Varmaste vintern på 250 år
Enligt SMHI har medeltemperaturen under vintermånaderna – december till februari – legat 5,7 grader över genomsnittet för drygt hundra år sedan. Mest extrem var januari. I delar av Norrland låg medeltemperaturen tio grader över “det normala”, det vill säga genomsnittet 1961–1990. Men också februari har stuckit ut rejält, med medeltemperaturer fem, sex, sju grader över det normala i stora delar av landet.
Man får leta sig långt tillbaka i tiden för att hitta en liknande vinter. Ja, faktum är att det inte finns någon som ens ligger i närheten i SMHI:s mätdata, ända tillbaka till 1860. Närmast kommer vintern 2007–2008. Den var 0,7 grader kallare än årets.
I Stockholm har dagliga temperaturmätningar gjorts ända sedan mitten av 1750-talet, vid gamla observatoriet på Observatoriekullen vid Odenplan. I år var medeltemperaturen i Stockholm under vintern +2,6 grader. Det är 5,6 grader högre än medlet för hela 250-årsperioden 1756–2005. De tidigare rekordmilda vintrarna i Stockholm, 1789–1790 och 2007–2008, slås med en hel grad.
28 av 33 vintrar varmare
Att dra klimatslutsatser av enskilda vintrar är naturligtvis vanskligt. Medeltemperaturen för en svensk vinter kan variera sex–sju grader från ett år till ett annat. Så är det idag – och så var det också för hundra år sedan, innan den globala uppvärmningen började ta fart.
Men under de naturliga variationerna finns en benhård trend. Av 33 vintrar sedan 1987–1988 har 28 varit varmare eller betydligt varmare än genomsnittet för 100 år sedan. Endast fem vintrar har varit kallare – som mest två grader. Så ser den globala uppvärmningen ut. I Stockholm med omnejd ligger årsmedeltemperaturen under 2000-talet början 1,5–1,7 grader högre än under förindustriell tid.
Extrem vinter också globalt
Den extrema vintern är heller inte något lokalt fenomen. På världskartan intill, med data sammanställda av amerikanska National Oceanic and Atmospheric Administration, går att se hur rekordtemperaturerna under vintermånaderna breder ut sig över stora delar av Europa, Ryssland, Arktis, Nordöstra Afrika och Antarktis.
Enligt det europeiska forskningsinstitutet Copernicus var årets vinter den varmaste som någonsin uppmätts i Europa. Medeltemperaturen låg 3,4 över genomsnittet 1981–2010 – 1,4 grader varmare än någon vinter som hittills uppmätts, ända tillbaka till 1855.
Globalt var fjolåret 2019 det näst varmaste som hittills uppmätts, 1,1 grader varmare än under förindustriell tid. Året bräcks bara av 2016 – men då pressades temperaturen upp av en extrem El Niño. Och rekordvärmen har hittills spillt vidare in över 2020: Januari var den varmaste januari-månad som hittills uppmätts globalt, februari den näst varmaste.
Enligt Copernicus låg medeltemperaturen under månaderna 0,77 respektive 0,8 grader över snittet 1981–2010. Jämför man med förindustriell tid så får man slänga på typ 0,6–0,7 grader. Det innebär att januari och februari varit 1,4–1,5 grader varmare än under förindustriell tid. Månaderna ger med andra ord en föraning om vad 1,5 graders uppvärmning innebär.
Mest extremt i Antarktis
I Sverige och Europa blev resultatet en rekordvarm vinter. Snö har varit en bristvara långt upp i landet. I Finland upplevde Helsingfors de första snöfria januari- och februarimånaderna som det finns mätdata för. I Boston slogs temperaturrekordet +23 grader i januari. I Australien härjade de svåraste skogsbränderna i mannaminne – resultatet av extrem torka och värme under ett par år. Men de mest häpnadsväckande rekorden har förmodligen slagits i Antarktis.
Den 7 februari uppmättes rekordtemperaturen +18,3 grader vid den argentinska forskningsstationen Esperanza, på den antarktiska halvöns spets i Västantarktis. Två dagar senare slogs rekord på nytt. På Seymourön, precis utanför den antarktiska halvön, uppmättes +20,75 grader.
Rekorden bräcker alla tidigare med en grad och ligger närmare 20 grader över det normala för årstiden på den antarktiska halvön. Området i Västantarktis har värmts upp betydligt snabbare än planeten som helhet. Idag ligger årsmedeltemperaturen tre grader högre än under förindustriell tid och det mesta av uppvärmningen har ägt rum under de senaste 50 åren – med oklara konsekvenser för de enorma ismassor som täcker kontinenten.
