Jag kommer ihåg att jag tyckte det vara väldigt märkligt att vi människor, som är en art av många, var kapabla att förändra hela jordens klimat. Om det stämde borde vi inte prata om något annat.
Så fort du slagit på en tv eller en radio borde alla program ha handlat om klimathotet. Precis som om det pågick ett världskrig. Men ingen pratade om det.
Om användandet av fossila bränslen var så farliga att de hotar vår existens – hur kan vi då låta allt fortgå som vanligt? Hur kan det fortfarande vara tillåtet? För mig gick det inte ihop. Det kändes overkligt.
Jag har Aspergers syndrom och för mig är nästan allting svart eller vitt. På många sätt är vi autister de normala och ni andra konstiga. Ni pratar om att klimatförändringarna är ett existentiellt hot och den viktigaste frågan. Men ändå fortsätter allt som vanligt.
Om vi ska sluta släppa ut växthusgaser måste vi alla ändra vårt sätt att leva och upphöra med utsläppen. För mig är det svart eller vitt. När det kommer till överlevnad finns det inga gråzoner. Antingen överlever vår civilisation eller så gör den det inte.
Vi måste ändra oss.
Länder som Sverige och Storbritannien måste börja reducera utsläppen med minst 15 procent per år om vi ska nå under målet på två grader i medeltemperaturökning. Nu säger FN:s klimatpanel att vi måste sikta på 1,5 grad. Vi kan bara fantisera om vad det innebär. Klimatfrågan borde vara högst på beslutsfattarnas och mediernas agenda. Men det är nästan helt tyst.
Inte heller talar någon om de växthusgaser som ligger inbyggda i systemet. Om vi slutar bränna fossila bränslen helt och hållet idag kommer medeltemperaturen ändå öka med mellan 0,5–1,1 grader.
Inte heller talar någon om jämlikhet eller klimaträttvisa, som nämns i Parisavtalet. Det betyder att rika länder måste nå nollutsläpp inom sex till tolv år. Det ger utrymme för fattiga länder att öka sina utsläpp när de höjer sin levnadsstandard och bygger upp infrastruktur som vägar, skolor och rent dricksvatten. Hur ska vi kunna förvänta oss att länder som Nigeria och Indien ska bry sig om klimatförändringar när vi, som redan har allt, inte ens lever upp till våra löften i klimatavtalet?
Så varför ökar våra utsläpp? Ägnar vi oss åt medveten massutrotning? Är vi onda? Nej, naturligtvis inte. De flesta agerar som de gör för att de inte känner till konsekvenserna av våra handlingar eller vet hur bråttom det är att vi agerar. Ingen agerar som att vi befinner oss i en kris. Till och med de grönaste politikerna flyger runt jorden, äter kött och mejeriprodukter.
Om jag blir 100 år gammal kommer jag vara vid liv år 2103. När ni tänker på framtiden är det få som kan föreställa sig världen efter 2050, men då har jag bara levt halva mitt liv. Vad händer sen?
År 2078 fyller jag 75 år. Hur vi agerar nu kommer påverka hela mitt, mina barn och barnbarns liv.
När skolan började i augusti i år ansåg jag att det fick vara nog. Jag satte mig utanför Sveriges riksdag och skolstrejkade för klimatet. En del ansåg att jag borde vara i skolan i stället. Andra tyckte att jag borde bli klimatforskare för hitta en ”lösning på klimatkrisen”. Men vi har redan tillräckliga fakta för att lösa klimatfrågan. Allt vi behöver göra är att vakna upp och ställa om.
Varför ska jag studera inför en framtid som inte finns? Vad är det för mening att lära sig fakta när våra politiker och vårt samhälle ignorerar vetenskapen?
Många säger att Sverige är ett litet land och att vad vi gör inte spelar någon roll. Men om några skolelever kan bli en världsnyhet bara för att vi skolkade från skolan i några dagar – tänk vad vi kan åstadkomma om vi alla arbetar tillsammans.
Idag produceras det 100 miljoner fat olja varje dag. Och det finns ingen politiska vilja att ändra på det. Det saknas lagar som tvingar bolagen att lämna oljan i marken. Det visar att vi inte kan rädda jorden genom att följa spelreglerna. Allt måste förändras. Och det måste börja idag.
Till alla er där ute: Det är dags för civil olydnad. Det är dags att göra uppror.
