Havsnivån i Miami har stigit med 25 centimeter sedan år 1900. Under de senaste 2 000 åren dessförinnan ändrades den inte nämnvärt. Det är konsensus bland välinformerade observatörer att havsnivån i Miami Beach kommer att stiga med mellan 33 och 86 centimeter till år 2050. År 2100 är det extremt sannolikt att stigningen kommer att vara närmare 182 centimeter, vilket – såvida du inte äger en yacht och en helikopter – betyder sayonara. I Sunset Harbour förväntas det bli något värre och ske snabbare.
Därför kände jag att området kring Sunset Harbour var en lämplig plats för att låtsas köpa en bostad. Förvånande nog – trots obestridliga fakta om klimatet – tuffar handeln med lyxbostäder på bra här, och jag ville uppleva denna kognitiva dissonans på nära håll.
Jag är inte så förtjust i att ljuga, men när det är nödvändigt är det bara att hoppa i med båda fötterna.
Så när den förste mäklaren – lång, blond, artig på gränsen till barsk, kanske schweizare, möjligen svensk – frågade om jag bodde i Miami och vad för slags lägenhet jag ville köpa, svarade jag:
– Jag bor i San Francisco och min man jobbar inom teknikbranschen.
Jag vred tillgjort på vigselringen jag tagit på mig på hotellrummet.
– Vi letar efter… någonstans att vara när det blir riktigt regnigt (lol) och sedan bo där som pensionärer (roflmao).
Antingen så trodde han på mig eller så brydde han sig inte.
Inredningen var beige och vit eller i rostfritt stål, förutom böckerna på nattduksbordet som var juvelfärgade; en av dem skriven av en författare jag ogillar. Jag gick runt i lägenheten som om jag redan ägde den, som om lobbyn under oss inte skulle prydas av kelp under min livstid.
Vi möttes igen på balkongen. Han gjorde en gest mot vädret som var ovanligt regnigt för den här tiden på året, slutet av mars.
– I vanliga fall är solnedgångarna riktiga skådespel här, sa han.
Han ramades in av Biscaynebukten och förde mina tankar till dyrt smör på ett blått keramikfat. Jag oohade och aahade över utsikten, helt uppriktigt, för om man inte tänker på det faktum att den är fylld med tusentals kilo efter-pilates-ceviche-bajs, är Biscaynebukten hisnande vacker.
Jag frågade hur det är med översvämningar.
– Det finns pumpstationer överallt och vägarna har höjts, så det är fixat, sade han.
– Fixat! Wow. Fantastiskt, sade jag
Jag frågade hur det är med orkaner.
Han sade att eftersom orkanerna kommer från tropikerna, söderifrån, och det här är västra sidan av Miami Beach, så är det inte så illa i det här området.
– Okej, sa jag, som om det han sade var rimligt.
Jag frågade om han gillar området.
– Jag älskar det. Det här är en av de mest blomstrande städerna i landet, den växer snabbt, sa han.
Han pekade mot en rad byggnader i ett område som heter Edgewater, som bara var tre år gamla.
– Den skylinen har kommit till bara under de senaste tre åren.
– Wow. Bara de senaste tre åren… Oroar de sig inte över höjda havsnivåer? frågade jag.
– Det är definitivt något som staden arbetar med. De försöker motverka det genom att höja allt. Men hittills har det inte varit något problem.
Jag kunde inte hålla mig från att sno hans formulering, något ändrad.
– Jag är rädd för att dö, visst, men hittills har det inte varit något problem.
Senare skickade jag ett sms till Kristina Hill, docent i urbanekologi vid University of California i Berkeley, vars främsta arbete är att hjälpa kuststäder att anpassa sig till klimatförändringar. Jag berättade för henne att en mäklare just sagt till mig att orkanerna var svagare vid Sunset Harbour eftersom området ligger Miamis östra sida och orkaner kommer söderifrån. Hon skrev tillbaka: ”Det är absurt!”
Nästa lägenhetsvisning var i närheten och jag bestämde mig för att äta lunch i Sunset Harbour innan. Jag gick in i en butik där trottoaren hade höjts.
– Det brukade bli översvämningar här, sa ägaren medan hon vek en mjuk tröja.
