Den första är kanadensiska rapparen Drake, vars debutalbum ”Thank me later” jag introducerades för av en killkompis i Buenos Aires 2010. Hans musik fick mig att känna mig precis så ung och kåt som jag var, och när han några år senare gjorde sin episka duett ”Too good” med Rihanna fullbordades min förälskelse. Åren gick, Drake släppte nya album, och jag flyttade tillbaka till Sverige för att upptäcka att det var helt normalt att lyssna på honom här, även för feminister. 

Jag åkte till Drakes hemstad Toronto några veckor 2019 och tyckte att jag förstod vem han var på ett djupare plan. Men sedan kom beefen mellan honom och Kendrick Lamar förra året där de bland annat anklagade varandra för att vara pedofiler och hustrumisshandlare, och jag kände för första gången att han kanske hade spelat ut sin roll som artist i mitt liv. 

Den andra är Yung Lean, detknarkande kulturbarnet från Södermalm som på ett oförklarligt sätt tog sig in i mitt flöde med den otroliga skivan ”Stranger” 2017. Jag blev golvad av hans släpiga, drömskt hudlösa och melodiösa rap, men pratade aldrig högt om hur mycket jag gillade honom. Om och om igen har jag spelat mina favoritlåtar ”Dance in the dark”, ”Red bottom sky”, ”Gold” och ”Push/Lost weekend”, men har aldrig erkänt det för någon. 

Nu förväntas Yung Lean fylla Avicii Arena den 1 mars, vilket blev ett uppvaknande för mig som på ett obegripligt sätt har trott att det är jag och typ tio personer till som lyssnar på honom. Tydligen inte. 

Min tredje och mest älskade i kategorin ”killar jag lyssnat på i smyg” är Benito Antonio Martínez Ocasio, mer känd som reggaetonstjärnan Bad Bunny. Just nu är han på allas läppar med släppet av det uppmärksammade albumet ”DeBÍ TiRAR MáS FOToS”, men i mitt hjärta har han varit sedan 2017 när en av mina bästa vänner från Puerto Rico skickade mig låten ”Chambea”  som kom ett år innan hans första studioalbum ”X 100pre”.

Jag älskar Bad Bunny i alla hans skepnader: den truliga, romantiska och bitvis omogna killen han var i början av sin karriär och den smarta, sexiga och politiskt medvetna mannen han är idag. Den nya skivan har tagit både publik och kritiker med storm, många säger att det är hans bästa hittills. På den samsas superhits med mer nedtonat material, och många av Puerto Ricos kändaste musikstilar – från reggaeton och dembow till salsa, bomba och plena – finns representerade.

Men det som gör att ”DeBÍ TiRAR MáS FOToS” (som betyder ”jag skulle tagit fler foton”) skiljer sig från allt som Bad Bunny gjort tidigare är den tydliga sociala kritik han riktar mot samhällsutvecklingen på Puerto Rico i flera av sina låttexter. Samtidigt som skivsläppet kom också en kortfilm med samma namn där vi genom en äldre puertoricansk mans berättelse får glimtar av hur Puerto Rico var en gång i tiden, men hur gentrifikation och USA-kolonialism håller på att förändra ö-nationen för alltid.

När den äldre mannen, som kan tolkas som Bad Bunny som gammal, tar en promenad till sitt lokala café får vi se artistens framtidsdystopi; hans grannar är bleka country-lyssnande amerikaner som har barbecue, på cafét pratar tjejen i kassan bara engelska och tvingar honom att svara på frågor om han vill ha ”regular” eller ”vegan” quesito, och när det är dags att betala tittar hon medlidsamt på mannens dollarsedlar och säger ”we don't take cash.”

Även i låtar som ”Turista” och ”Lo que pasó en Hawaii”, där Bad Bunny varnar för att Puerto Rico en dag slutar som en delstat i USA, refererar artisten till de gentrifikationsprocesser som sakta men säkert förändrar hans hemland. Bad Bunny har själv sagt i intervjuer att han inte gillar politik, men har deltagit i flera protestmanifestationer som riktar kritik mot Puerto Ricos politiska styre och hur katastrofen efter orkanen Maria 2019 hanterades. Och när alla biljetterna (som såldes online) till hans show på Puerto Rico köptes upp av nordamerikaner som flög in över en natt, bestämde han sig för att göra 20 konserter endast för inhemsk publik som fick stå i kö för att hämta fysiska biljetter. Det blev såklart en succé och om han var älskad innan så är han nu en nationalhjälte.

För egen del känner jag att tiden har kommit ikapp min musiksmak, nu har reggaetonstjärnan jag har lyssnat på i smyg blivit popkulturens dekoloniala posterboy och jag älskar det!