På färjan hem visar jag fotot på en mink jag mötte för en medpassagerare.
”Döda alla minkar!” utbrister han med en sådan emfas att jag ryggar tillbaka. Han ondgör sig över djurrättsaktivisternas utsläpp av minkar vilket lett till men för fågellivet i skärgården.
På styrbord sida reser sig Preemraffs skorstenar mot himlen. Bara några kilometer fågelvägen från Hållös unika natur ligger Skandinaviens största oljeraffinaderi. Hit skeppas elva miljoner ton råolja varje år.
Stora oljetankers är på väg in mellan Dynabrotten och Brandskärsflak, inseglingsrännan till Brofjorden och Preemraff. Kombinationen stormhärjad skärgård och supertankrar fullastade med petrokemiska produkter är en våghalsighet i stil med Fukushima där man lade ett kärnkraftverk i jordbävningsområde.
Med en oljetanker i kvav spelar det ingen roll att det står en skylt på Hållö och det intilliggande Ramsvikslandet som upplyser om att det är ”naturreservat”. Då är det paradise lost. Måsar, trutar, labbar, ålekråkor, tärnor, havsörnar, knipor, berguvar, roskarlar, skärsnäppor, stormsvalor. Alla dör.
Tills i veckan ville Preemraff bygga ut.
Och vi jagar mink. Silar mygg och sväljer kameler.
24 sjömil rakt norrut på Kosterfjordens botten ligger norska lastfartyget MV Langeland. Hon gick i kvav under stormen 31 juli 2009. När hon rostat sönder kommer olja och kemikalier förvisso att läcka ut men hon fraktade inte råolja utan sten så oljeutsläppet kunde varit värre. Blott 42 sjömil från Kosterfjorden slet samma storm loss det Panamaflaggade bulkfartyget Full City från sin förankring som gick på grund strax söder om Langesund och spillde ut 200 ton bunkerolja rakt ut i ett naturskyddsområde.
Shit happens. Men vad gäller oljan är det inte ödet. Det är vi som skapar förutsättningarna för katastroferna.
När jag läser redogörelser om hur det gick för fåglarna i Langesundsområdet får jag uppleva känslan av hat jag kan tänka mig uppstod i min medpassagerares sinne vid åsynen av den fågeläggsätande minken. Fast de oljeskadade fåglarnas dödsprocess var betydligt plågsammare än om de råkat ut för en befriad minkfarm som hade skött sitt bödelsuppdrag betydligt snyggare.
Enligt norska Kystverket har saneringen av området och bärgningen av Full City kostat 250 miljoner norska kronor. Och området är fortfarande inte återställt.
Och ett oljeutsläpp är det lilla haveriet. Koldioxidutsläppen de fossila bränslena för med sig är vår tids stora skeppsbrott och det pågår i detta nu.
Samtidigt som vi ägnar oss åt punktmarkeringar för att rädda miljön. Här på Sotenäset finns en djurpark för utrotningshotade djur. Vi städar stränder och jagar mink. Men som högst upp i näringskedjan och skapelsens så kallade krona bör vi ta ett övergripande ansvar för miljön.
Hade vi kustbor ivrat lika frenetiskt mot den fossila energiindustrin som vi städar stränder från plast varje vår så hade kommunfullmäktiges beslut i Lysekil sett annorlunda ut. Men nu klubbade de igenom för expansion av Preemraff, för att öka koldioxidutsläppen med en miljon ton per år, något som skulle sabotera möjligheten att leva upp till Parisavstalet om att låta temperaturerna stiga max två grader, helst inte mer än 1,5.
Politikerna sviker de unga både ur ett existentiellt perspektiv, när klimatmålen inte hålls och ekosystemen kollapsar, och ur ett ekonomiskt, när världen ställer om och det visar sig att vi i detta området har satsat på en industri vars dödsryckningar vi misstog för vitalitet.
De som har makten att ställa om inför en renare och ljusare framtid gör inte det. Varför?
Vi kustbor är så inkletade i oljan att vi inte ser klart.
Barndomsminne från Bohuslän. Vi syskon står nakna på altanen och mamma tvättar bort oljan från våra kroppar med smör. Olja var en del av våra liv. Det var så det var och man fick anpassa sig. Inte ha några fina kläder man tyckte om med sig ut på sjön. Allt man tog ut på en ö kunde få oljefläckar. Alltid kolla under fotsulorna innan man klev ner i båten. Kolla under hundens tassar innan han gick in.
Scanraff, nu Preemraff, var ett ekonomiskt nav som det mesta i trakten snurrade kring och lite skit fick vi tåla. Men nu när vi befinner oss mitt i en klimatkris tål vi faktiskt inte mer skit. Omställningen, inte oljan, bör vara det nav ekonomin ska snurra runt hädanefter. Nu handlar det inte längre om några sjöfågelkolonier, förstörda soldynor eller spridda leukemifall öster om Brofjorden, utan om hela vår jord.
