Gav nytt hopp
Det var först två år senare, när den amerikanska miljöjuristen Lewis Gordon år 2011 meddelade att han ville ta sig an fallet, som strålkastarljusen återigen började riktas mot giftskandalen i norra Chile. Det är också denna händelse som blir startpunkten i uppföljningsdokumentären ”Arica”, vilken har Sverigepremiär på Tempofestivalen nästa vecka.
– När vi arbetade med den första filmen hörde vi från flera håll att det inte fanns något juridiskt ansvar att utkräva, delvis för att Bolidens avfall skeppades iväg ett år innan införandet av Basel-konventionen 1985 (ett internationellt fördrag som syftar till att minska förflyttningen av farligt avfall mellan nationer, reds. anm). Men när Lewis Gordon ringde och berättade att det var möjligt att stämma bolaget, även om det skulle vara komplicerat, gav det nytt hopp till offren, berättar Lars Edman när Dagens ETC Skype-intervjuar de båda filmskaparna ett par veckor innan premiären.
”Jobbade med ett halmstrå”
Komplicerat är också ordet som används när dokumentärfilmarna försöker beskriva hur det har varit att göra den rättsliga processen begriplig på filmduken. I historien finns en uppsjö dokument, lagar och detaljer att ta hänsyn till, varav en del kom att få en avgörande roll för den slutgiltiga domen 2019 – ett domslut som gick på bolagets linje och friade Boliden från skadeståndsansvar.
– Det var ett halmstrå som Arica-offrens advokater jobbade med och de hade ett svårt bevisläge – inte minst för att rättsprocessen kom så sent. Det hade sett annorlunda ut om rättegången ägde rum i slutet av 90-talet, säger Lars Edman.
– Det hovrätten till slut gjorde var att välja att sätta preskriptionstiden för miljöbrott till tio år. Det betyder att flera av offren inte hade någon talan den dag de föddes. Det går att fundera över rimligheten i det, tillägger William Johansson Kalén.
Närgången skildring
Jämfört med det som framkommit i mediebevakningen ges i filmen en betydligt mer närgången skildring av den utdragna rättsprocessen. Det som målas upp är ett klassiskt David och Goliat-fall där den ena sidan anlitar dyra konsultbolag som är experter på att hjälpa storföretag ur liknande knipor, medan de drabbade helt saknar ekonomiska muskler. Filmen rymmer också en berättelse om hur en tidigare ansvarstyngd person, Bolidens före detta miljöchef Rolf Svedberg, plötsligt ställer sig på offrens motsatta sida i rättssalen.
– Vi var väldigt tajta innan, Rolf var ju en av huvudpersonerna i filmen Blybarnen och hängde med oss runt på filmvisningar i landet. Han var engagerad i frågan och skrev debattartiklar om att Sverige och bolaget skulle ta sitt ansvar. Men när rättsprocessen startade förändrades allt. Från att ha kunnat prata med honom om i princip allt var det nu locket på, berättar William Johansson Kalén.
Värk i skelettet
Filmskaparduon har bara kunnat spekulera om förklaringen till den tvära vändningen.
– Vi har väl inte kommit fram till något svar, men en teori är att han fick påtryckningar från bolaget, säger Lars Edman.
Lars Edman, som själv är adopterad från Chile, och William Johansson Kalén har följt Arica-fallet i 15 års tid. De har träffat flera av de sjuka barnen som exponerats för det giftiga avfallet, pratat med anhöriga till personer som dött i cancer och intervjuat mamman vars dröm är att kunna köpa en riktig sjukhussäng till sin multisjuka dotter. En av personerna som medverkar i både Blybarnen och den bioaktuella uppföljaren – en 25-årig kvinna som i barndomen lekte på avfallshögarna – har värk i skelettet och återkommande utslag på kroppen. Hon undrar om även hon, liksom ett ovanligt högt antal invånare i Arica, kommer att utveckla cancer. Samtidigt är det inte sig själv hon oroar sig mest för idag – utan sina tre söner.
– Än så länge har barnen, tack och lov, inte uppvisat några negativa hälsoeffekter. Men oron bär hon ju med sig hela tiden, eftersom hon vet vad det är hon har haft i kroppen och hur det ser ut i området, säger William Johansson Kalén.
Grusade förhoppningar
Båda framhåller att det har varit svårt att värja sig mot alla personliga tragedier och människoöden de stött på under filmprocessen.
– Det är klart att det på ett känslomässigt plan har varit tufft att se hur den här väldigt utsatta gruppen människor får sina förhoppningar om upprättelse grusade igen och igen, säger Lars Edman.
En av förhoppningarna med filmen är att den ska väcka diskussioner om rättvisa – om hur och för vem den fungerar, förklarar William Johansson Kalén.
– Inte minst nu när historieskrivningen är uppe för tolkning, där många kanske tänker att Boliden inte har gjort något fel eftersom bolaget friades i rätten. Vi vill bidra till ökad förståelse för hur sådana här rättsprocesser går till och att det kanske inte är så enkelt som vissa vill framhålla.
Nytt hot med förändrat klimat
När Arica-offren förlorade den rättsliga prövningen för två år sedan blev de skyldiga att betala Bolidens rättegångskostnader på 41 miljoner kronor. Samtidigt ligger det svenska giftavfallet kvar i Arica, begravt under ett tunt lager sand och en plastpresenning. Platsen, som omgärdas av en stenmur, kallas av lokalbefolkningen för ”den svenska gravplatsen”. Flera av de äldre husen i närheten har evakuerats. Samtidigt kommer nya bosättningar utan bygglov allt närmre. Det gör också ett annat – betydligt mer svårkontrollerat – hot.
– Arica har alltid betraktats som en av de torraste platserna i Chile. Men med den globala uppvärmningen och det förändrade klimatet förväntar man sig nu mer regn i området, vilket innebär en risk att föroreningarna läcker ner i grundvattnet. Det vore ju fruktansvärt om det faktum att avfallet fortfarande ligger kvar där oskyddat får ytterligare katastrofala följder för nuvarande och framtida generationer, säger William Johansson Kalén.