Hon hade långt mörkt hår och förlängda ögonfransar, vilket verkade vara obligatoriskt i Miami Beach.
– Men de satte dit pumpar så det är fixat.
– Det är vad jag hört, svarade jag.
– Ja, det är fantastiskt, sade hon.
– Jag vet inte om jag förstått det rätt. Trottoaren har höjts, men… vart tar vattnet vägen?
– Ner i avloppet. Ja, förutom en gång. En gång hade vi översvämning i butiken. Men det är fixat, sade hon.
– Toppen, sade jag.
– Ja, det är fixat, sade hon.
Hon lade handen över hjärtat som om hon uttryckte extrem tacksamhet.
Nästa mäklare var mycket charmigare än den första. Hon var runt 45, hade klackar och långbyxor som var så perfekt skräddade att hon såg ut att ha sytts in i dem. Hennes solbrända ringfinger pryddes av en glänsande ädelsten, omgiven av diamanter och stor nog att rymma en filet mignon.
Jag gick runt i lägenheten – den hade också havsutsikt – långsamt och eftertänksamt som en rik shoppare, och fick till ett oklart ansiktsuttryck som lika gärna kunde betyda att jag insöp skönheten, som att jag artigt dömde ut stället. Lägenheten var trevlig, men den såg också ut precis som allt annat i Miami: beige, beige, beige, rosa, vit, beige, blå, beige, beige, vit. De zen-inspirerade sovrummen såg alla ut som det perfekta stället för att om kvällarna ligga och tänka på att inte titta på en skärm, medan man tittar på en skärm.
De här träffarna följer alltid samma rytm: hälsa, gå runt, en kort pratstund, hej då. Den här korta pratstunden var längre. Vi pratade om skor och smycken och Miamis oerhörda skönhet, och jag menade varje ord. Jag hade dåligt samvete för att jag ljög för henne och hittade ingen bra övergång till det jag egentligen ville prata om. Jag var orolig att hennes bemötande skulle förändras när jag ställde mina frågor. Men precis lika charmigt som hon bemött min hälsning och mina komplimanger om kökets planlösning och hennes skor, sa hon att visst, det var ett problem, men om något skulle hända så trodde hon att det blir om 50 år snarare än om 30.
Det är häpnadsväckande att folk i sådana här situationer talar om vad de tror. Jag tror att det egentligen tar 20 minuter att grädda ett bröd, sa hon och plockade ut en degig klump ur ugnen. Jag tror att jag kan köra bil när bensinen tagit slut, sa han, när han tyst rullade ut i vägrenen.
Det sa jag inte. Jag sade ingenting, jag behövde inte, för hon – attraktivt fingrandes på en rund guldberlock vid sin solbrända hals – fortsatte att prata.
– Forskarna, ekonomerna och miljökämparna som säger de här sakerna inser inte vilket välbärgat område det här är.
Hon sa att hon bor här och att hon inte tänkte flytta, och att de som säljer Miami är säkra, och alla arbetar mot samma mål att gemensamt bevara det här området, med pumpar och stadsplaner och upphöjda gator. Det finns helt enkelt för många miljonärer och miljardärer här för att man skulle låta en större katastrof inträffa.
Jag tänkte på den där scenen i ”Us” när familjen har tagits gisslan och fadern, i utbyte mot deras frihet, erbjuder sin plånbok, sin bil, sin båt. Hans dotter, som förstod att hotet inte var materiellt utan existentiellt, säger med darrande röst:
– Ingen vill ha vår båt, pappa.
– Hur som helst, fortsatte mäklaren. Folk jobbar väldigt hårt med att förhindra att något händer.
En annan mäklare kom in för att titta på lägenheten och anslöt sig till samtalet. Hon var ung. Om det faktiskt rör sig om 30 år innan Miami Beachpokalypsen inträffar, så är jag och den första mäklaren högst troligen döda, eller närapå i alla fall, när skiten träffar fläkten. Men den här kvinnan kommer fortfarande vara relativt ung. Trots det så verkar hon inte ligga sömnlös och grubbla över högvattensöversvämningar, stigande havsnivåer eller något alls.
