Och där de pärlor som faktiskt finns inte lyser lika spektakulärt som de gjorde i de revolutionära fantasier som var så sköna att luta sig emot.
Boric blev vuxen
Det var på köpcentrat som jag först hörde att Chiles president Gabriel Boric ska bli far. Köpcentret i mitt kvarter är ganska litet, men där ryms en stor del av Latinamerika. Här jobbar inte bara människor från Chile, utan också från Colombia, Venezuela, Ecuador och Haiti. På eftermiddagarna, i väntan på den informella bussen som ägs och körs av två pensionerade chaufförer och som genar genom skogen på en jordväg till invasionsområdena på andra sidan, samlas också hembiträden från Peru och Dominikanska republiken och byggjobbare från Bolivia och Kuba.
Oftast handlar samtalen här om vad som händer i hemlandet. Alla har direktkontakt via mobilen. Ibland är det dramatiskt, som efter en naturkatastrof, ett val eller efter att någon närstående drabbats av någonting.
Men den här dagen var nyheten att Gabriel Boric och hans sambo väntar barn som var det stora samtalsämnet. En del var lite upprörda över att Boric bytt flickvän mitt under sin mandattid. Andra tyckte att de borde gifta sig innan barnet föds. Men de flesta var bara förtjusta. Det var ett slags bekräftelse på att den 38-årige Boric som kom till makten som världens yngste president nu har blivit vuxen.
En ny ödmjukhet
Boric representerar ett radikalt generationsskifte. Och med honom kom en hel liten här av 30-plussare som fyllde regeringskontor av alla slag. De kom som en stormvind framburna av förhoppningar om förnyelse och förändringar. Boric citerade Salvador Allendes sista tal då denne, strax innan han tog livet av sig, lovade att snart ska “breda alléer öppnas där fria män och kvinnor vandrar fram”. Det var nu, lovade Boric, nästan 50 år senare, som Allendes testamente äntligen skulle förverkligas.
En lysande kontrast till de makthavare de själva flytt ifrån.
Så har det inte riktigt blivit och många är besvikna. Men det är en besvikelse som vilar på en viss förståelse. Boric har varit i minoritet i parlamentet vilket gjort att han inte kunnat göra så mycket. Och även om den arrogans som en del av 30-plussarna visat upp knappast har bidragit till att bryta dödläget, så upplevs Boric själv inte som arrogant. Tvärtom. Han är sympatisk och nära på ett sätt som uppskattas av människor långt bortanför gränsen för politiska sympatier. Och för invandrarna i köpcentret är han en lysande kontrast till de makthavare de själva flytt ifrån.
Boric representerar inte bara ett politiskt generationsskifte, utan också ett nytt slags ödmjukhet i det politiska livet. “Det är annorlunda med gitarr”, brukar han säga som ett medgivande att han haft rätt mycket att lära.
Och en nybliven pappa som i ödmjukhet har lärt sig mycket om presidentskapets konst är kanske ett löfte för framtiden. Inte till nästa val, inte till nästnästa heller, men sedan kanske, när barnet lagom ska börja skolan kan det vara läge för Boric att på nytt ställa upp i ett presidentval.
Gräver sin egen grav
Men om Boric, på sitt lite motsägelsefulla sätt och trots att hans popularitetssiffror aldrig överstigit 50 procent, representerar både förnyelse och hoppfullhet, om än på lång sikt, så är det politiska klimatet både i Chile och i övriga Latinamerika mest av allt förvirrat och oklart.
Ingen tycks riktigt veta vad som händer eller vart vi är på väg. Framför allt inte inom den progressiva världen.
De “bolivarianska revolutionerna” är i full färd med att gräva sin egen grav – Venezuela genom valfusk och Nicaragua genom att lagstifta för att garantera Ortegas familjedynasti. Och Kuba blir alltmer en tragisk parodi på sig själv, med ett ledarskap fången i sin offerroll och totalt oförmöget till något slags självkritisk insikt. Dessa tre, som borde vara inspirerande exempel för dem på kontinenten som kämpar för socialism, har blivit raka motsatsen: auktoritära, repressiva regimer utan minsta förmåga att frammana drömmar om en bättre värld. Att Nicolás Maduro nyligen tog initiativ till bildandet av en “antifascistisk international” skulle ha kunnat vara inspirerande om det inte vore att den regim han själv byggt upp allt mer liknar just fascism.
