Vi var många tusen som gick där.

Vandrade på asfaltsvägar och ropade ut över det tomma landskapet.

– Vad ska väck?

– Barsebäck!

– Vad ska in?

– Sol och vind!

Det var en mycket lyckad storskalig demonstration. Ingen publik, knappt någon media men en fruktansvärt stor orm av människor som verkligen ville förändra läget.

Därefter åkte vi hem.

Problemet var att sedan satte vi som ropade inte upp solcellerna.

Vi surade istället över att staten storsatsade på ökad kärnkraft.

Vilka vi? Kampen mot kärnkraft var vänsterpartister, fria socialister, Kristdemokraternas ungdomsförbund, Centerpartiets grupper och miljörörelserna och så enstaka socialdemokratiska grupper och… ja, vi var väldigt många.

Så många att vi inte fick plats på matställena på vägen hem. Vi hade dessutom ont om pengar. Jag kommer ihåg hur Timo, då redaktör på ETC, som var hungrig efter vandringarna, gick runt på restaurangen och frågade artigt:

– Ursäkta min herre men har min herre ätit upp? Jaha. Kan jag få ta den kvarlämnade potatisen själv? Tackar, tackar.

Cirkulär ekonomi eller hållbarhets­projekt skulle det kanske kallas i dag.

När hände detta?

8 september 1979.

Vi som gjorde detta visste då att det här var den stora kampen om framtiden.

Och vi visste att vi skulle vinna.

15 januari 2020. Ledaren för Sverigedemokraterna lägger ett förslag i riksdagen om att stoppa nedläggningen av Ringhals 1 och 2. Det har gått över 40 år och de gamla reaktorerna måste ändå få fortsätta enligt Jimmie Åkesson. Kosta vad det kosta vill.

Moderaterna håller med.

Kristdemokraterna har bytt sida och hänger på.

Men via Twitter och andra sociala medier kommer också uppmaningar från enskilda fram­trädande vänsterpartister som håller med SD. Andra går ut och vill stoppa den tyska avvecklingen av kärnkraft. Några hoppas att Japan snart ska sätta full fart på de verk som snabbstoppades när Fukushima blev en katastrof.

Vad är det som hänt?

Rättare sagt, vad är det som inte hänt?

Framtiden har en förmåga att flytta på sig. Nutiden skapas av det vi gör här och nu men framtiden verkar stå väldigt stilla.

Nej, det är inte sant att alla surade efter folkomröstningen där Olof Palme ordnade fram en linje två som innebär avveckling men först byggandet av världens största kärnkraftsprogram.

Först måste man ju bygga för annars har man inget att avveckla var logiken.

2010 skulle det senare vara klart.

Nej, ingen av oss kritiska till kärnkraft satte upp solceller, fast de fanns klara redan då, däremot gick några samman och bildade vindkraftkooperativ.

De är nutidens hjältar. För utan deras insats hade vindkraften aldrig fått fart och blivit det den är idag, Sveriges snabbast växande elproduktion någonsin. Varje år växer det i rekordfart.

Synd bara att Vattenfall då, för länge sedan, avvecklade sin vindkraft och tekniken istället hamnade i Danmark och Vestas. Sverige satsade istället på atomen. Ingenjörernas drömprojekt.

Kan vänsterpolitiker älska kärnkraft?

I den svenska partidebatten är svaret självklart nej, kärnkraften har sedan 70-talets debatt blivit avvisad från både partier och miljörörelser med tydliga miljömässiga, ekonomiska och maktpolitiska argument. Bara Moderaterna, Liberalerna och Socialdemokraterna har varit kärnkraftstrogna under åren.

Beroende på debattens vågor genom årtiondena har olika frågor varit i centrum. Den olösta frågan om vad vi ska göra med avfallet som ska lagras i 100 000 år är ju en sån sak som ingen kommer runt. Det vill säga att den ignoreras av de som vill ha kärnkraft och påpekas lite tröttsamt av de som är emot. Inget nytt har sagts på 40 år. Inget är löst.