– Som jag förstår det …
Hon gick ett varv i lägenheten med klackarna klapprandes mot det ljusa golvet.
– Man har gjort all den här typ forskningen och alla de här typ, de här …
Hon var tillbaka, hon stod bakom köksön och hennes pastellfärgade naglar spretade på den fernissade köksbänken.
– Jag kommer inte på vad det heter nu.
– Studierna? frågade den första mäklaren hjälpsamt.
– Ja, sa den yngre kvinnan.
Hon sa att hon kände till en kille som ”betalat för typ en studie”.
– Det stod i stort sett att vi inte ska oroa oss, för de ska lösa det och vi ska inte oroa oss. Förutom om man har familj och planerar att stanna kvar här.
Den ideala köparen till den här lägenheten är någon som är okej med att gatan och lobbyn är fulla med vatten under de kommande 20 åren, då de faktiskt kanske blir tvungna att flytta om man inte ”löst det”, men om man inte gjort det skulle det vara okej, för de hade aldrig varit oroliga. Och tydligen finns sådana människor, det finns gott om dem.
– Många bara köper ett ställe här och så har de det i fem år och så säljer de det, förklarade hon.
Jag hade lite problem att hitta nästa fastighet. Jag kände mig som en idiot ända tills jag efter flera telefonsamtal fick bekräftat att byggnaden faktiskt inte finns än. När jag kom till utställningslokalen fanns där en receptionist och kvinnan som visade modellen (och två andra kvinnor vars roller var oklara för mig). De befann sig alla i vad jag skulle beskriva som ett tillstånd av road upphetsning, för ett nyhetsteam hade kommit för att prata med den nya byggnadens berömda arkitekt och just då var det en stor vattenläcka utanför den.
Kvinnan hade gummistövlar till sin tjusiga mäklarutstyrsel. Byggnaden hon visade mig var så lyxig – varenda centimeter var inredd så att de boende skulle kunna ägna varenda minut av sin tid där helt fängslade av det visuella skådespelet – att jag nästan inte hörde vad hon sade. Jag lystrade till när hon sade att byggnaden hade byggts flera fot högre upp än stadsplanen krävde. Det var ett viktigt försäljningsargument, verkade det som. Jag tänkte på en rad ur Jeff Goodells bok ”The water will come” (2017). Den handlar specifikt om barriärer, men är tillämplig även här. Han talar om ”risken att moder natur inte respekterar designspecifikationerna”.
Jag frågade inte huruvida Moder Natur skulle respektera stadsplanens krav, men jag sa att det förvånade mig att en så berömd arkitekt tog sig tid att bygga i en stad som är så hotad av klimatförändringar. (Det förvånade mig inte egentligen. Jag tror att han får rejält betalt och att han kommer att se vad han skapat. Och i en värld där folk säger till en, utan att röra en min, att nej, den här staden kommer att försvinna från kartan om 50 år, inte 30, förväntas man säga: ”Åh, det känns mycket bättre nu”. Jag är inte det minsta förvånad att en arkitekt bygger en enorm byggnad med lyxlägenheter här.)
Hon sa att huvudsaken är att Miami tänker framåt väldigt mycket. Hon nämnde Amsterdam och hur de får det att fungera där, och hur holländarna är en förebild för hur det här funkar och att Miami jobbar på att hitta ett sätt att få det att funka.
– Jag tror att det vi tar med oss är att Miami gör något åt det.
Det finns flera problem med att jämföra Miami med Nederländerna. Ett av dem är att Amsterdam har spenderat miljarder dollar på klimatförändringar medan Miami har spenderat miljoner. Den holländska strategin är holistisk, den tittar på hur det ena påverkar det andra, och så vidare, medan man i Miami bara har installerat några pumpar och höjt vägar och byggnader. Man tänker liksom inte på att en bostad bara är tjänlig om närliggande varor och tjänster, och vägar, inte ligger under vatten.
Jag trodde nästan att jag var galen när jag lyssnade på de här människorna som berättade att gatorna var höjda, att byggnaderna var höjda, att det finns pumpar, att allt är bra.