Vänstern har det trögt
De som representerar vänster i Latinamerika idag är framför allt Lula da Silva i Brasilien, Gustavo Petro i Colombia och Gabriel Boric i Chile. Uruguays nyvalde president Yamanadú Orsi, som ännu inte tillträtt, vet vi inte särskilt mycket om, utom att han stöds helhjärtat av Pepe Mujica (Uruguays president 2010–2015), vilket på alla sätt och vis är ett hoppfullt tecken.
Att Mujica nyligen, samtidigt som han sorglöst balanserar på gränsen till dödens rike, fick ta emot de finaste nationella ordensutmärkelserna från både Colombia och Brasilien är inte bara ett erkännande av honom som en unik politisk ledare, utan också ett erkännande av dem som gav honom ordensutmärkelserna – det vill säga Gustavo Petro och Lula da Silva – att de fortfarande har mycket att lära. De flesta av den latinamerikanska vänsterns stora personligheter som Fidel Castro, Che Guevara och Hugo Chávez hade alla en tendens att kväva sin omgivning. Pepe Mujica är tvärtom – han får alla omkring sig att blomstra. En vis man.
Lula, den politiske nestorn, den med störst trovärdighet och tyngd både på kontinenten och internationellt, har åldrats och är fysiskt bräcklig och han har ingen självklar efterträdare när Brasilien på nytt ska välja president 2026. Samma år ska Colombia också välja president och inte heller Gustavo Petro har någon självskriven efterträdare. Hans arroganta och polariserande stil har dessutom skapat djup splittring i den allians som förde honom till makten. Och i Chile, där det hålls val redan nästa år, tyder det mesta, trots Boric sympatiska framtoning, på att det blir högern som kommer att segra.
Det är inte ett särskilt ljust framtidsperspektiv om man identifierar sig som progressiv.
Trumps tunga skugga
Till det kommer Donald Trump, vars skugga ligger som ett tungt moln över framtiden. Men det finns ju också de som ser Trump som ett ljus.
Javier Milei i Argentina och Nyib Bukele i El Salvador betraktar Trump som en guru och just nu är de kanske de mest dynamiska politiska ledarna på kontinenten. Milei därför att han lyckats dämpa inflationen och genom sina aggressiva utfall mot den traditionella politiska eliten – “la casta”, som han säger – har lyckats kanaliserat missnöjet med de gamla makthavarna och till och med väckt förhoppningar om framtida förbättringar.
Kanske de mest dynamiska politiska ledarna på kontinenten.
Bukele därför att han varit framgångsrik i kampen mot våldet och den organiserade brottsligheten. Att han trampat på demokratiska principer och mänskliga rättigheter, spelar ingen roll. Han har, de facto, förändrat livet i El Salvador till det bättre. Från att leva i skräck till att leva – nästan – i fred.
Det spelar ingen roll om det rör sig om kortlivade chimärer. Just nu är det verkligt och axeln Milei-Bukele utövar en stor lockelse också för den lilla befolkningen i mitt köpcentra.
– En Bukele i Colombia skulle vara som en gudasänd gåva, säger Natalia från Bucaramanga, en av de städer i Colombia som är mest drabbad av gängvåld, och som jobbar som servitris på Panqueque, det kombinerade bageriet och lunchrestauranten i köpcentret.
– Jag skulle gärna se en upprensning av den politiska eliten, säger Conchita från Peru, som inte vet om hon ska betrakta den föraktade Dina Boluarte eller den lika föraktade, men också fängslade, Pedro Castillo som sin president.
– Bara att komma ut ur kaoset skulle få mig att må lite bättre, säger hon.
