Han använder andra strategier, som att undvika helhetsbilden. Efter sommarens extremvärme väljer Åkesson exempelvis hellre att tala om ”väder” än klimat. I sitt sommartal i Sölvesborg sa han bland annat: ”Att göra politik av hur vädret ser ut en enskild sommar är helt enkelt inte seriöst. Det är den värsta sortens populism”.

I Ekots intervju någon vecka senare lät det så här: ”Jag har inte, vad jag vet i alla fall, sett någon forskare som har sagt att det varma väder vi haft i Sverige den här sommaren, de bränder vi sett, beror på klimatförändringarna.”

Bara ett par veckor tidigare hade samtliga medier från The Guardian till SVT rapporterat att världsledande klimatforskare kopplar extremvädret till den globala uppvärmningen, med hänvisning bland annat till en preliminär studie från Meteorologiska världsorganisationen, WWA.

– Det är en typisk taktik från klimatförnekare att ignorera vetenskapliga resultat och långsiktiga trender inom klimatvetenskapen, och istället fokusera på enskilda händelser som väder, säger Martin Hultman, docent i teknik-, vetenskaps- och miljöstudier vid Chalmers.

Relativt nytt fenomen

Klimatförnekelse är ett relativt nytt fenomen i den svenska politiken. Första gången klimatförnekar-argument uttalades öppet i riksdagen var så sent som 2013, enligt Martin Hultman.

– I alla fall enligt vad vi har sett. Det var Josef Fransson, Sverigedemokraternas dåvarande talesperson i klimatfrågor, som var först med att argumentera emot klimatvetenskapen i en riksdagsdebatt.

Martin Hultman leder nu ett globalt forskningsprojekt om klimatförnekelse, och publicerade nyligen en studie om sambandet mellan konservatism, främlingsfientlighet och klimatförnekelse bland män i Norge.

I en tidigare artikel från 2015 studerade han (och professor Jonas Anselm) svenska klimatförnekande grupper som Stockholmsinitiativet (SI).

– Då såg vi att framförallt inflytelsrika män sprider klimatförnekelse via Stockholmsinitiativet och att kontakterna mellan SD och SI är täta. En del personer i SI har varit med i högernationalistiska sammanhang, som exempelvis Lars Bern som synts i högernationell webb-TV (Swebb-TV), säger Martin Hultman.

Frågan är varför många högernationalistiska partier har klimatförnekelse som en av sina viktigaste värderingar. Martin Hultman tror att det delvis kan handla om olika former av maskulinitet.

– Högernationella partier lockar fler män än kvinnor. Enligt en undersökning skulle två tredjedelar av alla svenska män kunna tänka sig att rösta på SD, särskilt väljargruppen äldre konservativa män, som i mitt resonemang kan sägas tillhöra en industrimodern maskulinitet, säger han.

Den industrimoderna maskuliniteten utmärks av en antropocentrisk syn på skapelsen där naturens resurser är till för människan och ökad tillväxt alltid är positivt.

– Denna generation män har levt hela sina liv med dessa värderingar och denna världsbild, många av dem har arbetat inom utvinningsindustrin. Klimatfrågan ifrågasätter mycket av det de har gjort i sina liv, säger Martin Hultman.

Utvinningsindustrin och högernationalister förenas i sin misstro mot att klimatförändringarna orsakas av människan, enligt Martin Hultman. I denna allians spelar migrationsfrågan en särskild roll.

– Den utnyttjas gärna av partier och grupper som vill skifta fokus från frågor som klimat, miljö och jämställdhet. SD:s Josef Fransson deklarerade exempelvis klart och tydligt 2013 att miljö och klimat var frågor som SD skulle arbeta för att få bort från agendan, säger han.

Passiva politiker

Det märkliga är att klimatförnekare lyckats flytta fram sina positioner samtidigt som farorna med växthuseffekten varit kända och erkända bland de etablerade partierna i mer än tre decennier.

– Då, på 80-talet, togs kunskapen på allvar och det fanns en konsensus från höger till vänster om behovet av att agera mot växthuseffekten, säger han.

Men ingenting hände. Bakgrunden till det har Martin Hultberg beskrivit i boken ”Den inställda omställningen”.

– Och nu 30 år senare talar alla partier utom SD om klimatet som vår tids ödesfråga Men de lägger inga förslag som står i paritet till det allvar man ger klimatfrågan i tal. Det handlar mest om att justera lite skatter här och ge bidrag till elcyklar där, säger han.

Med andra ord, de flesta partierna medger att problemet finns men gör ingenting, en form av klimatförnekelse som kallas responsförnekelse. SD medger inte att problemet finns och gör heller ingenting.

– Om inte de ledande politikerna visar ledarskap är det lätt för SD att också strunta i frågan, säger Martin Hultman.