Jag pratade med Astrid Caldas, senior klimatforskare vid klimat- och energiprogrammet vid organisationen Union of concerned scientists. Enligt deras beräkningar kommer det år 2030 att inträffa högvattensöversvämningar 50 dagar om året. År 2045 kommer de att vara 250 om året. Hon bekräftade sedan min misstanke att medan höjning av byggnader är bra för byggnaderna, så är det inte till någon större hjälp för dem som bor i dem.
– Man måste ju kunna komma ut ur byggnaden för att köpa mediciner och mat. Om alla gator är översvämmade, vad gör man då?
Jag pratade med Amy Clement, professor vid institutionen för atmosfärvetenskap vid University of Miami. Hon sa, angående pumpar och höjda byggnader:
– Nej, du är inte galen. Det i sig är inte koordinerad planering och det är inte en omfattande lösning.
Hon berättade för mig om en rättstvist mellan husägare och countystyrelsen i St Johns County, nära Jacksonville. Husägarna sade att countyt förvägrade dem tillträde till sin mark, countyt sade att de inte längre skulle ta hand om räkningen på de miljontals dollar som det kostade att underhålla en väg som kontinuerligt förstörs av stormar och erosion.
– Folk bara antar att samhället ska underhålla deras vägar och det kanske inte alltid är så, sade Clement.
Sedan är det problemet med barriärer. Den stora planen i Nederländerna förlitar sig på barriärer. Då Miami är byggt på kalksten, vilket suger upp vatten som en tvättsvamp, är inte barriärer till någon större nytta. I Miami kommer havsvattnet bara att rinna under barriärer, som ett salt spöke. Det kommer att komma upp genom rören och sippra upp runt inspektionsbrunnar. Det kommer att sugas upp av sanden och ta sig in i håligheter och komma ned under grundvattennivån och pressa upp grundvattnet. Så medan barriärer kanske kan hålla de holländska träskorna torra, så innebär de inte samma skydd för stilettklackarna i Miami Beach.
Miami Beach är inte det enda området i Miami som är hotat. Det finns gott om stadsdelar som har översvämningar som är lika illa eller värre, och med sämre prognoser för havsnivåhöjning. Men medan man pjoskar med Miami Beach måste låginkomstområdena böna och be för varje smula uppmärksamhet eller pengar de får.
När jag nämnde pumparna för Kristina Hill fnös hon skeptiskt:
– Ja, det är deras stora åtgärd i Miami, de där pumparna och de höjda vägarna. Men det är bara kosmetiskt.
Hon medgav att de är till hjälp vid översvämningar, men vad händer när havet börjar stiga markant eller när det inträffar något stort? En större händelse skulle inte bara översvämma allt och orsaka skador och sedan vara över. Den skulle kunna gräva fram avloppssystem, vilket skulle kunna leda till hemska sjukdomar eller industriavfall, vilket skulle kunna förgifta folk.
– Det är sådana situationer som verkligen oroar mig och som är, som jag ser det, kanariefågeln i kolgruvan, sade Hill.
Folk säger att Miami är otrevligt, men jag älskade faktiskt nästan allt med staden: symmetrin i de blå parasollerna på stranden, att cykla under trädkronorna, att sitta på en mur och titta på solnedgången, definitivt utan att tänka på hur havsvattnet kan komma in i avloppssystemet bakom mig. Hela tiden jag var där tänkte jag att ja, jag förstår varför ingen vill erkänna hur körd den här staden är.
Den kvällen gick jag ut och åt middag med en vän som vuxit upp i Miami, men flyttat därifrån för att gå på college för 20 år sedan och inte tänkt sig att återvända. Han gick i grundskolan när orkanen Andrew slog till. Han insåg då att Miami inte skulle finnas kvar för alltid.
Han flyttade tillbaka förra året, efter många år på annat håll, och såg att festen fortfarande pågick, även om den kanske inte skulle det. Med det sagt så pågick den kanske den här kvällen, för här satt vi, på Niu Kitchen i centrala Miami, och drack ett riktigt gott vin från Languedoc, omgivna av extremt snygga människor, och njöt av lyxen medan vi diskuterade de hemskheter som denna lyx orsakar i världen.
Min vän är aktiv i den lokala medborgarrörelsen, men säger att han är skeptisk till och med mot aktivistdiskursen kring höjda havsnivåer.
