Kommentar: 304 – signalen mot den spanska rasismen

Först letar han upp lagkamraterna vid sidbänken, sen söker han kamerorna. Tydligt visar han sin segergest med händerna. 

Tre siffror: 304. 

Det är postkoden till bostadsområdet Rocafonda, i kuststaden Mataró, där han växte upp. Rocafonda, som ligger trettio kilometer norr om Barcelona, är ett av de fattigaste områdena i Katalonien och har av det högerextrema partiet Vox beskrivits som en ”mångkulturell skithög”. Ett mantra partiet upprepat sedan 2020 för att benämna fattiga, invandrartäta arbetarkvarter över hela Europa.

Dagen efter matchen har El País två huvudnyheter sida vid sida: Yamal har tagit Spanien till EM-final och att det högerkonservativa Partido Popular vägrar ta emot sin kvot av ensamkommande barn i regionerna de styr – trots att överenskommelsen skrevs under redan för två år sedan. Utspelet är en eftergift till det ultranationalistiska Vox som annars hotat med att fälla PP:s regionala styren över hela Spanien. Det har kulminerat i att Partido Popular ansluter sig till Voxs krav att militären ska sättas in mot ”paterorna” (båtarna) på Medelhavet. 

I sitt pressmeddelande skriver Vox att de ensamkommande barnen kommer för att ”våldta, stjäla och hugga ihjäl”

”Aldrig i livet”, svarar den socialdemokratiska försvarsministern Margarita Robles: ”Vad är nästa förslag ni kommer med? Att ni vill bomba människor i nöd?”

Strax innan midnatt på onsdagen meddelar Vox att pakten är bruten i 11 av totalt 17 spanska regioner som styrs av PP med stöd av det ultranationalistiska partiet. I sitt pressmeddelande skriver Vox att de ensamkommande barnen kommer för att ”våldta, stjäla och hugga ihjäl” och kallar till ett extrainsatt möte med partiledningen under torsdagen för att klarlägga sin plan framåt.

De senaste veckorna har det i Spanien, precis som i Frankrike, utbrutit en vild debatt om de högerextremas inflytande över politiken. Det har knappast undgått någon hur Frankrikes lagkapten Kylian Mbappé mobiliserade de unga väljarna inför det franska valet. Inför matchen i tisdags skanderade spelarna i omklädningsrummet fortfarande det antifascistiska slagordet ”no pasarán” (de kommer inte förbi) så som det gjorts på gator, teatersalonger, bussar och torg över hela Frankrike de senaste veckorna. 

Den internationella politiken och fotbollen går sida vid sida i sommar.

Med segergesten gör Yamal klart var han står och var hans solidaritet ligger. Han är långt ifrån enda spanska stjärnskottet som tar bladet från mun. Den andre målskytten Nico Williams och hans storebror Iñaki (som nu spelar för Ghana) har länge påtalat rasismen. 

Det är vetskapen om hennes kamp för att jag skulle få ett bättre liv som ger mig styrkan på plan

Deras föräldrar tog sig till Spanien via Melilla, som är en spansk exklav vid nordafrikanska Medelhavskusten med landgräns mot Marocko. I en radiointervju berättar Iñaki om hur mamman, gravid med honom i magen och utan skor, lyckas ta sig genom öknen från Ghana och över den ökända muren i Melilla: ”Det är vetskapen om hennes kamp för att jag skulle få ett bättre liv som ger mig styrkan på plan”. 

Under EM säger den tjugoårige och snabbfotade Nico: ”Vi kommer inte för att stjäla något. Vi kom för ett bröd. Någonstans att bo. För att man vill ge sina barn en framtid. Min mamma har gått igenom mycket, allt jag gör nu är för henne.” Och så la han till: “Jag tror inte att någon föds rasist, det handlar om värderingar vi får. Därför måste vi uppfostra våra barn väl”.

På presskonferensen dagen efter matchen hyllas Lamine Yamal som ett mirakel. Men själv återkommer han ständigt till laget, kollektivet: “Jag försöker bara hjälpa till och när laget behöver mig så kommer jag vara där.”

Gatorna i Rocafonda fylls nu av tjoande och lyckliga ungar som gör 304 med händerna och butiksägare hänger ut Yamals tröja i fönstren. 

Hoppet om seger i söndagens final mot England ligger i luften. 

Och en våg av stolthet och glädje går genom genom Rocafondas kvarter.