Det har aldrig under alla de kulturkrisande år som jag bevakat scenkonsten varit en lika domedagstyngd som uppgiven stämning som nu. Alla blöder till döds. Till och med institutionerna. Att frigrupperna förblött en efter en har knappt uppmärksammats, förrän kanske nu när de inte längre åderlåts till döds en i taget utan i massor.

Sänkta bidrag och höjda hyror i kombination med inflation och en publik som inte har råd att betala för biljetterna längre – allt för åt samma håll och ingen med makt och pengar bryr sig tillräckligt för att vilja stoppa den skenande utvecklingen.

En deppig start på en krönika om teateråret 2024, men det är den absolut mest definierande aspekten av det år som förflutit på landets scener, att det kanske snart är för sent. Snart finns inte längre några performancevrål att ondgöra sig över, men med de experimentella frigruppernas död stryps också syretillförseln till den mer konservativa delen av scenkonsten. Så inga Ingela Olsson som mamma Joad i Steinbecks ”Vredens druvor” på Dramatens stora scen, inga skruvade norrlänningars absurda humor i Kulturhuset Stadsteaterns älskade show ”Monstrets tid”. Allt som ska bli brett och folkkärt gror först i vrårna, alla vet det, utom de som dödar det fria scenkonstlivet.

Men ok, än lever teatern och några hisnande upplevelser bjöd 2024 på. Som när Sara Stridsberg dramatiserade sin blodisande roman ”Kärlekens Antarktis” till pjäsen ”Svindel” som i Rebecka Hemses regi fick ett uns lekfullhet i sig och bara blev desto mer drabbande.

Det var också episodteaterns spelår, med ”Liv och död Strömquist” på Dramaten som den mest sönderälskade av dem.

Och på tal om frigrupper, några av de främsta föreställningarna 2024 spelades utanför institutionerna. Som Teater Lumors ”Händelsehorisonten” av Eva Rexed där två suveräna skådespelare vrängde en incident med en bil åt alla håll och kanter tills både verkligheten och språket gick sönder, så som det gör vid trauman. En isande existentiell enaktare, men också igenkännbara relationshaverier, mitt i den större smärtan. Eller ”Världen av igår”, Moment teaters finurligt uppfordrande iscensättning av Stefan Zweigs bok. 

Det var också episodteaterns spelår, med ”Liv och död Strömquist” på Dramaten som den mest sönderälskade av dem. Korta scener som faller in i nästa och nästa i ett fritt associerande flöde. Samma grepp användes till bland annat ”Kärlek på svenska” och ”Jag offrar mig”, och det som kan vara en befriande vägran att underkasta sig dramaturgiska konventioner kändes till sist lite trött. Ett upprepande av samma sorts lek med samma sorts uttryck. 

I andra änden av teaterns uttryck finns de stora, episka berättelserna, gärna baserade på någon maffig roman, eller för all del lika sönderälskad film. Det är en genre som ofta kan bli både utslätat publikfriande och olidligt omständligt berättade snabbresuméer av komplexa förlopp – allt ska med till varje pris. Men så mycket härligare att 2024 bjöd på några lysande undantag. Som Pontus Stenshälls dramatisering av Dostojevskijs ”Brott och straff” på Örebro teater – en föreställning med en agenda, fri från romanens, där Ludde Hagberg briljerade som en nervöst skakande Raskolnikov och frågor om mod och moral och vår tids dyrkan av individens överhöghet trädde fram i skarp relief utan att någon skrev en på näsan.

Eller ”Fanny och Alexander” på Galeasen. Hannes Meidal och Jens Ohlin har bråkat med ännu en klassiker och denna gång strippat Ingmar Bergmans julfilm på allt sitt förföriska blingbling. Istället har de lyft fram kampen mellan frihet och kaos å ena sidan och ordning och förtryck å den andra, förkroppsligad i Alexander som kärl för hela det etiska dramat. Med barnets blick och försök att skapa ordning i den röra vuxna skapar.

Det finns alltid hopp så länge det finns människor som samlas i ett rum för att uppleva något tillammans

Annat som smällde och bullrade var Mellika Melouani Melanis version av Kristina Lugns ”Titta en älg” på Dramaten, där kvinnor ur alla möjliga av Lugns texter fick explodera i ett bitvis underbart kaos. En eruption som också visade att mycket har hänt sen bara något decennium tillbaka då kvinnor knappt fick ta någon plats alls på nationalteaterns stora scen.

Det finns hopp, det finns alltid hopp så länge det finns människor som samlas i ett rum för att uppleva något tillammans, något som skapas av människor med kropp och med röst. Jag tänkte på det när jag upplevde kulten kring Bruno K Öijer när poeten läste sina dikter på Cirkus i Stockholm. Mer än tusen människor som andäktigt insöp varje ord från poetens mun, en enda man med en mick i ett rum som bara med sitt sätt att föra orden genom kroppen och ut i luften trollband alla dessa människor i över två timmar. 

Det är är något där som aldrig går att trumfa.

Vad lämnar det oss med, om allt som vidgar världen stryps och dör?

Men att scener som Dockteatern Tittut, som sedan 1977 bjudit på briljant barnteater som satt spår över hela världen, nu kämpar för sin överlevande är inte bara skandalöst utan också skrämmande. Vad lämnar det oss med, om allt som vidgar världen stryps och dör? 

Ett fotsvettsstinkande pojkrum där datorn står på dygnet runt, matandes korta klipp in i bedövade hjärnor? Inte ens kidsen vill ha det så längre, min egen tonåring har stängt av ljudet på Youtube för att stoppa sitt eget knarkande av klipp och enligt ungdomsbarometerns senaste undersökning inför allt fler unga på eget bevåg begränsningar för sitt skärmanvändande.

Inte ens den digitala generationen vill leva i en digital värld, alla behöver kroppar och röster i rum. Och mitt i denna episka kris för den svenska teatern går Suzanne Osten och dör. En förlust som för så många och även för mig blev personlig – så stark var hennes påverkan på svensk teater på på svensk barnkultur att något slocknade för gott med henne. Tilltron till människornas och deras förmåga att leka sig fria, på djupaste allvar leka och genom leken spränga bojorna och den rådande världsordningen.

Den måste vi föra med oss in i 2025. Än spelar teatrarna.