– Man pratar så mycket om ”hållbarhet” och ”återhämtningsförmåga” och för mig låter det som ”vad är det minsta vi kan göra för att kunna fortsätta festen?” sa han.
Jag berättade för honom om en person jag känner som hade gått på ett möte om klimatförändringar där tjänstemän från Miami hade pratat om hur de var tvungna att bevisa för världen att de jobbar med återhämtningsförmåga, och hur hon hade varit förvånad över att de trodde att det faktiskt var deras jobb.
Det är den nyliberala uppfattningen, att det förnuftiga och mogna sättet att tänka kring det här är: Bli mer effektiv och hitta rätt incitament för att uppmuntra rätt sorts företag. Men min vän funderade: Kanske är det mogna sättet att sörja – och sedan dra sig tillbaka?
På vägen tillbaka tittade vi på pumparna. Jag hade förväntat mig något helt enormt. Jag ville titta på dem och tänka: ”Wow, jag kände till Hajen, men det där är pumparnas The meg.” Men de var ungefär lika stora som världens största airedaleterrier.
Dagen efter gav jag mig ut för att titta på hus och det var en väldigt fin dag. Gatorna var torra. Lyftkranar svängde omkring under den blå himlen. Det var en utmärkt dag för att tänka att Miami kommer att finnas kvar för alltid. Och på stadens strandsida, bara några fot högre än i bukten, har de ytterligare några år. Den första lägenheten jag tittade på här hade ett utropspris på 4,1 miljoner dollar (39 miljoner svenska kronor).
– Ärligt talat så är det lite för högt för mig, men jag börjar få en känsla för området, sade jag till mäklaren.
Om en ung Robert Redford någonsin fantiserat om att offra lite av sin stilighet för att få bli lång, så var det den här mannen han såg framför sig.
– Jag är glad att se västkusten komma österut, sa han.
Jag gick upp för trappan. Jag gjorde min grej, vilket var att ta in synen av en diskho i betong, färgglada böcker som kontrasterade mot ett grått påslakan, gästtvålar med en torkad kvist på. Sedan var det dags för en omgång med komplimanger om stället, småpratet och frågan om havsnivån, som jag ställde med min aningslösa naivitet.
– Du vet, de klagar på Miami för att vi inte har stuckit huvudet i sanden. Vi är faktiskt väldigt proaktiva, sade Robert Redfords långe kusin.
Han påpekade att när jag kommit dit hade jag faktiskt gått uppför, flera fot.
– Det hjälper massor, sade han.
Jag nickade och sa inte att ja, det hjälper huset, men hus måste inte gå ut och hus får inte kolera.
– Menar du att Miami får mer uppmärksamhet för att Miami verkligen anstränger sig? frågade jag.
– Ja, för alla våra folkvalda säger att vi ska ta itu med det här.
Han pratade om zikaviruset – han kallade det ”nyhetscykeln om zika” – och hur den kommit och gått.
– Jaha, så du tycker att stigande havsnivåer är som zika? frågade jag.
Han gjorde en min som visade att han förstod att de inte är det. Sedan berättade han för mig att de höjer allting. Han berättade att jag kunde få en jättefin andelslägenhet med ett sovrum i Sunset Harbour för 900 000 dollar (ungefär 8,5 miljoner svenska kronor), att de planerade en massa nybyggen där. Sedan pratade han om pumparna, att de tog alla problemområden först, men att de sedan skulle ta hela staden.
– De höjde gatorna och det löste problemet. Det ger oss troligen ytterligare 50 år. De har tagit hand om det. Och Miami är verkligen på gång att lyfta, sa han och gjorde en flygplansgest med sin hand.
Jag trodde honom. Man kunde inte titta uppåt i den här staden utan att se en lyftkran.
Det låter motbjudande, men jag måste erkänna att jag gillade den här killen lite. Jag gillade dem alla. De var ett charmigt gäng. De hade fötts så här. Det var så de fått sina jobb i det kapitalistiska hyckleriets frontlinje, medan vi som var värdelösa på att ljuga gömde oss i skyttegravarna, rökte cigaretter och skrev brev hem om hur förtvivlade vi var. De sa bara som det är i allas våra liv. Vem av oss beter sig som om vi befinner oss i omedelbar knipa? Vi jobbar på och när kvällen kommer är det enda vi har tid att tänka på, om vi tänker över huvud taget, att vi är fega, eller så flyr vi den tanken innan den dyker upp.
