Det brännbara gick så där. Jag lyckades minska antalet påsar vi bar ut till knappt en på en månad, bara genom att organisera om sopsystemet hemma så att vi verkligen sorterade ut allt ifrån mjölkpaket till plastremsan från bananerna. Men vi kastar ändå en del saker som idag inte har något annat möjligt öde än den brännbara påsen. Skulle jag exempelvis kasta ett fönsterkuvert i pappersåtervinningen kan limmet klumpa ihop sig i pappersåtervinningen. Här handlar det istället om att välja cirkulärt och säga nej till sånt vi inte egentligen behöver.

När det gäller förpackningar så gick det riktigt dåligt. Jag frågar mig till och med om jag ens har försökt. Om jag ska handla mat måste jag handla allt i lösvikt och ta med egna förpackningar. Det skulle funka om jag bara åt frukt, grönsaker, bröd och smågodis. Eller så skulle jag behöva åka till bönder, grönsaksmarknader, saluhallar och mindre butiker med mer i lösvikt än jättarna. Lösvikt kanske är lösningen ibland, men kan också vara otillgängligt, dyrt och leda till mer matsvinn.

Det blev alltså inte noll. Men en tydlig minskning. För att komma hela vägen krävs det att jag flyttar ut i skogen och självhushåller samtidigt som jag är villig att offra mer än plastfolie och engångsmuggar. Men mitt hushåll är bara ett av miljoner. Om det ska bli någon skillnad på riktigt så är det hos förpackningsproducenterna, livsmedelsleverantörerna och återförsäljarna bollen ligger. Stora plastproducenter måste våga ta det ibland osäkra och dyra steget bort från det fossila – och det snabbt – samtidigt som återförsäljarna stegrar sina miljökrav på leverantörerna ytterligare.