”Det pågår en islamisering. Det är inga konspirationsteorier utan fakta”, skrev justitieutskottets ordförande Richard Jomshof.
De övergick snabbt till att ironisera på det där trötta sättet man gör på Twitter. ”Det finns uppenbarligen ingen hejd på vänsterns neuroser”, skrev Mattias Karlsson och strösslade med lite skrattemojis.
Dagen efter blev det tystare.
Nyheten som publicerades i Dagens ETC om att SD-toppen Richard Torsslow tränat stridstekniker med en nazistisk kampgrupp vid namn Paleastra, var inte lika lätt att rycka på axlarna åt. Det är en grupp som sprider grovt antisemitiska propagandafilmer om att det är en judisk sammansvärjning som ligger bakom islamiseringen.
Jag tror verkligen att Jomshofs försvar var ärligt menat. För honom är det här inga konstigheter. Han är övertygad om att han redovisar ”fakta”. Redan 2003 skrev han i tidningen SD-kuriren om den så kallade ”Eurabia-pakten”. En välkänd konspirationsteori som menar att massinvandringen är ”en utstuderad plan” som utarbetades på ett hemligt toppmöte.
Partiet har egentligen aldrig försökt dölja de dunkla idéer de bygger sin ideologi på.
Det är bara att ingen riktigt lyssnat på vad de säger.
2019 talade den nederländske högerextremisten Thierry Baudet på partiets landsdagar om hur EU är ett ”kulturmarxistiskt” projekt som tvingat på Europa massinvandring i syfte att utradera våra nationella identiteter.
Partiledningen applåderade varmt och entusiastiskt.
Begreppet ”kulturmarxism” är en modernisering av den gamla fascistiska föreställningen om ”kulturbolsjevismen” – att modern konst, arkitektur och populärmusik skapats i syfte att undergräva nationens moral. De som pratar om ”kulturmarxism” pekar ut en liten grupp tysk-judiska sociologer och filosofer i den så kallade ”Frankfurtskolan” som de menar är roten till att västvärlden undergrävs med massinvandring och kulturrelativism.
Sedan dess har Thierry Baudet och hans parti ”Forum för demokrati” ballat ur fullständigt. Han har kommit ut som hängiven Putinist, antivaxxer och anhängare till konspirationsteorin om ”The Great Reset” som hävdar att hela världen står inför en kupp orkestrerad av hemliga krafter med Soros, World economic forum och Bill Gates i spetsen.
Men Sverigedemokraternas prat om kulturmarxism och folkutbyte har aldrig blivit några stora nyheter. Det har avfärdats som uppblåst retorik och Twitterbabbel, istället för att betraktas som det säkerhetshot det faktiskt är.
Inte ens vänstern, som resignerat en smula över nationalisternas framgångar, har orkat fortsätta påpeka att de här fantasierna är exakt det som motiverade Breivik, Dylan Roof, Brenton Tarrant och flera andra terrorister att begå massmord. Övriga politiker har inte vågat ta i frågan av rädsla att stöta sig med SD:s väljarbas.
Så när Kalla faktas reporter Emil Hellerud gjorde något så ovanligt som att faktiskt ta det Sverigedemokraterna säger på allvar hände något.
På sätt och vis gick han partiet till mötes eftersom de i åratal gnällt över att de aldrig behandlas som alla andra.
Han kunde visa att ideologerna på partiets tankesmedjor egentligen inte bygger sin invandringskritik på problem med ”integration”, utan snarare på en existentiell kamp för svenskhetens överlevnad.
Den tyska nationalsocialismen byggde på konspirationsteorier om att judiska sammansvärjningar låg bakom både bankväsendet och den bolsjevikiska revolutionen i Sovjet. De menade att de bekämpade en ”global elit” som saknade nationell förankring.
Tankarna rotade sig så djupt att när SS-mördaren Otto Ohlendorf stod inför domstolen i Nürnberg, hävdade han att motivet bakom den metodiska slakten av Europas judiska befolkning var ”självförsvar”.
För de flesta av oss är det svårt att förstå hur idén gick ihop. Hur kunde de tro att kapitalister och kommunister var i maskopi? Att de förmögnaste bankirerna och de fattigaste skomakarna i de östeuropeiska byarna ingick i samma sammansvärjning?
Amerikanska statsvetare brukar kalla det där tänkandet ”producerism”. En ideologi som menar att den ”produktiva”, strävsamma samhällsklassen i mitten av samhällspyramiden sugs ut av parasiter, som dels finns längst upp i pyramiden (finansmän, kändisar, politiker) och dels på samhällets botten (fattiga, arbetslösa, migranter, ”antisociala element”).
Det är en tankefigur som lockade den lägre medelklassen till strid. En ideologi som säger till småföretagarna, revisorerna och underofficerarna att de är lurade av systemet och att det bara är dom som gör rätt för sig.
Det känns bekant på något sätt.
