Bombkampanjen saknar motstycke i modern tid. Aldrig förr har en så intensiv bombkampanj skett under så kort tid. Konsekvenserna är enorma för de boende i Gaza. Av de två miljoner boende i området så utgör endast runt 40 000 soldater. Ifall vi lägger till andra väpnade grupper så kan vi addera några tusen till.
Tecken på etnisk rensning
Jag ska träda försiktigt när jag skriver om det som sker. Tongångarna är höga. Utrymmet att diskutera det som händer och har hänt känns snävare än någonsin. Vi lever i en tid där kampen om språket ter sig som ett krig i sig. Ett krig som handlar om vem som kan ta mest avstånd från det fruktansvärda. I att vara hårdast och mest skoningslös i vad man önskar att svaret mot förövarna ska vara.
I en tid som denna måste man våga yttra att vi ser tydliga tecken på etnisk rensning. Fördrivning av civila genom våld, svält och törst. En process vi inte blundar för, som det i Nagorno-Karabach för en månad sedan, utan ett folkrättsbrott som vi stirrar på och fascinerat följer.
Netanyahu valde aktivt Hamas
Konflikten mellan Israel och Palestina är lång och blodig. Israels självaste födelse skedde via svärdet, eller snarare geväret. Den som vill leta efter argument för brutalitet, från båda sidor, behöver inte leta länge. I en spiral av mord, fördrivning och terror har vi kommit dit vi är idag.
Den 7 oktober så tedde sig konflikten första gången på länge som ett krig mellan två parter och inte endast som en militariserad polisinsats från israeliska staten gentemot palestinierna och deras motståndsgrupper. Trots al-Qassambrigadens initiala övertag så återgår konflikten allt snabbare till en konflikt med en skarp asymmetri.
Hamas inflytande handlar just om konfliktens kontraster. Deras löfte om ett radikalt väpnat motstånd utan eftergifter har varit deras USP. Det är därför Israels premiärminister Benjamin Netanyahus olika regeringsbildningar under åren har föredragit att ha dem som motpart eftersom de konkurrerar på ett plan där Hamas inte kan vinna. Det är ingen hemlighet att Netanyahu aktivt stärkt Hamas roll för att undergräva de palestinska myndigheterna på Västbanken. Där man pressat på allt hårdare med bosättare och militära ingripande.
Genom förhandlingar med Hamas via Egypten och genom att tillåta ett penningflöde från utlandet till organisationen har Hamas blivit den starkaste aktören i Gazaremsan. Genom att kunna erbjuda människor pengar, mat och ett något drägligare liv innanför murarna så har de stärkt sitt stöd. Netanyahu valde en motpart som aldrig skulle acceptera något annat än krig. En motpart som han bedömde aldrig skulle ha förmågan att bilda en palestinsk stat eller utmana Israel på det politiska planet. En motpart som i slutändan skulle innebära en militarisering av konflikten.
Krigsfixering möter svensk rasism
Krig och politik går inte att separera. Båda handlar om att få sin vilja igenom och målen i alla krig är i grunden politiska. Israels bedömning av Hamas förmåga till en politisk framgång tycks vara korrekt. Väst är så pass marinerade i berättelsen om “kriget mot terrorismen” att kravet på hämnd för de civila som dödades i Israel ekar även här. Med en indignation som man kan förvänta sig av offrens familjer och landsbröder. Inte av gubbar i skånska småhålor. Synergin mellan den nyväckta fascinationen av krig sedan Ukraina och den växande rasismen i Sverige tycks här mötas i en skärningspunkt. Gaza förtjänar att utsättas för ett folkrättsbrott som straff för Hamas agerande. Med andra ord. Nya barn förtjänar att dödas för att andra barn har dött.
Den skånska gubben visar oss i ultrarapid hur brutalitet växer fram mellan människor och gör att förhoppningarna om fred och rättvisa känns allt mer främmande.
För palestiniernas rätt till ett land, rätt till frihet, rätt till självbestämmande bygger inte i första hand på deras egna agerande utan på omvärldens acceptans för sakernas tillstånd. Hamas agerande den 7 oktober rimmar väl med den bild av konflikten som Israel och dess allierade velat måla upp. Skoningslösa antisemiter. Alla palestinier är terrorister och terrorister, har USA lärt oss, förhandlar vi inte med. Tvärtom får vi göra lite vad vi vill med terrorister, de saknar helt enkelt mänskliga rättigheter.
Det här driver konflikten
Tyvärr verkar inte några av lärdomar ha dragits av ”kriget mot terrorismen”. Det över 20 år långa projektet visade vad vi redan visste: man kan inte bomba folk till lydnad. Du kan eventuellt skjuta konflikten på framtiden. När Hafez al-Assad slaktade rebellerna i Hama 1980 så köpte han sig tid. I efterhand kan man med säkerhet säga att det inte löst problemet med uppror i Syrien. Saddam Husseins massaker i Halabja knäckte inte de kurdiska rebellerna.
Straffkampanjer förstärker bara den energi som motståndet drar sin kraft ur. Det orsakar istället generationella trauman som gör människor beredda att utföra de mest hänsynslösa förbrytelser mot varandra. Det spelar ingen roll vilka städer man tar. Hur många riktade mord mot ledarskapet. För det är inte det som får konflikten att fortgå. Utan konflikten drivs istället av människor, som inte är så annorlunda från oss själva som vi gärna vill göra gällande. Först kommer våra behov. I andra hand ideologin som rättfärdigar vårt agerande.
Att IS snabbt kunde bygga upp en av historiens mest brutala rörelser handlar inte bara om en blind tro på islam utan om den fruktansvärda korruptionen i Bagdad. Under den av USA tillsatta president al-Maliki ökade ojämlikheten och fattigdomen lavinartat. Talibanernas rättssystem och konsekventa lönesystem lyfts ofta fram som en av anledningarna till att de kunde rekrytera unga män. Skulle man titta bortom retoriken så skulle man troligtvis upptäcka att Hamas position i Gaza handlar om basala saker som vi i Sverige tar för givet.
Vill man angripa en sådan rörelse så gör man det genom att ta bort det som den drar sin kraft ur. Inte genom att fortsätta mata deras kraftkällor.
Stängd väg till fred
6 000 bomber kommer inte skapa fred. Att förvägra människor mat, vatten och elektricitet kommer inte dämpa våldet. Hamas är inte det palestinska motståndet mot ockupationen. Det är ett av många uttryck för det. Vägarna framåt tycks vara stängda idag. Möjligheten till fred och frihet känns allt mer avlägset än någonsin. De militära medlen kommer som alltid visa sig vara otillräckliga. Den med makten i konflikten måste fråga sig om den någon dag vill kunna uppleva fred.