Så fort en allvarlig olycka inträffat eller en incident som inte tystats ner (som Forsmark-incidenten för några år sedan då vi räddades av elektriker som gjorde nödlösningar) har debatten ändrats. Kärnkraften blivit omöjlig att försvara och vid senaste katastrofen vid Fukushima så blev det snabba avvecklingsbeslut i flera länder.

Men minnet är kort.

Debatten ändras, plötsligt är antalet döda försumbart och cancerfallen inte så obehagliga och det hela återgår efter fem år till ett gammalt gräl när kärnkraftsförespåkare tar nya tag. Fler dör av smutsig kolluft än av kärnkraft är ett argument.

Vid nästa olycka återkommer allt och försvararna går i idé något år till.

Jag får från Japan en utredning där företagen som äger de 57 reaktorerna berättar att det kommer kosta 1 230 miljarder kronor att återstarta eller stänga det man byggt. Nya säkerhetskrav är dyra, men nedläggnings­kostnader som alla i grunden struntat i är också dyra.

Detta med olyckor är alltså ingen småsak även när få dör direkt. Hela det japanska energisystemet hamnade i kris vid Fukushima-­haveriet. Inget land som vill ha en säker och trygg elproduktion kunde efter det säga att kärnkraften var just det. Kostnaden för olyckan blev astronomisk (och ökar) men störningen på elsystemet blev mycket större än någon storm, någon jordbävning eller något annat elhaveri i något land kunde visa upp.

Och detta i ett av världens mest avancerade tekniska samhälle.

Om japanska kärnkaftsindustrin kan få så fel, hur fel kan inte den belgiska då få? Eller den svenska? Vad gör olyckan så omöjlig här?

Men åren går.

10 december 2019. Ulf Kristersson (M) byter fot och lämnar energiöverenskommelsen för att den inte stöder ny kärnkraft. Framtiden är atomkraften, menar han. Det kvittar att det här inte är sant, faktiskt kan vilket privat energibolag som helst bygga ny kärnkraft i Sverige, bara man betalar för det och uppfyller säkerhetskraven.

Ingen bygger.

För en kärnkraftsförespråkare måste det vara obegripligt. Även för en vänsteraktiv sådan.

Varför vill inte kapitalet göra detta, nu när de har så mycket pengar?

Svaret är att kapitalets anställda räknenissar kan räkna. De diskuterar inte teknik i största allmänhet, de drömmer inte om en ren framtid med atomkraft som lösning, de räknar och ekvationen skriker stopp, stopp, stopp.

De sista tio åren har ekonomi blivit huvudargumentet mot kärnkraft. Idag är sol och vind billigare än existerande kärnkraft och givetvis mycket billigare än ny kärnkraft. Kärnkraften har blivit ekonomiskt omöjlig att försvara oberoende om man är nyliberal höger eller visionär vänster. Den kan inte betala sina driftskostnader utan subventioner, att bygga ny är ekonomiska haverier i alla nya exempel. De få kärnkraftsverk som byggts senaste decenniet är helt statsfinansierade (på olika sätt) och ingen privat aktör är beredd att ta risken. Det handlar inte bara om bygge och drift utan även om rivning och om kostnader för avfallet och om risken för olyckor.

”Marknaden” kan helt enkelt inte hantera det, staten måste garantera och betala. Det här gäller alla länder.

Om det vore ekonomisk rationalitet som styrde världen, då skulle kärnkraften snabbt avvecklats när de första stora vindkraftparkerna visade sig vara billigare eller när man i Chile satte upp solel som spöade allt annat, även vind.

Men det är inte rationalitet som styr världen.

Det är makt.

Alltså diskuterar vi återigen kärnkraft.

Orsaken är ett nytt argument som aldrig hörts förut.

Kärnkraft påstås vara klimatneutralt och att bygga ny och fortsätta driva de som finns är därmed en klimatpolitik. Nedlagd kärnkraft innebär mer smutsig gas eller kolkraft, säger man. Svenska högerpartier försöker ändra styrdokumenten för Vattenfall så att bolaget ska tvingas fortsätta drift av Ringhals 1 och 2. Det är unikt. De bolagiseringar borgerliga slagits för ska nu styras av politiken direkt. Lite som i de gamla planekonomierna. Staten bestämmer vad som är säkert och ska göras.

