig. Övergett tanken på ett snabbt krigsavslut och fokuserar istället på vad de kan. Artilleri och stridsvagnar. Position för position angrips och som en blodig maskin hasar sig den ryska armén fram över östra Ukraina. Kriget är inte över. Det kommer med en stor kostnad för Ryssland – militärt, ekonomiskt och politiskt – och det är oklart hur länge de kan pågå.
Den ryska modellen för krigföring skiljer sig delvis från det vi är vana att se när USA för angreppskrig. USA förlitar sig i större utsträckning på flygstridskrafter och precisionsvapen. Ryssland har istället alltid lagt sin vikt vid antal. Precis som i Groznyj under Tjetjenienkriget tas ingen hänsyn till målen och allt som kan betraktas som en befäst position eller ledningsplats förintas.
En av de främsta experterna på rysk krigföring – Michael Kofman – pekade tidigt i konflikten ut bristen på infanterister som en av Rysslands största svagheter. Putin vill in i det sista slippa att mobilisera soldater med hjälp av krigslagar. Istället förlitar han sig på frivilliga och kontrakterade soldater. Precis som Ryssland har Ukrainas försvarsmakt anpassat sig till krigets verklighet och försökt skapa en så stor asymmetri som möjligt. Det har tvingat in dem i städerna. Där kan Ryssland inte förlita sig på sitt övertag av eldrör och fordon utan tvingas strida soldat för soldat. Med detta kommer dock ett problem. I staden är gränsen mellan det militära och civila flytande. En plats som ena dagen är civil kan i nästa vara militär. Att skilja mellan beväpnade kombattanter och civilister är inte enkelt i krigets dimma.
I uppbyggnaden till kriget uppstod en märklig situation. Samtidigt som den brittiska och amerikanska underrättelsetjänsten varnade för en närstående ryskt anfall så lät Zelenskyj och Putin märkligt lika. Båda dessa spelade ner krigshotet och Zelenskyj uppmanade flera gånger västpolitiker att inte skapa panik. Hans motiv var troligtvis att minska risken för storskaligt kaos och dämpa de ekonomiska effekterna. Med detta uteblev en storskalig evakuering av civila från landets östra delar. En sådan order om att utrymma de hotande krigszonerna kom endast för ett par dagar sedan. Människor har förväntats evakuera sig själva. Något som vi på håll kan tyckas vara en självklarhet är inte så enkel. Det finns ett mönster av att människor stannar i katastrofområden trots fara för sitt liv. Mängden som gör det ökar ifall de inte vet vart de ska ta sig. Därför vilar ett tungt ansvar på staten att göra detta tydligt för sina medborgare. Detta har heller inte hjälpts av att Ryssland vid ett flertal tillfällen har angripit civila konvojer.
Krigets lagar är tydliga. De stridande parterna ska verka för att minimera skada och fara för skyddsvärda grupper. Alla är förpliktigade åt att skapa en tydlig distinktion mellan vad som är militärt och civilt. Amnesty har alltså rätt i sin kritik. Det finns saker Ukraina hade kunnat göra för att skapa en tydligare distinktion mellan de olika kategorierna, men deras motivation att göra så är liten. Varje evakuering tar anspråk på resurser som kan användas för att upprätthålla ett effektivt försvar. Att undvika att befästa städerna skulle göra försvaret betydligt svårare, eftersom Ukraina vill möta Ryssland där de är som svagast, i stadsmiljö där infanteristerna är som viktigast. Den känsligaste aspekten av allt är att Ukraina förlitar sig på västs stöd. En av anledningarna till att det ukrainska försvaret kunnat fortsätta kämpa är det massiva stöd som de får framför allt från USA och Europa. För att detta ska fortsätta krävs att narrativet om Ryssland består. Rysslands faktiska hänsynslöshet är en av de saker som driver opinionen att utvidga stödet till Ukraina. Sönderbombade städer stärker den bilden.
Att Amnesty vid andra tillfällen än under kriget visat underlåtenhet gentemot Ryssland gör inte deras kritik av Ukraina orättfärdig. Amnesty har också systematiskt kritiserat Ryssland sedan anfallet på Ukraina. Av det hundratal texter de skrivit om kriget är detta den enda jag kan hitta som kritiserar Ukraina. Det är rimligt då ansvaret för kriget och dess brutalitet vilar på Rysslands axlar. Att däremot inte vilja se de misstag eller grymheter som kriget tvingar fram från båda sidor är osunt. Alla krig skapar lidande, brutalitet och krigsbrott. Alla parter måste göra det de kan för att minimera dessa. Amnestys roll är att belysa kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Att de inte stämmer in hejarklacksmentaliteten är inte konstigt. Att kunna hålla huvudet kallt är ett privilegium vi har genom vår distans till kriget och den bör vi värna om.
