Han har lyckats med projektet han åtog sig när han tog över 2012 och som rimmar med strategen Aron Etzlers plan för partiet: att vara tydligare sossar än sossarna själva. Ett segt projekt för ett parti vars historia avskräcker många, men till slut låg opinionssiffrorna stadigt på nära Gudrun Schymans nivåer. En bragd. Att inte han har lyckats bredda väljarbasen ännu mer har mer med partiet i stort och tidsandan att göra än partiledaren.

Vad har han inte lyckats med?

Vänsterpartiet under Sjöstedt har framför allt en akilleshäl. Det är feminismen. För ett parti som vill vara riksdagens mest feministiska blev valet av en vit, medelålders man vid rodret ett sänke för framför allt partivilsna yngre kvinnor. Detta är partiledningen medveten om. Därför är det mycket sannolikt att efterträdaren blir kvinna.

Vem blir det som tar över?

Det finns fler kompetenta kandidater. Sjöstedt ser nog helst att Ulla Andersson tar över, men rollen som ensam på toppen tror jag inte hon orkar, med sin utbrändhet i bagaget. Om partiet tänker om och ger det delade partiledarskapet en chans är hon dock högst aktuell. Bland andra spännande namn finns kanonkulan inom bostadspolitiken, Nooshi Dadgostar. Partiets gröna profil skulle också bäras upp väl av Jens Holm. Men bara om han får en kvinna intill sig. Vi har också Rossana Dinamarca som skulle kunna göra en comeback. Och då skulle det hända saker. Frågan är om partiet – och den större väljarskaran som uppskattat Sjöstedts ödmjuka sosseflörtiga linje – är redo för det.