Nu sitter han och pratar om att kapitalismen inte är hållbar längre. Om att den hamnat på kollisionskurs med klimatet.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
– Det är möjligt att vi skulle kunna klara en klimatomställning med hjälp av teknik- och livsstilsförändringar. Men tar man ett steg tillbaka ser man att det inte bara är vårt förhållande till naturen som är ohållbart utan hela vårt ekonomiska system. Det är det vi vill visa i vår bok.
”Hela systemet måste göras om i grunden”
Boken som Wijkman hänvisar till heter ”Come on! Capitalism, Short-termism, Population and the Destruction of the Planet”. Det är en rapport skriven tillsammans med Ernst Ulrich von Weizäcker, framlagd inför Romklubben – tankesmedjan som sedan 70-talet fungerat som världens främsta kritiker av tillväxten och som han idag är ordförande för. Boken är en vidareutveckling av klassikern ”Tillväxtens gränser” från 1972, som var en av de första att adressera det ohållbara i prylsamhället. För övrigt en skrift som fick nyliberalismens fader Friedrich Hayek att i vredesmod författa ett svar.
Wijkman sippar på kaffevällingen och tar sats:
– Säg att vi klarar klimatomställningen; det är i alla fall möjligt på papperet. Men vad ska vi göra med resten då? Vad ska vi göra med överfiskningen? Skogsförstöringen? Det industriella jordbruket? Vad ska vi göra med det faktum att man hela tiden vill tjäna pengar snabbt, utan att ta hänsyn till de totala effekterna på samhället?
– Det finns i systemet en slags cancer som hela tiden växer. Det går inte längre att bara fokusera på någon enskild fråga som gäller hållbarhet; hela systemet måste göras om i grunden!
Wijkman skräder inte orden, men det har han heller aldrig gjort. En gång i tiden var han ansvarig för energifrågorna i Moderaterna och satt i riksdagen på 70-talet. Där kom han dock att bli alltmera tveksam till partiets politik. I samband med att klimatförstörelsen blev en politisk fråga och att ”Tillväxtens gränser” publicerades växte hans skepsis ytterligare, framförallt gällde det den konventionella ekonomivetenskapen som partiet lutade sig mot. Till slut luftade han sina tvivel inför Bohman – som bad honom byta parti. Wijkman valde istället att lämna politiken, men 1999 kom han tillbaka, då för Kristdemokraterna som bad honom ställa upp som EU-parlamentariker.
– Det var inget lätt val eftersom det fanns en del i partiprogrammet som jag inte ställde upp på. Men jag såg det som en möjlighet att driva hållbarhetsfrågorna på en internationell nivå. Dessutom är EU-parlamentarikerna inte så hårt hållna.
Skulle du rösta på partiet idag?
– Nej, jag skulle nog rösta på Miljöpartiet. Jag tycker att de är det enda parti som representerar ett hyggligt helhetstänk.
Hyllad av vänsterpartist
Idag är Wijkman pensionär (med fullsmockat schema) och en prominent systemkritiker. I Vänsterpartisten och EU-parlamentarikerns Jens Holms nyutkomna bok ”Om inte vi, vem?” finns ett helt kapitel som hyllar honom och hans gärning. Författaren beskriver hur den före detta kristdemokratens tillväxtkritik förvandlats till kapitalismkritik samtidigt som hans twitterflöde fyllts med artiklar från George Monbiot och Thomas Piketty. Kontentan är att klimatfrågan har en tendens att radikalisera folk som sätter sig in i den. Holm beskriver sin gamla kollega som en genuin intellektuell som anpassar sig till en föränderlig verklighet.
– Respekten mellan mig och Holm är ömsesidig. Han är en ypperlig tänkare.
Wijkman stryker sig över sin backslick. Återkommande under samtalet är att han erkänner både allierades och motståndares förtjänster.
”Come On!” är på många sätt en sammanfattning av Romklubbens årtionden av politiskt tänkande. Men den är också ett vetenskapligt verk, fyllt av alarmerande siffror. Till exempel: IMF har uppskattat att den fossila bränsleindustrin får 600 miljarder dollar årligen i statliga subventioner. Det är inte hållbart, men i ”Come On!” finns ett program för hur världen kan sättas på rätt kurs. Kapitalismen måste regleras hårdare, finansindustrin – som pumpar in pengar i oljebranschen – måste avskiljas från vanlig bankverksamhet och stater måste införa andra mått än BNP för att mäta sitt välstånd. Dessutom behöver världen en ny Marshallplan som bygger upp en grön infrastruktur över hela världen.
I mina öron låter detta som klassisk vänsterpolitik.
Wijkman skrattar:
– Fast någon fullfjädrad socialist är jag inte.
Entusiastiskt om energirevolutionen
Vi byter ämne. Romklubben har länge haft en lite pessimistisk image. Men i det sista kapitlet i ”Come On!” försöker författarna ändra på det. Bland annat uttrycker de sig entusiastiskt om energirevolutionen och hänvisar till en uppmärksammad rapport från Stanforduniversitetet. Den förutspådde att varenda nation kommer använda förnybar energi i alla dess former senast 2030. Fyra faktorer är avgörande: prisfallet på solenergi och energilagring (batterier), de elektriska bilarnas genomslag samt de förarlösa bilarna. Detta har möjliggjort att hela världens transportsektor kan vara fossilfri inom ett par decennier. En annan sak som boken uppmärksammar är den stora avinvesteringsrörelse som uppstått. 2017 hade 701 institutioner, värda över 5 triljoner dollar, sålt sina tillgångar i fossilbranschen.
– Överlag finns det ett väldigt tryck på oljeindustrin just nu. Avinvesteringsrörelsen är den största någonsin och nyligen bestämde sig staden New York för att stämma de stora oljebolagen. Det är väldigt positivt.
Samtidigt, understryker Wijkman, krävs det att vi ser helheten även i framåtrörelsen.
– En sak som jag ser som lika positiv är den studentrörelse som började i Frankrike för några år sedan. Då klev ekonomistudenter fram och krävde att deras utbildning skulle omformas i grunden. En sak var att man inte längre ville läsa kurser där miljön betraktades som ”externaliteter”.
– Kanske kan man se detta som en start för den nya upplysning som vi pläderar för i boken. Att vi lämnar silotänkandet bakom oss och strävar efter större helhetssyn.
