Andreas Malm sitter i arbetsrummet i lägenheten i Malmö och ser obekväm ut. Anledningen är en fråga som jag ställde – om han är engagerad i någon organisation – vilket öppnat en fördämning för hans dåliga samvete. Jo, visst han är medlem i Socialistiska Partiet och Klimataktion, men han ockuperar inte landningsbanor på flygplatser längre. Och förra året kunde han inte vara med på de stora manifestationerna mot brunkolen i Tyskland på grund av att han skadat foten.
– Sedan jag blev forskare har jag blivit något av en ”armed chair activist”, och jag skäms jättemycket över det.
Malm river sig i håret.
– Men jag försöker delta i så många demonstrationer som jag kan. Och gärna någon kravall då och då. Men det ska du kanske inte skriva.
Byggde skyddsvallar
En internationellt känd forskare och en auktoritet inom humanekologin som är ute och kravallar? För oss som har följt Malm är det knappast någon överraskning. Under åratal var han sinnebilden för den utomparlamentariska vänstern i Sverige. Det började med ett engagemang i Palestinafrågan på 90-talet vilket resulterade i en resa till Gazaremsan och boken ”Bulldozer mot ett folk”. I den berättade han om hur han tog sig in i de allra farligaste zonerna och hjälpte till att bygga skyddsvallar. Efter det skrev han en bok om arbetarkamp i Iran tillsammans med sambon Shora Esmalian – vilket ledde till ett inreseförbud i landet. Han har också skrivit böcker om och varit engagerad i kampen mot islamofobi och amerikansk imperialism.
– Sedan jag blev forskare har jag dock dragits in i en liten akademisk bubbla. Kanske kan det bortförklaras med att jag har småbarn hemma. Men jag har ändå väldigt dåligt samvete.
Malm suckar och ser lite olycklig ut, så vi byter ämne. Anledningen till intervjun är inte hans personliga engagemang, utan hans insats som forskare och klimatdebattör. Jag börjar med att fråga hur han fick upp ögonen för klimatet.
– I början av 2000-talet betraktade jag liksom många andra inom den utomparlamentariska vänstern klimatet som en småborgerlig fråga. Varför skulle man bry sig om isbjörnar och smältande glaciärer när det fanns viktigare frågor, som arbetarkamp. Men så läste jag Mark Lynas bok ”Oväder” 2005 och den fick mig att tänka till. Just då var jag engagerad i frågor rörande Mellanöstern och plötsligt insåg jag att ett demokratiskt Iran aldrig skulle uppstå om det inte fanns rent dricksvatten i landet. Det gjorde att jag skrev ”Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det att vara för sent” 2007 och efter det har jag fortsatt med frågan inom akademin.
Inspirerade Naomi Klein
2016 disputerade Malm med avhandlingen ”Fossil Capital” vid Lunds universitet. Det var en riktig tegelsten till bok och innebar ett genombrott i klimatdebatten. Själv läste jag ”Fossil Capital” när den publicerades och fick något av en uppenbarelse. Där hävdade författaren att det så sent som på 1800-talet knappast var givet att världen skulle få en fossil ekonomi. Med hjälp ett stort empiriskt material visade han att kolkraftens genombrott inte handlade om dess effektivitet, som det ofta påstås, utan att den förenklade kontrollen av arbetarna. Medan vattenkraften – som på den tiden var både billigare och energieffektivare – var bunden till floder i öppna landskap kunde ångmaskinen placeras i städer där det redan fanns en utbyggd infrastruktur med skolor, fattigvård och polisväsende. Detta skulle i förlängningen göra att industriägarna kunde exploatera arbetskraften hårdare och säkra profiten. Slutsatsen i avhandlingen var häpnadsväckande: kapitalismen och den fossila ekonomin är mera sammantvinnade än vad vi tidigare kunnat föreställa oss. På så sätt öppnade Malm upp för det stora forskningsfält som kallas ”Capitaloscene” och hans forskning inspirerade bland annat Naomi Klein när hon skrev ”This Changes Everything”.
Numera är Malm något av en röd stjärna över klimatdebatten och när han i dagarna kommer ut med ”The Progress of This Storm” på Verso – en bok som argumenterar för marxistiska perspektiv på klimatfrågan – har den redan innan publicering väckt inomakademisk debatt.
Jag frågar Malm vad som har hänt sedan han skrev avhandlingen.
– Jag upplever att det finns ett växande intresse bland marxister för energifrågor. Och i studiet av energifrågor finns ett växande intresse för marxism. Igår läste jag en artikel i en av de ledande klimattidskrifterna, ”The Antroposcene Review”, där redaktören konstaterade att väldigt mycket forskning domineras av marxistisk analys av klimatprogram och ekologiska problem. Redaktören tyckte att det var bedrövligt men själv tycker jag såklart att det är kul.
Men, undrar jag, behövs verkligen ett marxistiskt perspektiv på klimatfrågan idag? Finns det inte tecken på att världsmarknaden själv håller på att ställa om? Sedan avhandlingen skrevs har ju det som kallas ”energirevolutionen” skett. Det vill säga att sol, vind och vattenkraft blivit lönsamma och utsatt de fossila energislagen för hård konkurrens. Redan under 2015 till exempel hade vindkraften mer produktionskapacitet än världens alla kärnkraftverk sammantaget.
Malm suckar igen.
– Det här har blivit en rätt vanlig föreställning. Men vad entusiasterna över marknaden bortser från är att det sker en utbyggnad av den fossila infrastrukturen parallellt med detta. Med Trump i Vita huset har oljebolagen mera politisk makt än någonsin i USA och nya pipelines och motorvägar planeras i detta nu. I Indien byggs en mängd nya kolkraftverk, i Kina har avvecklingen av kolkraften vänt. För klimatet spelar det ju inte någon roll om marknaden för de naturliga energislagen blomstrar. Poängen är att vi måste upphöra med användningen av fossila bränslen, nu.
Klimatrörelsen växer
Malm understryker att inte sedan 1950-talet har så många pipeline-projekt legat i startgroparna. Samtidigt, säger Malm, finns det anledning att känna hopp. Klimatrörelsen växer. I Tyskland sker stora aktioner mot kolkraftverk varje år och i USA genomför aktivister blockader mot nya pipelines. Malm skiner upp och pratar om att New Yorks borgmästare Bill de Blasio nyligen meddelade att staden tänker stämma fem stora oljebolag för deras bidrag till att staden drabbats av så många orkaner.
– På presskonferensen satt han med Bill McKibben och Naomi Klein på varsin sida (grundarna av den radikala klimatorganisationen 350.org). Budskapet kunde inte vara tydligare: det här beror helt och hållet på påtryckningar från klimatrörelsen.
– Fatta vilken symbolisk betydelse en sådan sak har.
Så ser han nedslagen ut igen.
– Men rörelsen måste fortfarande bli ofantligt mycket större. Och olika grupper måste länkas samman i en aldrig tidigare skådad omfattning. Annars har vi ingen chans mot det fossila kapitalet.