Att en vänsterideolog som gillar kärnkraft tycker det är ju en sak.

Men en moderat?

Bolagen ska ignorera sina kalkyler, göra stora investeringar och fortsätta produktionen trots stora förluster. Hur övertygar man ett privat energibolag om det? Eller ett statligt som drivs av vinstkrav? Ja, det enda sättet är förstås att subventionera elproduktionen så att ägarna garanteras rimlig avkastning.

Enligt Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna ska företagen alltså få stöd som inga andra elproducenter får. Enligt Sverigedemokraterna ska dessutom nya kärnkraftsverk byggas till kostnader som ingen vågar räkna på.

Varför?

Jo, för klimatets skull.

En cyniker kan förklara de här utspelen på annat sätt. Moderaterna – med starka relationer till stora svenska företag – vet förstås att kärnkraften är olönsam och hopplöst efter idag. Men man kan vinna poäng mot Socialdemokraterna kortsiktigt och slipper dessutom konkurrera om klimatpolitiska förslag med Centerpartiet, Miljöpartiet och Vänsterpartiet som har betydligt större kunskap och och genomarbetad klimatpolitik. Sverige­demokraterna vill bara nå äldre socialdemokratiska väljare och slippa prata klimatfrågan i övrigt. Kärnkraften blir det enda man kan säga inför klimatkrisen. Sedan kan man återgå till invandringsfrågan.

Den cyniska logiken faller dock på de ihärdiga vänsterkrafter som lika envetet och med exakt samma argument i 40 år försvarat kärnkraften. En del av dem är kända klimatdebattörer och omställningsprofiler. I Dagens ETC har du kunnat läsa Rikard Warlenius (V) som idag argumenterar för kärnkraftens fortsättning. En av världens mest kände klimatprofiler och även medverkande i Dagens ETC,  George Monbiot, försvarar kärnkraften därför att den i detta läge motarbetar fossil energi som är det stora hotet mot människans överlevnad.

Det finns fler vänsterprofiler. Per Björklund på Flamman. Mikael von Knorring, långvarig medlem i Vänsterpartiets ledning. Även den brittiske klimatförfattaren Mark Lynas delar åsikterna.

Det här är faktiskt äntligen en ny debatt.

När omställningsrörelser jublar över att kolkraften i Tyskland minskat med 91 TWh sedan 2011 och att förnybar energi ökat med 120 TWh vilket gör att de 33 TWh som kärnkraften minskat med faktiskt klaras och utsläppen minskar, så svarar företrädare för kärnkraft – både SD, M och dessa vänsteraktiva – att ytterligare 33 TWh ren el hade producerats bara kärnkraften fått fortsätta.

Trots att utsläppen i Tyskland från elproduktion under perioden minskat med cirka 30 procent (Christian Azar i Dagens Nyheter 14/1 2020) så är det ändå fel eftersom kärnkraften minskar.

Det här är ett problem för vind- och sol­förespråkare.

Vad säger man när någon säger att varje seger är ett nederlag eftersom kärnkraften inte skyddas?

Det är lätt att debattera kärnkraft med SD och M eftersom de så uppenbart talar mot bättre vetande. När någon i talarstolen säger att väderberoende energiproduktion inte går att lagra så är det en ren lögn. I Sverige kan vi lagra all vindkraft och solkraft vi inte konsumerar blåsiga och soliga dagar i våra vattenkraftverk. Dessa bromsar när det kommer för mycket el från vind eller sol i näten. Och så ökar de produktionen vinter- och nattetid.

Hade vi gigantiska solanläggningar i ­Sverige skulle vattenkraften mer sällan få halv­tomma vattenlager torra somrar. De ­skulle kunna lagra mycket mer.

