I förra veckan rapporterade många medier om Internationella valutafondens uppdaterade rapport om de verkliga kostnaderna för den globala fossilbränsleindustrin, och hur industrin hålls under armarna av både direkta och indirekta subventioner. Enligt analysen sponsras industrin med 96,8 miljoner kronor – i minuten. Det är hisnande summor till en industri som för världen mot klimatkatstrof, förorenar luft och miljö och skadar människors hälsa.
Det är dessutom onödigt. Det säger Peter Erickson, senior forskare på Stockholm Environment Institutes (SEI) kontor i Seattle, USA.
– Att skrota de direkta subventionerna till producenterna, som skattelättnader, vore ganska lätt men det skulle också ha en ganska blygsam effekt. Att skrota även de indirekta stöden skulle ta flera år, eftersom det skulle ta tid att anpassa energisystemen, säger Peter Erickson.
– Men det råder inga tvivel om att utsläppsfria energikällor och energiformer med låga utsläpp redan idag skulle kunna ersätta så gott som all fossil energi.
En förlustaffär
De indirekta subventioner som IMF räknar med i sin analys handlar om kostnaderna för de miljö- och samhällsskador industrin orsakar, men slipper ta ansvar för. Dessa kostnader utgör lejonparten av de 52 tusen miljarder kronor som världens produktion och förbränning av kol, olja och fossilgas subventionerades med förra året.
Frågan är vad världens regeringar tjänar på att hålla fossilindustrin under armarna.
– Regeringar förlorar som regel mer än de vinner på att subventionera fossila bränslen, med tanke på utsläppen som skadar människor och natur, förstör klimatet och därtill medför stora säkerhetsrisker, säger han.
Men det är nog inte så de flesta politiker som ställer sig bakom stöden ser på saken, fortsätter han.
– I bästa fall ser de det som en motor för ekonomin i sin region och något som kan höja levnadsstandarden. Men subventionerna är också politiska och kan användas för att belöna eller behålla allierade i maktsyfte. Några få vinner, medan alla andra förlorar, säger han.
Nya stöd till utsatta
Direkta subventioner som sänker bränslepriserna i konsumentledet stod i IMF:s analys för åtta procent av totalsumman.
Enligt Ian Parry, huvudförfattare till IMF:s studie, är vissa länder ovilliga att ta bort dessa subventioner av rädsla för att det ska drabba ekonomiskt svaga hushåll.
– Men att hålla fossilbränslepriserna nere är ett väldigt ineffekivt sätt att hjälpa de fattiga, eftersom rikare hushåll får de flesta fördelarna. Det vore bättre att lägga resurser på att hjälpa utsatta människor direkt, säger han till The Guardian.
Peter Erickson håller med.
– Konsumentsubventioner är i vissa fall viktiga i regioner och länder där inkomsterna är låga, så andra sätt att stödja dessa människor är nödvändigt om subventionerna försvinner.
Ett viktigt steg
Kina, USA, Ryssland, Indien och Japan står ensamma för två tredjedelar av världens subventioner till fossila bränslen. Peter Erickson har särskilt studerat stödsystemen i USA. Hans forskning (tillsammans med forskarkollegan Ploy Achakulwisut vid SEI i USA) visar att subventionerna leder till att investerare aldrig förlorar. Är bränslepriserna höga hamnar pengarna i investerarnas fickor, är de låga kommer ändå mellan 60-74 procent av olje- och gasfälten tack vare subventionerna att fortsätta vara lönsamma.
– Att få bort fossilbränslestöden är ett viktigt steg mot grön omställning och fördelarna ökar om flera länder tar steget tillsammans.
Av den anledningen har G7-länderna USA, Kanada, Frankrike, Tyskland, Italien, Japan och Storbritannien gemensamt beslutat att undanröja stöden till 2025.
– Men det är inget bindande löfte. Jag hoppas att USA:s kongress kan ta bort fossilbränslesubventionerna i kommande budgetförslag. Det skulle ge president Biden större möjligheter att förhandla fram en bredare utfasning av subventionerna tillsammans med andra länder, säger Peter Erickson.
