Tjänstemän, politiker och lobbyister diskuterar, dricker vin och förhandlar på välpolerade golv i den i jättelika eventarenan Spodek, som betyder tefat på polska.
Utifrån ser Spodek mycket riktigt ut som ett flygande tefat och på gatorna står ett par tusen frusna demonstranter från hela världen, omringade av nästan lika många kravallutrustade poliser.
Polen har rustat för att stå emot miljörörelsen, men klimatmarschen som ägde rum i lördags blir en lugn och fredlig tillställning, där många av poliserna inte kan hålla sig från att le åt de många kreativa utstyrslarna och kärleksfulla sånger som sprids från demonstrationståget.
Svenska aktivisterna i buss
Mitt i marschen går ett gäng svenska aktivister, som har kommit den långa vägen från Stockholm till södra Polen med buss. I 28 timmar har 37 personer åkt i den blåa bussen, som invändigt påminner om en paradisisk djungel med blommor, rosa tygstycken, kulörta lampor och grönt plastgräs i taket. I den djupa soffan mitt i bussen har det under färden hållits stormöten, planerats aktioner och knutits nya vänskapsband mellan folk från Östersund till Frankfurt, Växjö och Rio de Janeiro.
– Åh, det är så fint, med ljusen, blommorna i taket och det goa folket med så himla härlig energi, säger Carl Thorshag från Göteborg. Han är engagerad i föreningen Fossilgasfällan som kämpar för att stoppa fossilgasterminalen i Göteborgs hamn, och i förlängningen åtta till terminaler i Sverige.
Precis som många andra i den brokiga skaran på bussen är hans klimataktivism relativt nyväckt. Efter att under lång tid ha gått med en växande känsla av att kampen för klimatet är viktig har många av de svenska ungdomarna på bussen bestämt sig för att göra sitt bästa för att vara delaktiga i att skapa förändring på allvar.
Alexandra Löfgren från Östersund är 18 år och yngst på bussen.
– Jag fick reda på att jag fick en plats på bussen igår, säger hon. Jag såg om resan på Facebook och det lät jättehäftigt. Jag älskar bussen! Det var en underbar överraskning att komma in här. Det föder glädje i det vi gör.
Hon berättar att hon började bli medveten om miljön i sjuan och något år senare började hon förändra sina vanor för att leva mer hållbart.
– Jag insåg att jag faktiskt kan göra något, ändra min kost, hur jag reser, hur jag använder elektricitet. När jag kände det hoppet blev det en annan meningsfullhet för mig i sättet att se på klimatkrisen.
Aktivister blir experter
Under långhelgens Polenresa återkommer diskussionerna ofta till de individuella valen. Hur vi lever våra liv, hur vi reser, äter och konsumerar. För de flesta på bussen är det nästintill otänkbart att flyga och vid ett lunchstopp på en bensinmack i Nedre Schlesien blir det tydligt hur knapert det polska utbudet är för vegetarisk mat.
Om det finns en gemensam nämnare mellan de unga svenska aktivisterna är det att många av dem är akademiker. De går utbildningar i humanekologi, biologi, statsvetenskap eller miljökommunikation och lär sig frågorna på expertnivå.
Linnea Steen, 24, är en av dem. Hon läser en master i samhällsvetenskapliga miljöstudier på Stockholms universitet och är engagerad i föreningen Klimataktion. Liksom många andra pendlar hon ofta i känslorna mellan hopplöshet och kämparanda i klimatkampen.
– Jag blir varje dag trött på politiker, men också individer, som inte gör det de ska. Men jag känner ändå en stark kämparglöd, att jag ska vara med och vända det här. Om inte jag gör det, vem ska då göra det?
Dubbla känslor för MP
Äldst på bussen är Sture Grönblad, 78 år. För honom började allt med kärnkraftsmotståndet på 70-talet. Några år senare var han med och bildade Miljöpartiets första lokalförening i Skövde. Efter bland annat 14 år i kommunfullmäktige bestämde han sig 2016 för att gå ur, efter 35 år i partiet.
– När partiet kom med i regeringen och bara kompromissade och kompromissade kände jag till slut att Miljöpartiet har sopat allt man stått för under mattan. Man fick göra avkall på flera av de grundläggande principer som man stått för. Jag kände att jag kan inte vara med längre, så jag sa upp mitt medlemsskap, säger han.
Samtidigt är flera på bussen aktiva och med förtroendeuppdrag inom Miljöpartiet och Grön ungdom, och resan är delvis sponsrad av MP:s EU-parlamentariker Max Andersson, som även håller ett föredrag om lobbyism för deltagarna direkt efter ankomst till Katowice.