På samma sätt är myten om elbrist lätt att svara på. Om exempelvis trafiken elektrifieras så kommer Sverige använda mindre energi till trafiken än vi gör idag. Detta då elmotorn har 95 procent effektivitet jämfört med en fossildriven motors 20-30 procent. Dessutom, om vi slutar producera diesel och bensin i våra raffinaderier så kommer landet spara så mycket el att en mycket stor del av persontrafiken kan gå på den utan ny elproduktion alls. Vi flyttar elen från Preem till folks elbilar direkt.

Men ska all stålproduktion och cement­produktion bli ren via vätgas och el så kommer vi troligen behöva mer el även i Sverige. Det vill säga mer vind och sol.

Men hur svarar man en vänsteraktivist som tror att kärnkraft behövs för att rädda klimatet och som dessutom är övertygad om att nedlagd kärnkraft betyder mer kol eller gaskraft?

Hur svarar man de som i princip säger just det som Palme gjorde? Först utveckling, sedan avveckling… Kanske… Om det behövs… Men inte just nu.

Vad säger man när olycksrisker, cancerrisker och risk för gigantiska störningar av elleverans vid avbrott inte finns med i ekvationen utan har försvunnit ur diskussionen precis som de där 100 000 åren av avfall inte längre finns kvar?

När det enda som sägs är att kärnkraft är koldioxidfri?

Ja, man kan naturligtvis visa att det påståendet inte stämmer. Kärnkraften har stora utsläpp, all elproduktion har det, men då hamnar man i en ny diskussion som för de flesta är obegriplig där Vattenfall hävdar tolv gram i utsläpp per kWh medan andra forskare hävdar 60 gram. Och vid en olycka blir koldioxidkostnaden ännu större….

Nej, den där debatten för inte framåt.

Jag tror det finns en mycket enklare förklaring till varför all kärnkraft bör avvecklas och att ju fortare det kan gå, desto renare elproduktion får världen.

Det handlar om hur elmarknaden fungerar.

Gå till ett köpcenter och känn valfriheten i skyltfönstren. Eller besök storsjukhuset och upplev din kundmakt. Eller känn makten när du kan välja ditt barns framtid på skolmarknaden?  Nej, skämt åsido. Detta märkliga begrepp – marknaden – som används av borgare till att förklara valfrihet och privat egenmakt, är som en ideologi. Den ”rena marknaden” styrs av konsumenternas vilja och val. Att så mycket onödigt, giftigt, förstörande produceras på jorden handlar för dem om konsumenternas enskilda beslut. För en marknadsideolog är det faktiskt konsumenterna som valt att vi ska ha diesel och bensin och kolkraft, annars skulle det förnybara kommit av sig själv. Ekomaten är liten för att konsumenten stöder den förstörande maten.

Samtidigt får denna konstiga syn på marknaden vänsterkrafter att reagera och man slåss intensivt mot detta genom att agitera mot privatiseringar och bolagiseringar för ”marknaden” ska inte styra.

Men inget av detta är egentligen marknader. Detta fenomen är feltolkat av både höger och vänster.

Det de borgerliga försvarar är kapitalägandet och det vänster går emot är förstörelsen av gemensamt ägd omsorg och andra tjänster som privatiseras. Som sophantering. Eller kollektivtrafik, skolor, sjukvård. Ja, du kan debatten.

Men marknaden är något helt annat och den består nästan alltid av både privata och gemensamma aktörer, det är ett system där företag samarbetar med varandra (varje tjänst och produkt är ett samarbete mellan hundratals företag och organisationer, från forskning till färdig produkt eller tjänst som når användaren). Marknaden är ett möte, konsumenter möter producenter, gillar eller förkastar dessa tjänster och varor, och kedjan av producenter lär om. Ett ständigt samarbete av mänsklig aktivitet som för utvecklingen framåt.

Problemet är att detta frivilliga och levande samarbete står i konflikt med kapitalägandet som hela tiden försöker skaffa sig fördelar, ja, gärna monopol mot andra. Men marknader fungerar heller inte om monopolet är statligt eller kommunalt, då ändras och utvecklas det via andra system (som debatt, val och omröstningar).

