Bara sex procent säger nej.

Det är ett fantastiskt jordskred.

De senaste åren har de som sagt sig vilja öka flyktingmottagandet varit kring 20 procent och flyktingmotståndet har legat på rekordhöga nivåer, gött av politiker och opinionsbildare som reagerat med panik på minsta tendens till fler asylsökande.

Minns gärna hur det lät så sent som i höstas, när några tusen personer, mestadels från Mellanöstern, satt fast vid gränsen mellan Polen och Belarus. ”Några moraliska skyldigheter att ta emot de människor som genom diktaturens försorg sänds hit ska vi inte känna”, menade Svenska Dagbladet (9 november 2021). ”Det finns ingen annan lösning på denna orkestrerade kris än att försvara Polens yttre gräns” ansåg Expressen samma dag.

Skönja en omsvängning

När massflykten står för dörren låter det annorlunda, även på de ledarsidor som nu i åtminstone sju år inte tvekat att utmåla invandringen som roten till all sköns samhällsproblem.

De talar tyst i frågan, ska sägas, flyktingarna omnämns i bisatser, men man kan ändå skönja en omsvängning inför verklighetens nya krav.

Svenska Dagbladet anser att ”vi kan erbjuda flyktingar från Ukraina en fristad” (25 februari). Dagens Industri menar att ”Ukraina behöver vapen, finansiell hjälp och stöd för att klara den interna och externa flyktingkatastrof som kommer” (24 februari). Göteborgs-Posten anser att ”Nu gäller, som inrikes- och migrationsminister Anders Ygeman sa på fredagen: Sverige kommer, liksom andra länder i Europa, att ta sitt ansvar för dem som flyr från Ukraina” (26 februari).

Expressen däremot tiger helt, en tidning som tidigare bland annat argumenterat för att asylsökande egentligen överhuvudtaget inte borde släppas in i EU, utan få sin asylansökan prövad utanför unionen (21 augusti 2021).

Till och med Sverigedemokraterna ligger lågt, väl medvetna förmodligen om att minsta felsteg i detta nya läge kan rasera deras väljarstöd.

Vi kan se oss själva

Regeringen har vindsnabbt anpassat sin retorik till de faktiska omständigheterna på marken och den opinionsmässiga förändringen. Från Magdalena Anderssons famösa ide om att det är andra länders problem (Dagens Nyheter 18 februari), till Anders Ygemans presskonferens i fredags, då han bedyrade att alla som flyr kommer att få skydd.

I övriga EU ser reaktionerna likartade ut. Ett Polen som inte direkt gjort sig berömt för en generös flyktingpolitik håller gränsen öppen. Tyskland erbjuder gratis tågresor västerut. EU beslutade i söndags att ge ukrainarna upp till tre års rätt att leva i unionen utan att söka asyl och väntas senare i veckan fatta beslut om arbetstillstånd.

”Nu hålls viljan till medmänsklighet inte längre tillbaka av det politisk-mediala etablissemangets hotbilder.”

En förklaring är förmodligen att svenska folket reagerar med solidaritet när flyktingarna blir konkreta människor och vi oavbrutet kan följa krigets fasor på skärmarna. Vi kan se oss själva i familjerna vid polska gränsen, vi lider med dem som vandrat i timmar och med dem som hukar i skyddsrummen.

Och nu hålls viljan till medmänsklighet inte längre tillbaka av det politisk-mediala etablissemangets hotbilder.

Pyste ihop som en ballong

Så var det också inledningsvis under den förra stora flyktingkrisen. Från 2012 och fram till hösten 2015 växte sig den flyktingvänliga opinionen sig allt starkare samtidigt som den flyktingfientliga försvagades. 2015 var de för första gången någonsin lika stora, sedan mätningarna inleddes 1990.

Detta skifte skedde samtidigt som politikerna talade om humanitärt ansvar och flyktingarna som en tillgång för Sverige och Europa.

Den stora omsvängningen i opinionen skedde först efter att ett antal borgerliga partier och sedan även regeringen börjat tala om hot, kaos och systemkollaps. Då, inte förr, sköt flyktingmotståndet i höjden och den flyktingvänliga opinionen pyste ihop som en ballong. Politikerna skapade vändningen, eller bidrog i vart fall till att skapa den (Demker, Som-institutet 2021).

Avtäcker en rasistisk världsbild

Men tyvärr måste man också ställa en annan fråga när argumenten om att ”Sverige är fullt”, att det skulle ”kosta för mycket”, att ”vi inte klarar integrationen” och ”behöver andrum” nu tystats av de ryska bomberna och idéerna om ”noll asylinvandring” eller ”nettominus” är som bortblåsta.

Var de bara svepskäl, det slags rationaliseringar som kunnat klä om rasismen till ett mer legitimt invandringsmotstånd?

Beror vindkantringen i opinionen också eller kanske rent av huvudsakligen på vilka flyktingarna är? Är vita européer från en kristen kultur mycket mer värdefulla och välkomna än icke-vita flyktingar från muslimska länder som Syrien, Irak, Somalia och Afghanistan?

Denna fråga gnager på mig, inte minst som jag också möter inställningen i samtal med bekanta, som nu gärna välkomnar ukrainare efter att i åratal spytt galla över afghanska ungdomar.

Jag önskar att jag kunde svara nej. Men jag är rädd att det rekordlåga flyktingmotståndet och den i sig på alla sätt välkomna uppflammande solidariteten faktiskt också avtäcker en rasistisk världsbild.