Men framtiden reduceras inte till Milei, Bukele och Trump. Mexikos nyvalda president Claudia Sheinbaum är fortfarande lite av ett mysterium – men mest av allt av hoppfullhet.
– Hon är så vacker på ett så allvarligt sätt, säger Natalia och får nickande stöd av Alvaro, bagare från Venezuela.
– Milei, fortsätter Natalia, ser livsfarlig ut, någon man drar sig undan från om man skulle möta honom på gatan. Men tänk att möta Claudia!
Obegripligt massmord
På många sätt är Claudia Sheinbaum den totala motsatsen till Javier Milei. Men om hon verkligen ska kunna påverka både de synliga och osynliga rörelser som böljar fram och tillbaka över kontinenten, är fortfarande skrivet i stjärnorna.
Jag vet inte varför jag kommer att tänka på Spara och slösa i de serier man fick av dåvarande Sparbanken för hundra år sedan. Jag vet heller inte varför, men på senare tid har jag haft gamla låtar ringandes i öronen som sedan kan fastna i flera dagar. För en tid sen var det Povel Ramels “Johanssons boggie-woogie-vals”, sedan “Watermelon man” med Oscar Brown Jr och nu senast var det Kjell Höglunds “Lugnare vatten”. Urgamla låtar som det var evigheter sedan jag lyssnade på. Men nu satt de där i öronen. Och liksom trängde fram.
“Det flög en fågel rakt genom berget…”
När jag kom fram till vaktmästarkuren vid köpcentret var det som om låten hakat upp sig. Där stod Marc och fem andra haitier och stirrade in i en mobiltelefon. Ett par av kvinnorna grät, Marc stötte ut kvidande läten och rörde sig fram och tillbaka som om han bara inte kunde stå still.
Det var dagen då över 180 människor, de flesta över 60 år, dödades i fattigområdet Cité Solei i Port au Prince. En gängledare hade konsulterat en voodoopräst för att få veta varför hans son hade dött. Voodooprästen hade sagt något om att det var en grupp äldre i Cité Solei som använde voodoo för utföra svart magi som var ansvariga. Allt mycket oklart, men gängledaren gav på fläcken order till sina män att avrätta alla som kunde tänkas ha varit inblandade – 180 döda åldringar, de flesta ihjälhuggna med machete.
Fullkomligt obegripligt.
Det var inte den första massakern orsakad av kriminella gäng i Haiti, men den värsta.
Ett par av kvinnorna, som arbetar som städare i köpcentret, har familj i Cité Solei. De förmådde inte ens tala. Inte vaktmästaren Marc heller. Chockad väste han fram ett slags ramsor som lika gärna kunde vara bön som förbannelse.
Hon är undantaget
Våldet är närvarande överallt i Latinamerika, mer än någonsin. Den organiserade kriminaliteten har aldrig varit så omfattande. Det varierar mellan länderna, men även där det tidigare varit relativt fridsamt som i Argentina, Uruguay och Chile har den organiserade brottsligheten och våldet slagit sig in. Och berättelserna om obegripligt våld kommer från alla håll – Mexiko, Centralamerika, Colombia till och med från Argentina och Chile. Men ingenstans är den så skoningslös och massiv som i Haiti. Det är därför Marc och de andra är här.
“Que se vayan todos” (bort med varenda en) var det slagord som enade argentinarna mot den politiska eliten under sammanbrottet 2001 och som senare blev vänsterns kännemärke. Nu är det högerns.
Aldrig tidigare har misstron mot den politiska eliten varit så stor i Latinamerika som nu.
Undantaget är just Claudia Sheinbaum.
Och kanske, trots allt. Gabriel Boric.
Boric är på väg bort, Scheunbaum har just börjat. Men om hon förmår stå emot Donald Trump kan hon kanske också bli Latinamerikas räddare.
Det kan vara lyftet som alla väntat på så länge.
Lars Palmgren
Långvarig medarbetare i Dagens ETC, baserad i Valparaíso, Chile.
