Gästerna i kvällens paneldebatt inkluderar pedofiljägarna Dumpen (både Sara Nilsson och Patrik Sjöberg), Cluee News (en skvallerkanal på Youtube som rapporterar om influencers; under samtalet beskriver de sig som Hänt Extra ”fast för dom som är barn nu”), Janne Josefsson samt Agnes Wold. 

Kvällen till ära ska det snackas Göteborgsmedias historia, samtid och framtid. Alltså: ungefär vad som helst de medverkande är sugna på att prata om.

Jag är på plats för att dricka ett par öl med en kompis och förhoppningsvis bevittna århundradets inferno av personpåhopp och dåligt underbyggda takes.

Tyvärr kommer allt sluta med att jag gör bort mig.

Men nu, innan allt har brakat loss, ser jag fram emot tungviktsmatchen mellan Josefsson och Sjöberg. Sist de möttes i debatt, på Publicistklubben i Stockholm, slutade det med att Sjöberg sa att den Dumpen-kritiske Josefsson bryr sig mer om köttfärs än våldtagna barn (en, får man säga, något daterad referens till att Josefssons Uppdrag granskning avslöjade en ”köttskandal” på Ica 2007). 

Men vi börjar i ett lugnare tempo. Först ska Göteborgsnestorn Kristian Wedel, ansvarig för vitsarna i GP, prata om hur det såg ut i stadens medievärld på 1870-talet, när Publicistklubben grundades. Det var en vild tid, visar det sig. Söps gjorde det utav bara helvete, åts också. Viktor Rydberg, då på Göteborgs handels- och sjöfartstidning, kunde gå flera veckor utan att skriva någonting, sedan plita ner något genialt och därefter återvända till pilsnerdrickande och puddingslukande. Det var tider det! 

Alla som vet något om Josefsson vet att ”kommunism i media på 70-talet” är det ämne han brinner mest för, bortsett sina egna bedrifter

Wedels – mycket informativa och underhållande – prata avslutas med att Janne Josefsson räcker över en räkmacka i gåva. För eventuella utsocknes gäster ter det här sig möjligen en smula obegripligt, men Göteborgsbor i publiken vet att skaldjursanrättningen utgör en kastad handske. Wedel har nyligen dissat Feskekörkas räkmacka i en text i GP. Josefsson, bekant med en av skaldjursmånglarna, är inte glad.

GP-skribenten väljer att avsluta den pescetariska beefen innan den riktigt börjar. Han garvar lite och går av. Det gör han rätt i. Nu är det nämligen dags för en debatt så osammanhängande och totalt idiotisk att den får en att önska att vi fortfarande snackade kräftdjur.

– Du har ju pratat om att det var mycket kommunism på Journalisthögskolan på 70-talet Janne, inleder en av moderatorerna. Är det likadant dessa dagar?

Alla som vet något om Josefsson vet att ”kommunism i media på 70-talet” är det ämne han brinner mest för, bortsett sina egna bedrifter, och svaret blir därefter:

– Kommunisthögskolan brukade vi kalla det, men det är samma grej nu, svarar Josefsson skrockande och går rakt in i en anekdot om hur han som ung journalist besökte Sovjetunionen. Denna historia kommer han under kvällen återkomma till i alla fall tre gånger.

Agnes Wold håller med om att det ”är samma grej nu”, ”men mer flummigt”. Vad hon menar med detta kan hon inte specificera. Därefter går vi snabbt över till de två killarna från Cluee News, ”mäktigast” av de medverkande på sociala medier, enligt ”Maktbarometern”, påpekar en moderator.

Cluee-killarna berättar hur de gör för att få fram info om olika Tiktok-stjärnor: kontakter, kontakter, kontakter; sedan gör de lite spaningar om ”hur stort internet håller på att bli”. Ett par kritiska frågor om varför de skriver om c-kändisars otroheter får de. Bortsett från ett par grodor är deras svar oväntat stringenta och välformulerade. Skvallerjournalister utanför det pressetiska systemet är de kanske, men fortfarande journalister, drivna sådana.

Stringent och välformulerat kan man tyvärr inte kalla meningsutbytet mellan Dumpen och Janne Josefsson som följer på detta. Snabbt utbryter bråk om vem av kombattanterna som har orsakat flest självmord. Dumpen har tydligen fem uthängda pedofiler på sitt samvete. Janne Josefsson av allt att döma noll, däremot har en gammal journalistkollega till honom fått en person att ta sitt liv, menar Sjöberg. Ordet pressetik gormas av Josefsson, Sara Nilsson går av scen efter att ha hållit ett brandtal för Dumpens verksamhet. Sjöberg kommer in på köttfärsen igen och vill efter det inte riktigt lämna den. Det är mycket om köttfärs och om hur Josefsson bara bryr sig om köttfärs.

Det är någonting i hans uppenbarelse, två meter 110 kilo muskler total man, som gör att jag börjar skaka av rädsla

Allt är väldigt kul. Men det är också, tycker jag när jag sitter där, lite grunt. Jag skulle till exempel vilja veta mer om något denna tidning avslöjade för ett par månader sedan, att Dumpen tar betalt för att låta vissa av sina ”gäddor” slippa bli uthängda. Pengar plattformen själva hävdar ska gå till vård. Jag bestämmer mig för att räcka upp handen, greppa micken och ställa en fråga.

Dålig idé.

Patrik Sjöberg äger mig. Det är någonting i hans uppenbarelse, två meter 110 kilo muskler total man, som gör att jag börjar skaka av rädsla när jag ställer min fråga, och det syns. Jag börjar stamma, vilket den forna höjdhopparen ser som ett utmärkt tillfälle att peppra motargument. Jag säger något om ”men ni tar ju 135 000 för de här tjänsterna”. Sjöberg svarar att folk gör ju allt möjligt med pengar, de fixar sina näsor, gör fettsugningar och Brazilian butt lifts. Är det inte då mer värt att hjälpa folk bli fria från de här sjuka störningarna?

Här begår jag ännu ett misstag. Jag försöker på mig ett ironiskt skämt.

”Ungefär lika mycket värt som ett brazillian butt lift”, säger jag i förväntan att min fyndiga kommentar kommer att riva ner skratt.

Det gör den inte. Främst kanske för att kommentaren varken är fyndig eller ironisk. Det enda jag har gjort är att svara på hans fråga. Ett bekymrat mumlande börjar sprida sig i lokalen, snart är det ett upprört mumlande. De här människorna tror på allvar att jag menar att ett BBL och avvänjning för pedofiler är lika mycket värt. En moderator för micken ur min hand och säger att nu var vi nog klara med den frågan.

På den skamfyllda vägen tillbaka till mitt bord vrålar en skallig Sjöberg-supporter ”VAAAD MENAAR DU?” på bred göteborgska rakt i mitt ansikte upprepade gånger. Agnes Wold ser äcklad ut uppe på scen.

Och jag förtjänar det. Vad menar jag egentligen? Jag är ingen skjutjärnsjournalist, ingen Janne Josefsson. Jag är en kille med takes. Människorna på scen, och kanske ännu mer Publicistklubben som anordnat detta haveri till diskussionskväll, har definitivt en del att svara för – men det är inte jag som ska ställa frågorna.

Jag har dragit vanära över mig själv. Publicistklubben över hela journalistiken. Precis som i matchen mellan Sjöberg och Josefsson blir slutresultatet 0-0.

Stukad sätter jag mig på vagnen hem. Visst fan hade det varit gott med en räkmacka?