Han skriver om konkurrentens historia och dess journalistiska ryggrad, om tidningens chefer och kvinnliga flaggskepp över tid. Men framför allt kommer vi minnas texten för vad han skriver om våldtäktsanklagade Fredrik Virtanen och en av hans manliga profilkollegor, som han namnger.

Han skriver:

”Det är svårt att se hur Virtanen eller (anonym anställd) skulle kunna jobba vidare på Aftonbladet, som ju delägs av LO och har en uttalat feministisk profil och som – har väl framgått här – även har fina traditioner att försvara.”

Texten, som fälls i Pressens opinionsnämnd, tydde inte bara på en osund besatthet av sin konkurrent, utan på en journalistisk kompass som ballat ur fullständigt.

Dessutom: alla som jobbat mer än en månad på Mattssons tidning visste att det fullständigt har kryllat av nonchalerade övergrepp på redaktionen. Och att det runt vissa av tidningens egna nutida flaggskepp surrade övergreppsrykten som flugor kring skit. Självklart är det alltid svårt att skilja viskade berättelser från fakta, men att det fanns ett svineriproblem i Mattssons egna stallar var allmänt känt.

Den ordrika texten fick fördämningar att rasa. Ett myller av före detta Expressenanställda letade upp varandra på Facebook för att lätta på trycket. 

Vi var många som fick illamåendekänslor av tidningens plötsligt höga svansföring i metoo-sammanhang. Som minns vår tid på tidningen som förnedrande och destruktiv. Men som olikt andra, modigare kvinnor i branschen satt tysta i båten. En kompis berättade att hon ”förträngt” händelser från tidningen, en annan att den höll på att förstöra henne som journalist, en tredje såg sig traumatiserad av klimatet på arbetsplatsen.

För det var inte bara på våta fester svinerierna förekom. I den hierarkiska redaktionskulturen frodades också en osund ledarskapsstil. Där människor som sa ifrån var rädda för bestraffning.

En minnesbild. En manlig mellanchef drar in mig i ett rum sent 00-tal. Han lutar sig tillbaka på stolen, knäpper händerna bakom huvudet och säger: 

”Varför tror du att du sitter här?”

Det visste jag inte. 

Brottet jag hade begått då var att ha startat en samtalsgrupp för oss webbanställda i syfte att få till en egen facklig avdelning på tidningen. 

Stressen på webben var vid tidpunkten oerhörd: redaktörer hämtades i ambulans efter stresspåslag. Kollegor grät på toaletter och fick utskällningar av chefer. De som klagade ansågs inte vara ”rätt virke” för kvällspressen. ”Lite personalspill” fick vi räkna med, resonerade ledningen helt öppet utan att bli motsagd.

Vi i samtalsgruppen var övertygade om att vi skulle prestera bättre under andra förhållanden och skrev därför ihop ett dokument i syfte att ge vår nya chef nödvändig och konstruktiv input. 

Ingen klagade, vi resonerade, ville hjälpa till. Men när dokumentet nådde cheferna tog det stopp.

”Du har startat parallellfacklig verksamhet och försökt uppvigla kollegor”, fortsatte mellanchefen och slängde sin snus i papperskorgen. 

”Hur skulle du känna om Resumé fick tag i dokumentet?”

Jag hade ju kunnat argumentera emot så lätt, har jag tänkt efteråt. Att det vällde ut tårar istället för berättigad jävla ilska ur kroppen har jag därför aldrig förlåtit mig för.

Till slut satt jag och hulkade på kontorsstolen. Tillintetgjord. Den manliga chefen lutade sig över mig, lite mjukare i rösten nu, när jag grät.

”Anna-Maria, du är ju lite eldig ibland, du måste lära dig att behärska dig.”

Ett tid senare blev jag omplacerad och sa upp mig. Den manliga chefens karriärklättring på tidningen fortsatte.

Som anställd på Expressen var man inte bara journalistisk medarbetare, utan en ambassadör utåt, redo att stå upp för sin arbetsgivare. Precis som i en sekt stärks den typen av gruppmekanismer i motgång. Expressen ansåg sig vara i krig hela tiden. I krig bör man vara villig att ta en kula för laget. Inte klaga på tidningens egna soldater.

Nu då? undrar kanske kritikern? Detta var ju för decennier sedan? Ja, mycket har hänt. Efter metoo lanserade exempelvis Bonnier en visselblåsarfunktion för sina anställda. En ypperligt bra grej. I alla fall på pappret, för så länge tidningen inte gör upp med sitt förflutna har jag ingen anledning att tro att klimatet radikalt har förbättrats. Dagens ETC:s rapportering om hur reportern Frida Sundkvist avskedats av tidningen övertygar mig inte heller om att det tagits stormkliv i rätt riktning. 

Samtidigt har knappt en lektion gått utan att min journalistklass har fått höra mig orera om hur fantastiskt lärorika mina år på Expressen var. Hur tiden på redaktionen vässade min penna, boostade min nyhetskänsla och gjorde mig snabbare än en maskin. Jag älskade att vara mitt i nyhetslandskapet, omgiven av überproffsiga kollegor. Jag minns hur urvattnad stämningen kändes på den större konkurrenten Aftonbladet i jämförelse. Jag älskar också tidningens oräddhet och journalistiska värdegrund. 

Tänk vilken drömarbetsplats Expressen hade varit om tidningen förmått leva upp till sina vackra principer.