– Syftet med avtalet var att få bättre fart på investeringarna och minska riskerna, framförallt i länder med dålig politisk stabilitet, säger Tomas Kåberger, professor i fysisk resursteori vid Chalmers och tidigare generaldirektör vid Energimyndigheten.
Tillämpningen av avtalet innebär att företag kan stämma stater för att deras investeringar i energianläggningar, som kolkraftverk och kärnkraftverk, hotas när till exempel utvecklingen för förnybara bränslen går framåt och nya alternativ tar över.
Inget annat handelsavtal i världen sägs ha utlöst fler rättsfall mellan en stat och ett företag än ECT-avtalet. 117 stämningsfall är hittills kända, efter en massiv ökning av fall under de senaste fem åren. Fram till senaste årsskiftet hade stater blivit stämda att betala över 51 miljarder dollar (ca 464 miljarder kronor) från statens kassor.
– Med tiden började företagen inse möjligheterna att stämma stater. Antalet rättsfall har fullständigt exploderat de senaste åren, från ett 20-tal mellan 2001 och 2012 till 89 stycken de senaste fem åren, säger riksdagsmannen Carl Schlyter (MP).
Vattenfall stämde Tyskland
Ett av de mest uppmärksammade fallen är svenska Vattenfalls stämning mot tyska staten. När Angela Merkel efter Fukushima-olyckan 2011 fattade beslut om att avveckla all kärnkraft i landet till 2022 stämdes Tyskland av Vattenfall för brott mot ECT-avtalet på drygt 45 miljarder kronor, för uteblivna intäkter.
– Principen är att man inte får göra investeringar värdelösa. Och med tanke på att svenska skattebetalare betalade mångmiljardbelopp till tyska Eon när man stängde Barsebäck är det väl inte orimligt att Tyskland ska göra samma sak, säger Tomas Kåberger, som även sitter i Vattenfalls styrelse.
– Men en dumhet förtjänar inte att upprepas. Det är också lätt att hålla med om principen att demokratiska stater ska ha rätt att fatta sådana beslut när insikter förändras och den tekniska utvecklingen går framåt, tillägger han.
Riskerar skadestånd
Carl Schlyter är starkt kritisk till ECT-avtalet och menar att de stora fossilbaserade bolagen använder det för att hitta kryphål och kunna stämma stater på stora summor pengar.
– 97 procent av de som drivit rättsprocesser är fossilbaserade bolag. Det är finansbolag och investeringskillar som startar brevlådeföretag och tar över bolag för att strategiskt utnyttja kryphål i avtalet.
Det internationella klimatarbetet påverkas starkt negativt av ett avtal som ECT, menar Schlyter. Dels innebär det att arbetet med förbud mot fossila bränslen tar längre tid.
– Och det skapar en inlåsningseffekt eftersom stater riskerar skadestånd om de tar bort subventioner. Och om staten riskerar stämningar så får man en så kallad regulativ avkylningseffekt. Politiker vågar inte göra avtal av rädsla för att bli stämda. Allt det här gör att miljöarbetet försvåras.
”Utnyttjas av finanshajar”
Tomas Kåberger ser det som en ideologisk batalj om gränserna för äganderätten.
– Det är verkligen inte lätt det här, avvägningen mellan de demokratiska församlingarnas rättigheter och äganderätten. Det är principiellt svårt. Det är ett problem om det försvårar möjligheterna att stoppa kolkraftverk och utveckla energiindustrin.
Carl Schlyter menar att avtalet borde skrotas helt. Att det skydd som finns kring att säkra naturresurser, sprida teknik och energieffektiviseringar redan finns i nationell lagstiftning.
– Jag tycker att avtalet borde sägas upp i sin helhet. Det behövs inte längre. Planerna skrevs i en helt annan tid, när östländerna precis hade lämnat kommunistblocket och det fanns en stor osäkerhet. Men nu är det alltså en majoritet av företag inom EU som stämmer andra EU-stater. Det här är ett avtal som huvudsakligen utnyttjas av finanshajar. Avtalet nu är bara skadligt.
Men trots kritiken görs inte mycket för att lyfta problemen med ECT-avtalet eftersom det samtidigt pågår förhandlingar kring andra stora handelsavtal, som CETA och TTIP.
– Det finns ingen kraft till det här eftersom alla är upptagna med nya skadliga avtal, som är ännu mer omfattande. Det här har varit i kraft länge, men det har helt gått under radarn att antalet stämningar har gått från 3-6 per år till 15-28 om året de senaste åren. Det beror på att det finns en större industri i dag som ägnar sig åt det här, en större finansiell sektor som letar möjligheter att stjäla pengar från stater på okynnesgrunder.