Räck upp handen om du aldrig har hoppats att du kommer att dö innan du helt måste omkullkasta ditt eget liv för att rädda livet på människor som kommer att leva efter att du är död. Jag menar inte att skrika på någon. Varje dag frågar jag mig själv vad jag är villig att göra. Ibland känner jag mig rättfärdig och stark, men för det mesta känner jag rädsla och självbevarelsedrift. Jag kan skratta åt den fint upplagda tvålen eller utsikten över solnedgångarna eller vattenskotrarna, för de är inte mina droger. Men Niu Kitchen och allt som hör därtill får de slita ur mina kalla döda händer som pryds av den fejkade vigselringen.
Och vet du, det kanske faktiskt kommer att hända! Hur tror vi att allt kommer att sluta? Med valet av en bättre kandidat? Med stiftandet av en lag?
Nu säger jag som det är: Jag bor i en småstad på landsbygden i norra Kalifornien. Den skulle kunna brinna till grunden bokstavligen talat vilken dag som helst, och jag funderar på att köpa ett hus här.
Jag hyrde en Citi Bike och cyklade till nästa lägenhet. Det var helt klart det roligaste jag gjorde i Miami Beach. I den här delen av staden ligger många av gatorna i skugga under ett tak av vackra träd med stora ovala glansiga löv. Jag frågade fem eller sex personer vad det var för träd, men ingen visste. Gatorna var inte fulla av människor, men det fanns människor där, på väg till jobbet, ute på promenad med hunden, smygrökande på trappan. Riktiga Miami Beach-invånare vars lägenheter ligger tätt intill varandra, men också intill den andra hälften som ägs av LLC-bolagen (limited liability company, en amerikansk bolagsform).
Mäklarna hade blivit snyggare och snyggare för varje lägenhet. Den här kvinnan såg ut som Botticellis Venus, jag skämtar inte. Återigen med tio-miljoner-dollar-byxor, perfekt skräddarsydda.
Den här gången besvärade jag mig inte med att vara försiktig med mina frågor.
– Så även med stigande havsnivåer, med ett lån på 30 år, så är det fortfarande lugnt, frågade jag.
– Självklart! sa den vackra kvinnan.
– Men om man hade ett lån på 80 år… sade jag och försökte komma in i ”skit samma vad som händer om 80 år”-känslan.
Vi skrattade åt det roliga i att ha ett bolån på 80 år.
– Jag menar, det är inte så att man vaknar upp en dag och har havet precis utanför fönstret.
Vi skrattade igen.
– Vet du, jag tror att kanske något… Om något händer så tror jag det blir om typ 100, 200 år.
Det var vad hon trodde.
Hon visade mig ovanvåningen. Vi beundrade de stora garderoberna. Hon berättade att hon hade mycket familj i Italien och började prata om Venedig, där hon hade varit flera gånger.
– Och ja, vid högvatten kommer vattnet från havet in i staden, ända fram till Piazza San Marco. Det är hemskt.
Hennes enorma gröna ögon vidgades för att spegla hur förskräckligt det var.
– De kommer att behöva fixa något som folk kan gå på, för turisterna. De kommer att behöva lägga dit något som folk kan gå ovanpå. Men varje år säger de samma sak om Venedig, att det sjunker.
Hon gjorde en min som sade ”hur kan de där idioterna säga så?”.
Kaklet i badrummet hade samma färg som Biscaynebukten. Jag sa det.
– Ja! sade hon.
Hennes ögon vara fulla av verklig, djup kärlek till blått.
– Vackert, eller hur?
När vi gick nedför trappan till nedervåningen vände hon sig om och tittade på mig. Hon var väldigt allvarlig, stod väldigt nära. Jag kände hennes skönhet sjunka in i mig.
– Det är Miami. Vi är omgivna av vatten! Det finns ingen lösning. Men inget kommer att hända!
Reportaget publicerades först i Popula. Översättning: Jenny Cleveson