Även om vi bohusläningar livnärt oss på oljeindustrin de senaste decennierna så behöver vi inte fortsätta göra det.
Bara för att ”Dallas” var den populäraste serien på 80-talet så behöver vi inte reprisera samma serie 2020.
Den fossila energins tidevarv är förbi och det är dags att ställa om kursen.
För vem ska annars ställa om än de som jobbar med oljan?
Om vi inte vill ha plast på stränderna, oljeskadade fåglar, ökade koldioxidutsläpp, smälta isar och höjda havsnivåer så får vi sluta klamra oss fast vid den fossila energiindustrin som borde vara lika utdöd som de dinosaurier vars rester vi pumpar upp ur jorden och skitar ner allas vår levnadsmiljö med.
Minkars, ejdrars, kommunalråds, sälars, zebroiders, fiskares, dvärgpudlars, kändisbarns, sjöstjärnors, ornitologers, miljardärers, visenters, badgästers, sjöbjörnars, aktivisters, räkors, soffliggares, krabbors, pudu pudus, håkäringars. Rubbet.
Allas vår miljö går i kvav av fossilindustrin. Hela jävla skutan.
Vårt samhällsbygge är ett Titanic Grande.
Preemraff hävdade tills i måndags att de vill bygga ut för att göra skiten lite renare. Lite mer raffinerat. Jag är ingen hejare på matematik men hur man än räknar går det ju inte att få det till att en miljon ton mer koldioxidutsläpp per år, förutom de 1.7 miljoner ton Preemraff redan släpper ut, är gynnsamt för klimatet. De säger det själv på Preem.se: ”Hur mycket vi än effektiviserar vår egen verksamhet kommer dock råolja alltid att ha en tung miljö- och klimatpåverkan.”
Alla vet, men vi fortsätter plocka plast från stränderna varje vår och hata minkar istället för att gå till roten med problemet: den fossila energiindustrin.
Sol, vind och vatten finns det gott om. Tillvaron är fylld av energi, den handlar bara om att ta tillvara på den.
Det är inte så att jag är obekant med vad Scanraff, som Preemraff hette tidigare, har betytt ekonomiskt för området. Jag firade min pappas 50-årsdag i Brofjorden där han låg med tankern Bellona och lastade dieselolja. Min före detta svärfar har jobbat på ”raffet” i 40 år. Min före detta sambo och samtliga av hans syskon har sommarjobbat där. Farmors bror jobbade på Röda bolagets bogserbåtar på Scanraff. En skolkamrat arbetar som lots i Brofjorden.
Varje gång jag går över berget från min bostad i Väjern till affären i Kungshamn ser jag Preemraffs förbränningsfackla. 102 meter hög. Jag vet, för min bror har designat den.
Kameran jag tog kort på minken med vars bild utlöste ilska och som i sin tur väckte tankar till denna text är en gåva från min familj och med andra ord betalda med pengar från oljeindustrin.
Är det inte då att bita den hand som föder en att säga nej tack till Preemraff?
Tvärtom.
Den hand som föder oss här i norra Bohuslän är i första hand inte fossilindustrin utan själva naturen.
Skönhet har ett värde.
Preem har sagt att de ska bygga ut för att satsa på biobränsle men det är ju inte det deras nu inställda utbyggnad primärt handlar om. Den handlar om att få tillstånd till enorma fossila utsläpp för all framtid. De ville nyinvestera i en utdöende energikälla.
Vår unika kuststräcka och skärgård däremot med sina röda granithällar och kristallklart hav är västra Sveriges stora tillgång. Turism, upplevelser, dykning, tångodling, fiske, sälsafari, vandring, ostronbankar, hotellverksamhet, hemester, rekreation, bad, konferens, segling, småföretagande, friska vindar, livsglädje, symbios och så vidare.
Genom att satsa på en miljöskadlig industri för kortsiktiga monetära vinster riskerar vi att förstöra det värdefullaste vi har. Vår unika natur.
Evert Taube som ofta hälsade på sin morbror, fyrvaktmästaren på Hållö, skrev den tragiska balladen om briggen Blue Bird av Hull. Den handlar om den unga Karl Stranne från Smögen som blev surrad till rors och kvarglömd på det sjunkande skeppet när de andra blev bärgade. Strannes far var den som räddade de skeppsbrutna men hans egen son gick till botten tillsammans med skeppet.
Idag är det vi kustfolk runt Lysekil och Soten som räddar besättningen på det sjunkande skeppet som fossilindustrin är, men låter förlora vårt eget barn, genom att acceptera Preemraffs verksamhet.
Internationella arbetsorganisationen (ILO) bedömer att omställningen kommer leda till sex miljoner förlorade jobb men 24 miljoner nya. När andra områden satsar på framtiden och omställning satsar vi i vår bygd på dinosaurieindustrin – vars vinster dessutom inte går hit utan till en oljeshejk i Saudiarabien.
Och det är inte bara Smögens natur och unga som vi surrat runt masten utan allas vår jord och allas barn.
