– Våtmarkerna har gjort en lång resa de senaste 150 åren och det är först nu som folk har börjat greppa hur viktiga de är ur bland annat klimatsynpunkt, säger Anna Froster, som förutom att bo vid en våtmark har skrivit boken ”Våtmark – en djupdykning i grunda vatten”.

Enorm våtmarksskuld

Hon framhåller att boken inte kunde ligga mer rätt i tiden. Aktivistnätverket Återställ våtmarker har de senaste åren skapat debatt genom sina metoder för att uppmärksamma våtmarkernas betydelse.

Samtidigt fortsätter torv att brytas från torrlagda våtmarker, vilket frigör koldioxid som bidrar till den globala upphettningen. För att inte tala om livsmiljön som förstörs för djur och växter när tidigare våtmarker blir odlingsytor för jordbruksgrödor och skog.

– Det var en stor aha-upplevelse när jag förstod hur mycket våtmark som hade försvunnit. 25 procent av Sveriges våtmarker har raderats ut och resten har påverkats av utdikning. Vi har en enorm våtmarksskuld att betala tillbaka om vi vill ha ett naturligt landskap, säger Anna Froster.

Större befolkning krävde mer mark

Utdikningen av våtmarker tog fart för drygt 150 år sedan när Sveriges befolkning ökade i rasande takt och människor behövde mer mark att odla mat på. Då började man dika ur, det vill säga gräva diken så att vattnet skulle rinna från marken ut i vattendragen och vidare till havet. 

Vattnet kom dock ofta tillbaka och man tvingades därför gräva nya diken, om och om igen, vilket blev kostsamt. 

I boken framhålls hur dåtidens politiker resonerade, vilket sannolikt är provocerande läsning för många nutida ekologer. Målet var maximal skörd med hjälp av stora fält och konstgödsel, där effektivitet trumfade vikten av att behålla de naturliga landskapen. Men Anna Froster vill ändå inte döma dem för hårt.

– Det var tidsandan då och de befann sig i ett svårt läge i det fattigsverige som bredde ut sig. Man får ha förståelse för att dåtidens människor hade sina problem och försökte lösa dem, men deras lösningar hade stora ekologiska konsekvenser. Idag vet vi mer och därför finns det ingen anledning att inte återställa det vi kan.

Det var inte bara slåtterängar och betesmarker som dikades ut, utan även skogar. Förr i tiden fanns det stora areal av fuktig mark i skogarna och genom att dränera gick det dels att få träden att växa bättre och därmed tjäna mer pengar, och dels att få tillgång till mer odlingsmark. Över en miljon kilometer diken grävdes ut. Idag har det emellertid blivit så torrt i skogarna att träden växer sämre av den anledningen.

– Tillväxten i skogen har minskat och det beror bland annat på att det är mindre vatten i landskapet. Det får ekonomiska konsekvenser och påverkar Sveriges åtagande att lagra kol i landskapet. Det mest rimliga är att låta dikena växa igen eller snabba på det med återvätning, säger Anna Froster.

Naturens njurar

Våtmarkerna var dock inte enbart oönskade förr i tiden. Före dikningsboomen på 1800- och början på 1900-talet var de uppskattade slåttermarker där befolkningen fiskade, jagade eller hämtade mat till boskapen. Ännu längre tillbaka, på bronsåldern, offrade människorna ägodelar i våtmarken, vilket enligt Anna Froster tyder på att de såg våtmarken som en god miljö.

– Om de hade tänkt som 1800-talsmänniskorna, att våtmarkerna var försumpade mygghål som måste bekämpas, hade de nog inte lagt ner sina finaste smycken i dem.

Idag har pendeln åter svängt och allt fler börjar sakta men säkert få upp ögonen för våtmarkens viktiga funktioner.

 – De har ju nästan bara bra egenskaper. Dels är de livsmiljö för en massa djur, växter och svampar – idag är 600 våtmarksberoende arter rödlistade. Dels har våtmarkerna förmågan att binda kol. I våtmarken växer ofta vitmossa och när den packas skapas ett fossilt lager av kol som är stabilt. Men när man dikar en torvmark sjunker vattnet och det kommer in syre, vilket gör att torven bryts ner. Dränerade torvmarker släpper ut mer koldioxid än personbilstrafiken varje år.

Anna Froster berättar att våtmarker även kallas ”naturens njurar” på grund av förmågan att stoppa upp och rena vattnet som rör sig genom landskapet. I en våtmark rör sig vattnet långsammare, vilket gör att bland annat kväve hinner tas upp av växtligheten och luften istället för att rinna ut i havet och bidra till övergödning.

– När man dikar ut blir det som motorvägar rakt ut i sjöar och vattendrag med orenat vatten.

Sist, men inte minst, påpekar hon att våtmarker jämnar ut vattenflödet och förebygger således både torka och översvämningar som väntas bli allt vanligare i klimatkrisens spår.

Begravda diken får liv

En sak som fick henne att haja till under arbetet med boken var alla upphöjda brunnar som hon plötsligt började se överallt i landskapet. Under varje grått upphöjt betonglock finns ett dike, ett så kallat täckdike, eller en bäck som har begravts för att skapa stora sammanhängande arealer odlingsmark. Eftersom vattnet, som tidigare rann igenom en våtmark, nu rinner i ett rör under jord kan inga arter dra nytta av det.

– Brunnarna står där som en påminnelse om hur dramatiskt vi har ändrat landskapet. Nu är det verkligen raka rör med orenat vatten rakt ut i havet.

Samtidigt förstår hon hur människorna som grävde ner dikena tänkte eftersom det handlade om att se till att fler människor skulle kunna få mat. Det betyder dock inte att man ska fortsätta att göra det, betonar Anna Froster.

– Det har funnits projekt som gräver upp begravda bäckar och då känns det nästan lite existentiellt. Att de har blivit levande begravda och nu väcks till liv igen. Människans påverkan har varit enorm, och vi har därför all anledning att återställa så mycket vi kan – både för andras och för vår egen skull.