Ytligt sett är det lätt att förstå både försiktig optimism och svidande kritik. USA:s comeback har blåst liv i en haltande FN-process, efter fyra års Trump-trauma. Biden utlovar en halvering av USA:s utsläpp till 2030. EU 55 procent lägre utsläpp.
Samtidigt är det uppenbart att löftena är otillräckliga. I praktiken handlar det inte om några halveringar. EU:s mål jämförs med 1990. Jämfört med 2019 ska utsläppen minska med 39 procent. Bidens bud är snäppet ambitiösare. Halveringen jämförs med 2005. Det innebär 45 procent lägre utsläpp än 2019.
För en hygglig chans att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 grader brukar sägas att utsläppen måste halveras till 2030 och närma sig noll 2050. Men det här förutsätter att stora mängder koldioxid kan dammsugas ur atmosfären – något många forskare ifrågasätter. Utan räddningsplankan räcker en halvering “bara” till att hejda uppvärmningen en bit under två grader.
Dessutom gäller kalkylen globalt. Ingen tror att världens tillväxt- och utvecklingsländer, med Kina och Indien i spetsen, kan halvera sina utsläpp till 2030. Indiens utsläpp lär växa till 2030 – oavsett klimatansträngningar. Kina har utlovat att landets utsläppskurva ska bända ner någon gång före 2030. Under Bidens toppmöte antyddes att landets enorma kolkonsumtion ska börja minska senast 2025. Men även om utsläppsgiganten överträffar alla förväntningar så är en halvering till 2030 extremt osannolik.
Kontentan är enkel: EU och USA behöver minska sina utsläpp betydligt mer än 50 procent. Förmodligen behöver utsläppen i den rika världen närma sig noll redan under 2030-talet, i varje fall om Parisavtalets mål ska uppfyllas. De nya ambitionerna är helt enkelt för klena.
Dessutom säger de inget om vad som ska hända här och nu. Under Bidens toppmöte serverade Internationella energirådet en dyster prognos. Utsläppen i världen störtdök med sju procent under pandemiåret 2020 – ungefär vad som krävs varje år framöver för en halvering till 2030. Nu förutspås utsläppen växa med fem procent i år, när de ekonomiska hjulen tar fart. Merparten av fjolårets minskning äts upp. Prognosen understryker bedrägligheten i att ställa klimathopp till coronakrisens utsläppstapp. Förvisso sjönk utsläppen under månaderna av lockdown. Men det underliggande maskineriet har inte förändrats.
Så var finns hoppet i allt det här – utöver räddat momentum i FN:s förhandlingsrum? Svaret ligger i de underliggande förändringarna bakom de nya klimatmålen.
Låt oss backa bandet trettio år. Klimatfrågan lyftes när muren föll. FN:s klimatförhandlingar inleddes under den nyliberala globaliseringens högtidsdagar. Det finns tusen skäl till vår tids klimatkris – men det här är ett av de avgörande. Världen har inte misslyckats att ställa om eftersom det är omöjligt. Den har misslyckats eftersom de politiska åtgärderna varit för svaga. Dinosaurien har mötts av en pennkniv, hämmad av krafter som krävt att politiken ska hålla sig i bakgrunden.
För tio år sen nådde den nyliberala eran sitt antiklimax. I dubbel bemärkelse: 2008 briserade finanskrisen; året därpå kollapsade klimatförhandlingarna i Köpenhamn. Marknadsdogmerna var punkterade, liksom drömmen om ett kraftfullt, globalt klimatavtal. Men några starka politiska alternativ fanns inte. Nyliberalismen har fortsatt att härska, som en levande zombie.
Under 2010-talet har vi börjat skörda draksådden. För varje år har klimatkrisen fördjupats, klyftorna växt, välfärden utmärglats. I det håglösa vakuumet har motreaktionerna vuxit. Vågen av högerpopulism och klimatförnekelse. Men också en växande opinion som insett att klimathotet inte handlar om en avlägsen framtid. Och en alltmer entydig kör av forskare och institutioner som dissar den politiska färdriktningen.
Sist men inte minst: En handfull länder har med politiska medel lyckats knuffa förnybar energi över krönet till kommersiell slagkraft – stick i stäv med nyliberalismens teser. Det är en avgörande bedrift, som nu håller på att rita om energivärlden. Plötsligt har en grön omställning börjat framstå som möjlig och attraktiv, ur ett krasst företagsperspektiv. För några år sedan var utsläppsjättar som Kina och USA ytterst ovilliga att sätta ett slutdatum för sin fossilanvändning. Det är gör man nu, även om årtalen runt 2050 känns frustrerande avlägsna. Världens största ekonomier är överens om att det fossila är på utdöende. Ödesfrågan handlar om hur snabbt begravningståget kan skyndas på.
När pandemin slog till var läget ett helt annat än för tio år sedan. Klimatkrisen är mer akut än någonsin. Samtidigt har lärdomarna från gångna decennier börjat leta sig in i maktens korridorer.
Bakom Joe Bidens klimatlöften finns ett omfattande program för att investera i en grön omställning och angripa den skriande ojämlikheten i USA, med satsningar på välfärd och skatteförslag som kan stöpa om världens nyliberala skatteregim. Programmet är inte lika långtgående som klimataktivister och Demokraternas vänsterflygel vill. Men det genomsyras av tankar om en Green New Deal och ett brott mot decennier av ekonomiska doktriner.
Bakom EU:s klimatlöften finns unionens gröna giv. Projektet är smalare än Bidens och saknar dess sociala dimensioner – EU är inget federalt projekt. Men den politiska nyriktningen är uppenbar. Precis som i USA handlar det om statens återkomst: som aktiv aktör för att driva på en grön omställning.
Det vi bevittnar är nyliberalismens sönderfall som politisk hegemoni. Från ena hållet har den ätits upp högerpopulismens vansinne. Från andra hållet håller den på att ersättas av politiska recept som framstår som alltmer självklara: Ojämlikhet är skadligt, marknaden kommer inte att klara en grön omställning, staten behöver spela en betydligt mer aktiv roll – och det är okej att låna till nödvändiga satsningar. Dessutom är det fossila dödsdömt. En grön omställning kan erbjuda jobb och löften om en bättre framtid.
Räcker det här för att rädda klimatet? Nej. De politiska satsningarna är alltjämt för svaga, tvehågsenheten alltjämt för stor. Dessutom lär det inte att räcka att kasta nyliberalismen på sophögen. De samhällsförändringar som krävs för att rädda både klimatet och stävja ekologisk utarmning är mer djuplodande än så. Men det är en helt nödvändig början. Ett fönster för förändring har öppnats. Nu är det upp till oss att vässa visionen.
