BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
De som gav sitt stöd till detta frågade dock inte sig själva varifrån majsstärkelsen skulle komma, hur mycket mark som skulle behövas för att odla den eller hur mycket matproduktion som skulle behöva flyttas för att bereda plats. De såg inte den skada som skulle tillfogas: majsodling är ökänd för att den orsakar jorderosion och kräver ofta stora doser både bekämpningsmedel och gödningsmedel.
Det är inte bara plasten som är problemet – det är massförbrukningen. Eller, för att uttrycka det på ett annat sätt: problemet är att vi jagar en livsstil som kräver fyra planeter medan vi bor på den enda planeten som vi vet att det går att leva på. Oavsett vad vi konsumerar är volymen på det vi konsumerar överväldigande för planeten.
Missuppfatta mig rätt. Vårt sug efter plast är ett enormt miljömässigt gissel, och de kampanjer som försöker begränsa användningen är både välmotiverade och ibland effektiva. Men vi kan inte bekämpa en miljömässig kris genom att byta ut en överanvänd resurs mot en annan. När jag utmanande den tanken var det många som frågade mig vad vi ska använda i stället.
Rätt fråga är snarare ”Hur ska vi leva i stället?” Men systemtänkande är en utrotningshotad företeelse.
En del av problemet är själva källan till kampanjerna mot plast – David Attenboroughs serie ”Blue planet II”. De första sex avsnitten var starkt och sammanhängande berättade, men det sjunde – som skulle förklara hoten mot de underbara varelser serien hade visat – hoppade mellan frågor. Vi blev tillsagda att vi kunde ”göra någonting” för att förhindra förstörelsen av livet i haven. Vi blev inte tillsagda vad detta någonting var. Det fanns ingenting i serien som förklarade varför problemen inträffar och vilka krafter som är ansvariga, eller hur de kan ställas mot väggen.
Mitt bland det andra osammanhängande sade en person i avsnittet: ”Till syvende och sist tror jag att det handlar om att vi alla måste ta ansvar för våra personliga val i vardagen. Det är det enda vi kan förväntas göra.” Detta är ett perfekt exempel på den felaktiga tron att en bättre sorts konsumtion kommer att rädda jorden. Problemen vi har framför oss är strukturella: ett politiskt system som hålls fånge av kommersiella intressen och ett ekonomiskt system som söker oändlig tillväxt. Självklart ska vi försöka minimera vår egen effekt på planeten, men vi kan inte bekämpa de här krafterna enbart genom att ”ta ansvar” för det vi konsumerar. Tyvärr är det frågor som BBC i allmänhet och David Attenborough i synnerhet undviker. Jag beundrar Attenborough på många sätt, men jag är inte imponerad av hans miljöaktivism. I många år var den nästan omöjlig att se. När han till slut talade ur skägget undvek han att utmana makten – antingen talade han vagt eller så fokuserade han på problem som inte orsakats av mäktiga intressen. Den tendensen kan förklara Blue planets tendens att undvika de grundläggande problemen.
Det mest uppenbara problemet är fiskeindustrin, som förvandlar de fantastiska livsformer vi får se under stora delen av serien till mat. I haven orsakar denna industri, som drivs av vår aptit och skyddas av våra regeringar, en växande ekologisk kollaps. Trots det tillhörde det enda fisket som visades i programmet den lilla procent som försöker hjälpa haven med återhämtning. Det var charmigt att se de norska strömmingsbåtarna som försöker undvika att döda späckhuggare, men vi fick aldrig veta hur ovanligt det är.
Även plast i haven är till stor utsträckning ett problem kopplat till fiskeindustrin. Det har visat sig att 46 procent av den stora ö som består av sopor i Stilla havet – som har blivit en symbol för slit-och-släng-samhället – består av bortslängda fiskenät. En stor del av det övriga skräpet består av andra sorters fiskeutrustning. Övergiven fiskeutrustning är ofta mycket farligare för marint liv än andra sorters sopor. Vad gäller de plastpåsar och flaskor som bidrar till katastrofen kommer många från fattigare länder som saknar bra sätt att göra sig av med dem. Men eftersom den poängen inte kommer fram söker vi lösningar på fel platser.
Denna vilseledning har fört med sig tusen absurditeter. En framstående miljöaktivist lade upp en bild på de king prawns (jätteräkor) hon hade köpt och firade att mataffären hade låtit henne ta med sig dem hem i en egen förpackning i stället för en plastpåse. Hon kopplade det till havsskydd, men att köpa räkor orsakar marint liv mycket mer skada än plasten som de säljs i. Räkfiske har bland den största andelen bifångst av alla sorters fiske. Till exempel fångas det ofta upp stora mängder sköldpaddor och andra hotade arter. Att driva räkfarmar är inte bättre eftersom det förstör stora sjok mangroveskog, som annars skulle ha agerat hem för tusentals arter.
Vi får förvånansvärt lite information om de här frågorna. Som konsumenter är vi förvirrade, lurade och nästan maktlösa – och mäktiga företag har gjort sig stort besvär för att vi ska betrakta oss själva på det sättet. BBC:s inställning till miljöfrågor är mycket partisk och ställer sig på samma sida som ett system som försöker överföra ansvar från strukturella krafter till individuella kunder. Samtidigt är det bara i egenskap av medborgare som agerar politiskt som vi kan arbeta för betydelsefulla förändringar.
Svaret på frågan om hur vi ska leva är ”enkelt.” Men att leva enkelt är mycket komplicerat. I Aldous Huxleys ”Du sköna nya värld” massakrerade regeringen de som levde enkla liv (Simple lifers). Det framstår i dag som ganska onödigt, för nu kan dessa personer i stället helt tryggt marginaliseras, förolämpas och avfärdas.
Konsumtionsideologin genomsyrar samhället så mycket att den har blivit osynlig – den är plastsoppan vi simmar i.
Att leva som om det bara finns en planet innebär inte bara att försöka minska vår egen konsumtion, utan också att mobilisera oss mot det system som verkar för den stora skräpströmningen. Det innebär en kamp mot företagsmakt, en förändring av politiska utfall och en utmaning av det tillväxtbaserade, världskonsumerande system som vi kallar kapitalism.
Förra månaden publicerades en studie om ”Hothouse earth”, som varnade för att planeten kan slängas in i ett nytt oåterkalleligt klimattillstånd. I slutsatsen slogs det fast att ”linjära förändringar som sker gradvis inte är tillräckligt för att stabilisera jordens system. Vidsträckta, snabba och grundläggande förändringar kommer troligtvis att behövas för att minska risken att vi hamnar över tröskeln.”
Engångsmuggar som görs i nya material är inte bara en icke-lösning, de är ett sätt att föreviga problemet. Att försvara planeten betyder att förändra världen.
