När senaste rapporten från FN:s klimatpanel IPCC släpptes för några veckor sedan tolkades den överlag positivt i svenska medier – ”klimathotet kan avvärjas”, löd rubrikerna. Delrapporten talade om lösningar och om vad som krävs för att jordens medeltemperatur inte ska höjas med mer än två grader. Växthusgasutsläppen måste då minska med 40 till 70 procent till 2050, jämfört med i dag. En minskning som kräver stora omställningar – och det nu. Henrik Carlsen, forskare på SEI (Stockholm Environment Institute), menar att det är allt färre som verkligen tror att det går.

– Bland klimatforskare är det inte många som tror att vi klarar det. Utsläppet av växthusgaser måste börja gå ner väldigt snart för att det ens ska finnas en chans, säger han.

”Måste vara förberedda”

Många har de senaste åren kommit fram till samma slutsats. Till exempel sa FN:s förre klimatchef Yvo de Boer under ett möte i Rio 2012, att han inte tror att tvågradersmålet är möjligt att nå. Trots det handlar klimatforskningen fortfarande till stor del om hur vi ska kunna undvika att jordens medeltemperatur stiger med mer än två grader. Och det är bra, menar Henrik Carlsen. Något annat vore att ge upp. Men samtidigt säger han att vi också måste vara förberedda på ett scenario som kanske är mer sannolikt – att temperaturen stiger med tre–fyra grader, eller ännu mer.

– Vi behöver veta hur vi skapar ett samhälle som genererar mindre utsläpp, men vi behöver också veta hur samhället ska byggas om vi får större klimatförändringar än vad vi först räknat med. Det kan liknas vid en försäkring. Vi måste vara beredda om det går riktigt illa, säger Henrik Carlsen.

Det är utgångspunkten i det forskningsprojekt som han tillsammans med 26 andra forskningsinstitutioner från 18 länder nyligen har sjösatt. Projektet, Impressions, har fått nio miljoner euro i EU-stöd för att under fem år titta på vad konsekvenserna blir om tvågradersmålet inte nås.

Ser en växande oro

Henrik Carlsen ser forskningsstödet från EU som ett tecken på att även politiker börjar inse att det måste finnas en beredskap.

– Jag tycker mig se en växande oro bland beslutsfattare, och även EU-kommissionen verkar ha uppfattat att det faktiskt kan bli större temperaturhöjningar än vad man tidigare räknat med. Det finns en insikt att vi måste planera för det, säger han.

Stora konsekvenser – men oklara

Om den globala medeltemperaturen höjs med fyra grader vet egentligen ingen vad konsekvenserna blir. Bara att de sannolikt blir stora. Men hur, vart och på vilket sätt är svårare att säga.

– Tillgången på färskvatten lär påverkas, havstemperaturen kommer att höjas och den kemiska sammansättningen ändras, permafrosten kanske börjar släppa i norra Kanada och Sibirien och metangas frigörs därmed, Medelhavs­området lär bli torrare.

Det är sådant vi tror oss veta, men vi måste se längre än så, säger Henrik Carlsen.

Han menar att den forskning som finns idag ofta missar de socioekonomiska aspekterna.

– Det räcker till exempel inte att säga att vi kommer få mer malaria vid ett varmare klimat. Hur mycket mer avgörs ju också av saker som åldersstruktur, hur folk bor och hur vi reser. Det är komplicerat med många olika orsakssamband, men det är kunskap som behövs för att kunna planera för framtiden.

Dessutom går det inte att utgå från att samhället som ser ut som dagens – eftersom det handlar om klimatförändringar som kanske sker först om 30, 50 eller 100 år.

– Vi måste vidga tankerymden. Någon spåkula har vi så klart inte, men vi vill visa olika tänkbara scenarier, säger ­Henrik Carlsen.

”Sköra samhällen påverkas mer”

För att få ett grepp om stora klimatförändringars konsekvenser måste man också titta på hur olika samhällen ser ut, menar han. Klimatförändringarna slår olika hårt beroende på hur robust eller känsligt ett samhälle är.

– Extrema effekter uppkommer inte bara vid extrema klimatförändringar. Ett samhälle som är skört från början kan påverkas mycket även vid modesta klimatförändringar. Det är viktigt att inte glömma.

Henrik Carlsen hoppas att forskningsprojektet ska bli en ögonöppnare. För även om EU-kommissionen insett att den här typen av beredskapsforskning behövs är medvetenheten bland världens beslutsfattare alldeles för låg.

– Väldigt få tar in att det kan gå riktigt illa. Vi vill ge underlag så att det kan fattas bättre beslut. För det behöver faktiskt inte gå så illa, om vi bara börjar planera för att det kan göra det.