Trots frenetiskt mässande från klimatforskare har det här budskapet knappt lyckats tränga igenom det mediala bruset. Förbryllande ofta negligeras det också av beslutsfattare som säger sig vilja göra någonting åt klimatkrisen.
Årets historiska utsläppstapp antas exempelvis leda till att uppvärmningen blir ungefär en tusendels grad mindre än annars – så litet att det inte ens går att mäta. De 92 procenten av utsläppen som kvarstår innebär att koldioxidhalten i atmosfären obönhörligen fortsätter sin pendlande vandring uppåt. Enligt de senaste beräkningarna kommer halten landa runt 413,5 ppm i år – en ökning med 0,60 procent, till skillnad mot 0,68 procent om coronakrisen inte hade ägt rum.
Varför är det så här eländigt? Jo, eftersom koldioxiden från utsläppen staplas på hög i atmosfären. Den ackumuleras, som det heter på fikonspråk. Det har den gjort ända sedan industrialismens barndom, när fossila bränslen började förbrännas i stor skala.
Till skillnad från andra växthusgaser envisas koldioxiden med att hänga kvar i atmosfären under lång tid. En mindre del sugs upp av jordens vegetation. En hel del löses upp i världshaven – som försuras. Men en stor del bli kvar i hundratals, ja tusentals år. Forskarna räknar med att drygt 40 procent återstår efter 100 år och typ 25 procent efter 1 000 år. Därefter minskar halten ytterst långsamt under årtusendenas lopp, genom reaktioner med havsbotten och jordskorpa.
Det som avgör den globala uppvärmningen är därmed inte utsläppens storlek under ett enskilt år – utan hur mycket koldioxid vi pytsat ut totalt, ända sedan industrialismens barndom.
Glaset är snart fullt
Jag brukar använda mig av liknelsen vid ett glas och en vattenkran. Kranen är världens fossila utsläpp. Under ett par hundra år har kranen vridits på, mer och mer. Glaset – atmosfären – har fyllts i allt snabbare takt. Det räcker inte att vrida ner kranen litet grand – glaset kommer ändå att rinna över. För att hejda uppvärmningen måste kranen vridas åt helt.
Det som återstår av glaset brukar forskarna kalla världens kvarvarande koldioxidbudget. För en hygglig (66 procent) chans att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 grader återstod i januari 2020 ungefär 335 miljarder ton koldioxid. I fjol landade utsläppen runt 43 miljarder ton. Med den takten är glaset fyllt inom åtta år. Även om de fossila utsläppen krymper med åtta procent så fylls glaset i år på med 40 miljarder ton.
Dilemmat illustreras om man, som i en av bilderna intill, ritar upp den total mängd koldioxid som släppts ut sedan industrialismens barndom. Det historiska utsläppstappet år 2020 syns inte ens. Samtidigt blir det uppenbart att vi i rasande takt är på väg att spräcka säkerhetsgränsen för både 1,5 graders och 2 graders uppvärmning.
Krävs systemförändring
För att hålla sig inom 1,5-gradersbudgeten måste utsläppen kapas med 15 procent per år och närma sig noll år 2040. Oddsen förbättras om man lägger ribban vid typ 1,7 grader eller antar att världen i framtiden förmår suga koldioxid ur atmosfären i stor skala. Då “räcker” det om årets historiska utsläppsfall upprepas 2021, 2022, 2023 och så vidare – så att utsläppen halveras till 2030 och är i stort sett utraderade 2050.
Så vad blir egentligen kontentan?
För det första: Utsläppstappet i år spelar ingen roll för klimatet. Det som är avgörande är vilken väg världen väljer efter krisen.
För det andra: Om coronakrisen visat något så är det utmaningens art och storlek. Trots nedfrysning av världsekonomin förutspås utsläppen bara minska med en bråkdel. Den som till äventyrs trott att upphört flygande eller en simpel krympning av världsekonomin skulle lösa knutarna har anledning att fundera. Det som krävs är en genomgripande samhällsförändring – av energisystem, infrastruktur, produktion och konsumtion.
Samtidigt har krisen understrukit ytterligare ett faktum: Det går att fatta drastiska beslut – om nöden kräver. Och det finns uppenbarligen pengar att satsa – om viljan finns. Under kommande månader och år kommer en avgörande strid att utkämpas: Den om återuppbyggnaden efter krisen. Blir det en återgång till status quo – eller början på något nytt. Utfallet kommer sannolikt att avgöra om världen har en chans att klara Parisavtalets mål.
