Summan är blytung – och understryker med all önskvärd tydlighet bokens huvudpoäng: Den globala upphettningen är inget perifert och avlägset. Det är en verklighet som omsluter oss alla – i dag och för all överskådlig framtid.
Trampolien försvinner ur sikte
Trampolinhoppet har redan tagits. Efter 10 000 år av normalitet – ett hyggligt stabilt klimat – befinner vi oss nu i ett tillstånd av snabb, närmast oåterkallelig förändring. Koldioxidhalten i atmosfären är förmodligen redan högre än på tre miljoner år. Uppvärmningen har redan passerat en grad. Klimatsystemet har redan inlett sin vandring ut i det okända, mot ett slutmål som ingen ännu vet, men som just nu tycks ligga långt bortom det mänskligheten skådat ända sedan civilisationernas begynnelse. Trampolinbrädan håller på att försvinna ur sikte.
Kallar sig alarmist
Man kan ha synpunkter på urvalet av forskningsresultat. Fokuserar Wallace-Wells på rätt rön? Varför bita sig fast vid den jobbiga delen av riskkurvan? Wallace-Wells kallar sig själv alarmist i boken. Hans avsikt är inte en snustorr faktabok, där mänskligt lidande döljs under stapeldiagram och vetenskaplig jargong. Inte heller en vattentät forskningssammanställning, där allt vaskats mellan tusen review-instanser. Hans förtjänst är förmågan att ge liv åt forskningen – och resultatet hade till syvende och sist inte sett särdeles annorlunda ut om FN:s klimatpanel själs stått för urvalet.
Ur ett bredare perspektiv är Wallace-Wells väckarklocka ett av de tydligaste exemplen på det uppvaknande kring klimatfrågan som under de senaste åren spridit sig som en löpeld över världen. Man kan diskutera uppvaknandets bredd och djup. Det har sin tyngdpunkt hos en urban, bemedlad, välutbildad medelklass – de tio procent av jordens befolkning som står för hälften av alla utsläpp – och där klimatångesten nu börjar pysa över. Den sociala bollen har satts i rullning. Greta Thunberg landstiger i New York och sammanstrålar med Wallace-Wells och en pånyttfödd amerikansk klimatrörelse. Miljontals ungdomar har engagerats. Klimatfrågan har arbetat sig in i politikens centrum. Och de multipla effekterna av det som nu förgrenar sig är omöjlig att förutspå.
Det är just som väckarklocka och del av detta yrvakna tillstånd som Wallace-Wells bok fungerar bäst. Dess kärna och bästa del är den skoningslösa beskrivningen av klimatsystemets färd ut i det okända. Bokens andra del är mer fragmentarisk. Vilka är mänsklighetens förutsättningar att agera och minimera skadorna? Här förloras skärpan. Det blir mestadels svepande filosoferande kring den fossildrivna kapitalismen och världspolitiken i Antropocens tidevarv. Samtidigt försöker Wallace-Wells intyga läsaren att vårt agerande är avgörande. Det är aldrig för sent – det kan hela tiden bli värre. Och alltjämt finns möjligheten att undvika en klimatkatastrof.
Allt krut på problemformulering
Det här är min största anmärkning – och en orättvis sådan eftersom Wallace-Wells uppenbara avsikt är att fungera som väckarklocka. Men ”Den obeboeliga planeten” är inte den första i sin genre med detta upplägg. Allt krut läggs på att illustrera vårt prekära läge. Därefter följer ett skissartat budskap att framtiden trots allt ligger i våra händer. We can still make it.
Fine. Men vid det här laget borde vi rimligen ha lärt oss ett och annat. Både om varför det mesta gått åt pipsvängen – och vad som faktiskt visat sig fungera. Ingen kan längre hävda att fonden inte finns där. Den har tecknats med all önskvärd tydlighet, av forskarvärlden och FN:s klimatpanel, av journalister som Wallace-Wells. In med politiken, ekonomin, tekniken, de sociala konflikterna – allt som kan påverkas och till stor del kommer att avgör vår fortsatta färd ut i det okända.
Wallace-Wells gör förvisso en ansats. Stundtals ringas det intressanta in. Wallace-Wells återkommer till det vid flera tillfällen: Mer än hälften av världens fossila utsläpp har ägt rum de senaste 30 åren. Det är under de här decennierna som klimathotet förvandlats från hot till kris – från något relativt hanterbart till en närmast överväldigande samhällsutmaning. Trots klimatförhandlingar och vetenskapens varningar.
Misslyckandet är ingen slump
Det här monumentala misslyckandet är ingen slump. Det har ägt rum under den nyliberala globaliseringens era. Politiken har erkänt klimatproblemet. Men den har samtidigt kringskurit meningsfulla åtgärder – och tryckt gasen i botten för en avreglerad, marknadsdriven tillväxtmodell. I dag lever vi i uppvaknandets tid – i flera bemärkelser. De gångna decennierna har inte bara lett till en klimatkris. De har också lett till växande klyftor, vittrande välfärd – och en våg av högerpopulism och växande frustration över politiken oförmåga att hantera vår tids utmaningar. Och problemen har obönhörligen flätats samman – de ekologiska, de sociala, de demokratiska.
Utan fokus på de här mekanismerna i vår samtid tenderar uppvaknandet att landa i moralism och psykologiserande. Eller grandiosa spekulationer om människans obotliga dumhet. Politiken och dess reträtt försvinner ur fokus. Klimatkrisen landar i knät på oss som individer. Samtidigt förloras de få positiva lärdomar som faktiskt kan dras. Kraftfulla åtgärder av ett fåtal länder – som Tyskland och Kina – har lett till en förnybar energirevolution. Det går att göra något.
Kioskvältare om omställning?
Jag väntar med spänning på en kioskvältare som lägger tyngdpunkten på just detta. Omställningen som sådan. Som vågar göra klimatkrisen till den politiska fråga den är. Tillsammans med vår tids sociala och demokratiska utmaningar. Tendensen finns. De politiska förslagen börjar gro.
I USA har Alexandria Ocasio-Cortez vänt uppochned på klimatdebatten med sitt förslag om en Green New Deal. I Europa har gula västarna kopplat samman klimatkrisen med de växande klyftorna. En knuff till och dörren kan öppnas för förändring på allvar.
