Under en kort period i mina tonår ville jag inget hellre än att bli slacker. Ett liv utan ambitioner och ansträngning var något jag romantiserade, och själva subkulturen var det sexigaste jag visste. Jag ville vara som karaktärerna i Douglas Couplands roman ”Generation X” eller Kevin Smiths film ”Clerks”.
Om jag alls skulle ha ett jobb skulle det vara lätt och meningslöst, och mina dagar skulle jag tillbringa med att diskutera sköna saker med mina kollegor, typ arbetsförhållandena för personalen på dödsstjärnan i ”Jedins återkomst”.
När jag gått ut gymnasiet och skulle börja jobba insåg jag dock ganska snabbt att det liv jag idealiserat var en chimär. Att vara telefonförsäljare, bartender eller dörrknackare för Greenpeace – de jobb jag hade under åren kring 20 – var inte alls chill. Det var skitjobbigt. Och inga av mina kollegor var särskilt sugna på att snacka Star Wars – de ville hem till sina barn.
Om jag vetat då vad jag vet nu hade jag siktat in mig på en helt annan karriärbana. Jag hade blivit riksdagspolitiker. Inget lämpar sig så väl för en person som hatar att anstränga sig – och dessutom vill ha en mer än rimlig lön.
I Sveriges riksdag sitter 349 personer. Dessa har alla ett grundarvode på 75 500 kronor. Det kan bli högre om ledamoten i fråga är exempelvis utskottsordförande.
Vad behöver våra folkvalda göra för att få dessa pengar? Inte mycket. Riksdagsledamöter kan förvisso bli återbetalningsskyldiga, men då krävs en frånvaro på minst 60 procent av omröstningarna under två kvartal i en valperiod – utan giltiga skäl.
Detta kan jämföras med medelsvensken, som tjänar 39 900 kronor i månaden och förmodligen skulle bli arkebuserad av sin arbetsgivare vid 60 procents ogiltig frånvaro.
Men säger någon, om en ledamot inte jobbar kommer ju den personen att bli bortröstad vid nästa val. Och ja, på pappret ser det kanske ut så. Partierna låter inför varje val sina medlemmar rösta på vilka som ska stå på listorna. Rimligtvis får politiker som anstränger sig fler röster.
Ett par centerpartister har lämnat in en motion om skatteregler för travsport – skriven av Svensk travsport
Det finns dessutom fler sätt än närvarograd för att se vilka som jobbar! Ett är att titta på vilka av politikerna som lämnar in lagförslag under den så kallade allmänna motionstiden, som inträffar under tre veckor varje höst.
Dessa motioner resulterar nästan aldrig i lagar, färre än en procent av de inlämnade motionerna brukar göra det. Men detta stoppar inte politikerna från att skriva dem. Varje år lämnas det in mellan 2 och 4 000. I år landade det på 3 178, alltså i snitt över nio per ledamot.
Imponerande ändå! Under tre veckor varje år verkar de glorifierade knapptryckarna ändå lägga manken till. Eller inte.
En ny granskning av Dagens Nyheter visar att 57 riksdagsledamöter i år har ställt sig bakom motioner som är helt eller delvis plagierade. De har klippt texter från såväl särintressen i näringslivet, debattartiklar och till och med Wikipedia.
Sossen Isak From har till exempel snott en hel debattartikel från en ukrainsk flykting. Och ett par centerpartister har lämnat in en motion om skatteregler för travsport – skriven av Svensk travsport.
Ett demokratiskt problem förstås. Speciellt att företags agendor klistras rätt in i lagstiftningsprocessen. Samtidigt kan 16-åringen i mig inte låta bli att bli lite imponerad. 75 papp i månaden för ctrl c, ctrl v – det är respekt. Synd bara att man måste ha kostym.