När Sture Grönblad dagen därpå går i klimatmarschen bär han på ett plakat med text på polska.
– Jag fick det av någon, men jag vet inte vad det betyder, skrattar han medan han tar bilder på det massiva polisuppbådet med sin iPad. Senare får han veta att texten har med fossilfri energi att göra. Fossilberoendet är en av de centrala frågorna i klimatkampen, inte minst i Katowice, kolets huvudstad i Europa där sotlukten ligger tät i luften. Frustrationen är stor bland aktivisterna över att Polen försöker låtsas som att övergången från kol till fossilgas är bra för klimatet.
– De som presenterar det som naturligt, kallar det naturgas, när det fortfarande är en fossil gas vi talar om. Men de ignorerar metanet som släpps ut i hela produktionskedjan, och metanets påverkan på den globala uppvärmningen är 86 gånger högre än koldioxid, enligt FN:s klimatpanel IPCC, säger Carl Thorshag.
Ambitionerna behöver höjas
På plats i Katowice, innan demonstrationen på lördagsförmiddagen, håller Saga Jonsson och Emma Wikström från föreningen Push Sverige föredrag i en möteslokal. De har följt förhandlingarna på klimattoppmötets första vecka och berättar om hur ”i princip alla länder” är eniga om att ambitionerna behöver höjas och att slutsatserna från den senaste IPCC-rapporten måste tas med i den nya regelboken.
– I princip alla rimliga länder, betonar Saga Jonsson och syftar på att ett enskilt land kan blockera en förhandling eftersom alla beslut baseras på konsensus.
Senare på lördagskvällen kommer nyheten att USA, Ryssland, Saudiarabien och Kuwait har sagt nej till att ta med IPCC-rapporten i förhandlingarna. Ett stort bakslag inför den kommande veckan då besluten ska fattas på ministernivå från nära 200 länder i världen.
Lars Igeland är en riktig veteran i föreningen Jordens vänner som har varit aktiv i miljörörelsen sedan 1980-talet. Han var med på den allra första COP-konferensen i Berlin 1995.
– Då trodde man att de skulle styra upp hur klimatkonventionen från Rio skulle genomföras. Vi trodde inte att det skulle hålla på i årtionde efter årtionde. Vi hade stora förhoppningar, men de kom ju på skam. Nu sitter vi här, 23 år senare, säger han medan bussen kör igenom de kolsvärtade stenhusen i centrala Katowice.
– Vi var inte medvetna om hur starka intressen det fanns emot. Väldigt mycket av 1900-talsprojektet har byggts på fossil energi. Det är en enorm omställning och otroligt starka krafter ekonomiskt och politiskt. Det är inte konstigt att det har varit svårt.
Stämningen varm
Han drar historiska paralleller till kampen för kvinnlig rösträtt, som enträget kämpade på under 50 år och till slut fick igenom sitt mål.
– Det är på det sättet man kan förändra. Förhoppningsvis kommer det slå över så småningom.
Ett dygn senare sitter Samuel Jarrick, 44, på färjeterminalen i Swinoujscie. Det är sen söndagskväll och bussen är på väg hem till Stockholm igen. Strömmen har slutat fungera, busschauffören är illamående, men stämningen är fortfarande varm. Diskussionerna under resan genom Polen har handlat om hur nätverken ska knytas närmare och vikten av att lyfta positiva exempel.
Samuel, som har ett drygt decennium av klimataktioner i ryggmärgen, har ambivalenta känslor.
– Jag känner en väldig gemenskap med alla på resan. Det är så otroligt drivna och engagerade människor, generösa, nyfikna på varandra. Men samtidigt känns det förstås väldigt frustrerande att det är som en bubbla av engagemang, samtidigt som de stora strukturerna hämmar möjligheterna att lösa frågorna. Det är väldigt tydligt att starka intressen drar åt andra hållet och det är otroligt frustrerande. Men så är världen och då får man göra vad man kan, säger han och tittar upp på en handfull nyfunna aktivistvänner som passar på att köra ett yogapass i väntan på nattfärjan mot Ystad.
– Jag tror inte vi kan påverka förhandlingarna direkt speciellt mycket. Men vi kan visa världen - och andra människor som just har börjat vakna i den här frågan - att det finns ett motstånd, andra berättelser. Vi måste ligga på våra regeringar, kommuner och arbetsplatser. Vi kan inte vänta på ett klimatavtal som dröjer hela tiden.
Rebecca Larson, 26, från Falköping, ska just kliva på färjan. Hon sammanfattar vad många har sagt under helgen.
– Det kommer behöva gå rejält åt helvete innan det kan vända.