Den enkla sanningen är att marknader nästan alltid är manipulerade, styrda, ägda eller reglerade.

Poängen med det här är att varje produktion och konsumtion måste diskuteras efter hur just den marknaden ser ut. Och när det gäller elmarknaden ser det väldigt illa ut.

Vill man påverka den krävs helt andra åtgärder än om man vill påverka produktionen av giftfria äpplen eller hushållsrullar.

Distributionen av el är privata eller kommunalt bolagiserade monopol. Kunderna är helt i händerna på vad ägarna gör vad gällande pris, investeringar och förbättringar. Tänk, Eon, Vattenfall, Ellevio. Några stora giganter äger sen den mesta elproduktionen i varje land. Tänk Vattenfall, Fortum och Uniper. Och de som sedan säljer elen till kunderna är egentligen bara mellanhänder som får en skärva. Oftast är de desamma som producerar och distribuerar elen. Vattenfall, Eon, Fortum. Ja det börjar bli lite tjatigt det här).

Det är därför nätpriserna fiffigt nog stigit trendmässigt medan elpriset stått still eller sjunkit i ”avreglerade” elmarknader.

Elmarknaden är ett slags oligopol av privata och bolagiserade offentliga företag och ska den förändras kräver det något helt annat än konsumenternas aktiva val eller företagens nyfikna vilja att utvecklas.

Storskalig solelsutbyggnad i Sverige skulle innebära att de som äger dagens elproduktion förlorar.

Det största hotet mot jättarnas affärer är en verklig marknad där de många äger. Vindkraft eller solkraft. Energijättarna har försökt bromsa utvecklingen men det har bara öppnat för utländska pensionsfonder och riskkapital­bolag. Storbolagens vinster utmanas eftersom vindkraften kan producera billigare el än kärnkraft och biokraft.

Kärnkraft blir olönsamt. Ny finsk kärnkraft får ett pris på två kronor per kWh. Ny brittisk garanteras med en krona per kWh. Ny svensk… Nej, ingen har ens vågat räkna.

Det SD, M och dessa vänsterkrafter säger är helt enkelt att vi ska ha dyrare el ”för klimatets skull”.

De kommer därmed stoppa förnybar ­elproduktion.

Ingen föreslår ju förbud för solel eller vindel eller annan ren ny el. Inte ens SD. Men i en oligopolmarknad så blir det effekten om staten kräver att en viss elproduktion ska upprätthållas även när den förlorat det ekonomiska slaget.

Det går nämligen inte producera hur mycket el som helst i ett elsystem.

Man måste välja.

Även inräknat allt man kan exportera finns det en fysisk gräns.

Om Tyskland hade fortsatt med all sin kärnkraft så hade vindkraften och solkraften inte byggts ut lika mycket. Även om den är billigare.

Om Ringhals 1 och 2 tvingas fortsätta så blir det broms på ny vind- och solel i Sverige. Samtidigt som elkunderna får betala ett högre elpris i snitt för att kärnkraften ska klara sig.

Det är den verklighet vi står inför.

Det handlar inte om vilken teknik som är renast längre, inte heller om vilken som är farligast.

Det handlar om detta enkla.

Billigare ren el eller dyrare kärnkraftsel.

Men är det ändå inte bättre att köra vidare med kärnkraft under dessa tio akuta år då utsläppen på jorden ska halveras. I väntan på att det fossila är bromsat?

Nej, det är precis tvärtom.

Under dessa tio år tvingas vi isåfall storinvestera i kärnkraften för att upprätthålla den säkerhet som vi måste kräva. Enligt IEA behöver två tredjedelar av världens kärnkraft stänga före 2040. Den är för sliten.

Det blir helt enkelt billigare att ersätta en TWh kärnkraftsel med solel eller vindel än att uppgradera verken. Allt kärnkraften kan göra, kan andra elproducenter göra billigare. Ja, även lagra elen.

