Ett exempel från plattformen X:
”500 (svenskar) av 7 000 utländska i den islamistiska diktaturen Gaza har koppling till Sverige. Hur är det möjligt? Om de har barn med sig, varför är de inte i skolan? Om de är i arbetsför ålder, varför jobbar de inte? Varför har de rest till Hamas?”
Den som skriver är Oliver Rosengren, moderat riksdagsledamot. Han är misstänksam. Han kunde ha föreställt sig att det finns ett behov av att träffa anhöriga eller andra skäl som är mer legitima än att man fuskar eller attraheras av Hamas. Men det gör han inte.
Kontraorder från Stockholm
Svenskar har plockats hem från Israel. Men inte från Gaza eller Västbanken. Det är nog ingen som påstår att det är en enkel operation, men vi kan samtidigt konstatera att en rad andra nationer lyckats få ut sina medborgare, genom att förhandla, genom att prioritera annorlunda.
Det är något med Utrikesdepartementets uteblivna evakuering som föranleder fortsatt granskning. Förberedelser gjorda, sedan kontraorder från Stockholm. Varför?
En spekulation är att den sortens insatsser skulle kunna väcka en oönskad opinion, givet hur extremt polariserad debatten blivit. I så fall talar vi inte om neutralt myndighetsutövande utan om ett regeringsbeslut som är politiskt och strategiskt. Där man väljer att se svenskar som bara palestinier, för att det är så kritiken skulle formuleras.
Skulle få betala själva
Kanske är jag bara märkt av att egeringen vände bort blicken när israeliska bomber dödade två små svenska flickor. Eller av utrikesminister Tobias Billströms (M) uppenbara ovilja att försvara folkrätten på samma sätt som exempelvis sin norska kollega.
Det handlar inte om pengar. De som eventuellt kommer att evakueras, om det någonsin sker, får själva bekosta detta. (”Hoppas man stängt möjligheten att betala med socialbidrag”, tycker den engagerade Rosengren.)
Det handlar inte om säkerhet, om risk att flyga hem terrorister i chartrade plan, för naturligtvis kommer alla namn att screenas mot Säpo och andra berörda myndigheter.
Jämför med Malisvensken
Men kanske handlar det om anpassning till debattens sympati med Israel och dess tilltagande, svepande ressentiment mot palestinier och, ja, muslimer. Tanken drar dit. Inte minst för att Sverige tidigare gjort mycket omfattande ansträngningar för att rädda den så kallade Malisvensken som kidnappades av al-Qaida under ett motorcykeläventyr som försiktigt kan beskrivas som ej optimalt utifrån Utrikesdepartementets rekommendationer.
Är alla medborgare inte lika inför regeringen?
Som sagt, tanken drar dit. Och det är olyckligt. Speciellt i en situation där liv står på spel, för mycket snart kan även situationen i Västbanken urarta fullständigt.
