Först och främst, det är förståeligt att högerextremisten Rasmus Paludans koranbränning i Stockholm har lett till internationella muslimska protester. Att det dessutom skedde framför den turkiska ambassaden i Stockholm har upprört fler människor i Turkiet än bara de som sympatiserar med president Recep Tayyip Erdogan. Regeringens samlade budskap är att man manar till ”lugn och besinning” i Sverige, så att fungerande samtal med Turkiet kan återuppstå igen.
Kallas terrorister
Men koranbränningen är trots allt bara den senaste händelsen i en svensk-turkisk utveckling som pågått ända sedan i maj i fjol. När Erdogan på måndagen kommenterade den gångna helgen i Stockholm och sa att Sverige kan fetglömma ett Natomedlemskap, motiverade han också detta med att Sverige ”låter terrororganisationer löpa amok” på gatorna.
Terroristerna, det är vad Erdogan kallar de kurdiska och prokurdiska aktivister som strax efter koranbränningen arrangerade en demonstration i Stockholm under parollen ”Nej till Nato – ingen allians med fascister”. Demonstrationen riktades främst mot Erdogan själv.
Sverige har yttrandefrihet, betonade Kristersson under presskonferensen. Men Sverige har också "provokatörer" som ser till att Natomedlemskapet försenas, sa han.
När en reporter från SVT frågade om statsministern alltså vill att demonstrationerna mot Natoprocessen ska upphöra, var han för en gångs skull ganska tydlig.
– Jag tycker att vi, alla medborgare i Sverige har skäl att fundera över vad som bäst gagnar svenska säkerhetsintressen.
Oroliga och förbannade
Efter att en reporter från finska Yle frågat ungefär samma sak, nämnde statsministern förstås också aktionen där en docka föreställande Erdogan nyligen hängdes upp i fötterna framför Stockholms stadshus.
– I Sverige skulle vi ha sett väldigt ogillande om det i något annat land hade hängts upp ledande politiker i någonting som liknar låtsasavrättningar.
Till saken hör att kurdernas demonstrationer, dockhängning och även mindre medialt uppmärksammade aktioner allihop är reaktioner på hur kurderna har blivit måltavlor för Turkiets krav under Natoprocessen. Den svenska högsta domstolen kommer inte att godkänna några utlämningar av de personer Turkiet kallar ”terrorister”. Men det avtal som Sverige och Turkiet undertecknade i Madrid förra sommaren riktar för det mesta in sig på kurder i Sverige.
Kurderna är oroliga och förbannade. De vill inte bli utvisade till Turkiet och identifieras som tecken på ”Sveriges uppriktighet”. Så benämnde Turkiets justitieminister Bekir Bozdag saken, när den kurdiska asylsökanden Mahmut Tat utvisades till en turkisk fängelsecell i december.
Madridavtalet talar om att Sverige skyndsamt ska behandla utvisningsärenden till Turkiet.
Ska uppfylla avtalet
De vill inte heller att deras gräsrotsorganisationer ska sökas upp av svenska Säkerhetspolisen och frågas ut om sina politiska åsikter, aktiviteter och finansiering. Att så hänt avslöjade Dagens ETC under den gångna helgen. Madridavtalet stipulerar också detta.
Kurderna är bestörta över att regeringen Kristersson ”tagit avstånd” från det kurdiska självstyret i nordöstra Syrien, som besegrade Islamiska staten som västvärldens allierade. Och lika bestörta över att Sverige i enlighet med Madridavtalet öppnat för att sälja militärutrustning till Turkiet – inför att Erdogan utlovat en invasion av det syriskkurdiska självstyret.
Det lugnar knappast heller, att Kristersson under presskonferensen upprepade att regeringen ska fortsätta uppfylla Madridavtalet eftersom detta är så viktigt för Sveriges säkerhet.
Kurderna, de tänker istället på sin egen säkerhet, när de uppfattar det som att de offras på storpolitikens altare. Låt oss därför inte bli förvånade om fler demonstrationer – eller förlåt, provokationer – dyker upp framöver.