Så svaret till vänsterns kärnkraftsvänner är inte att utsläppen är höga, eller avfallet ligger i öppna bassänger, eller att det är en för samhället farlig elproduktion som slår sönder landsändar när det går fel.

Svaret är bara att sol är billigare.

Här och nu.

Men ny kärnkraft då? Den där fina ”fjärde generationen” som Åkesson pratade om och som även kärnkraftsvänner som inte är nationalister hoppas på.

Den storskaliga nya fjärde generationen är nedlagd av ägarna. Det fungerar inte och är orimligt dyrt vilket till och med franska kärnkraftsbolag skamset erkänner.

Men de små då, de nya innovativa, de där som ska jobba med det gamla bränslet och göra el hundraprocentigt säkert i slutna små system?

Sådana som aldrig kan gå fel!

Det finns de som verkligen tror på det där.

Men varför crowdfundar de i så fall inte projekten.

Såsom vindkraftskooperativen gjorde 1980?

Jo, det pågår faktiskt.

Världens näst rikaste man Bill Gates är stor förespråkare för ny småskalig kärnkraft och har investerat… nej, inte 500 miljarder och inte 50 miljarder och inte ens 5 miljarder utan 0,5 miljarder dollar på 13 år (enligt Der Spiegel) och stöder med det små företag som The TerraPowers och NuScales försök att få hem kärnkraften till bostadskvarteret. Varje by ska bli sin egen kärnkraftsproducent.

Det här har hållit på i 13 år utan att ett gram koldioxid har sparats på jorden.

Hade Gates lagt sina fem miljarder kronor – en småpeng för honom – på solel istället hade världen sett koldioxidminskningar på riktigt. År efter år.

800 000 människor beräknas dö i förtid på grund av utsläpp från kolkraft och gaskraftverk. Det här måste bort och för att få bort det måste vi välja den billigaste snabbaste tekniken vi har.

Det måste bli ett slut på slöseriet.

Så vad ska in?

Sol och vind!

Vad ska väck?

Bara att räkna. 

1954: Den första reaktorn (R1) i Sverige startar, 27 meter under KTH-området i Stockholm.

1960: En andra forskningsreaktor (R2) tas i bruk i Studsvik.

1964: Sveriges första kärnkraftverk, Ågestaverket, öppnar och levererar fram till 1974 el och försörjer Farsta med fjärrvärme. Idag ligger den fortsatt förseglad.

1968: Sverige ratificerar icke-spridningsavtalet och överger därmed planerna på en egen atombomb. Därför startas aldrig Marvikenverket nära Norrköping upp. Planerna var att ta fram klyvbart material.

1972: Sveriges första större kommersiella reaktor, Oskarshamn 1, tas i drift.

1973: Oljekrisen, för första gången blir Ågestaverket lönsamt. Det här påverkar debatten i Sverige.

1975: De första reaktorerna i Ringhals och Barsebäck tas i bruk.

1979: Harrisburgolyckan i kärnkraftverket på Three Mile Island i Pennsylvania, USA.

1980: Forsmark börjar leverera till svenska elnätet.

1980: Folkomröstning om kärnkraftens framtid. Linje 2 vinner med att kärnkraften ska ”avvecklas i den takt som är möjlig med hänsyn till behovet av elektrisk kraft för upprätthållande av sysselsättning och välfärd” och att ”ingen ytterligare kärnkraftsutbyggnad skall förekomma”.

1986: Tjernobylolyckan som sprider radioaktiva ­ämnen över stora delar av Europa.

1999: En reaktor stängs i Barsebäck.

2005: Den sista reaktorn stängs i Barsebäck.

2011: Fukushimaolyckan i Japan, där en jordbävning och efterföljande tsunami slår ut kärnkraftverket.

2015: En reaktor stängs i Oskarshamn.

2017: Ytterligare en reaktor stängs i Oskarshamn.

2019: 30 december stängs en reaktor i Ringhals, ytterligare en ska stängas 2020.

2020: Sju aktiva kärnreaktorer fördelade på Forsmark (tre), Oskarshamn (en) och Ringhals (tre).