Vi är dömda.
Det är ingen muntergök Dagens ETC möter när Derf Backderf, eller John Backderf som han egentligen heter, är på besök i Sverige för att marknadsföra sin bok ”Sopigt”. Med teckning som medium och slapstick som metod redogör han för sina erfarenheter som sopåkare i en amerikansk småstad i skiftet mellan 1970- och 80-tal.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Eller rättare sagt, det var då han själv åkte runt i en ranglig sopbil och tampades med kryptonynazister, småpåvar till chefer, överkörda pungråttor och gravt nitiska medborgare. Till detta kom regn och rusk, dåligt knutna hundbajspåsar, smygkriminella och andra knäppskallar.
Boken utspelas däremot i nutid. Och trots att så lång tid gått, har inte mycket förändrats.
– Vi amerikaner har blivit lite bättre på att sopsortera, men annars har inte mycket ändrats. Vi producerar 389 miljoner ton sopor per år. Det är alltså bara hushållen. Och det mesta grävs ned i marken säger John Backderf.
Han konstaterar att det mesta av det som åker ned i marken stannar där till tidens slut.
– Vi håller på att begrava oss i sopor.
Allt slängs
389 miljoner ton. 1,2 ton sopor per invånare. 3,3 kilo per dag. 3,3 kilo plast, papper, kartong, matrester, ugnsluckor, pianotangenter, tjära, glasflaskor, aluminiumförpackningar, växtrötter, färgburkar, kattsand, gula torpeder (de hundratusentals pet-flaskor med urin som USA:s kissnödiga bilister varje dag slänger ut i vägkanten). Och en och annan brun torped också. Hur bilisterna lyckas kombinera bilkörning och arbete med yttre ringmuskeln med en 2,5 centimeter stor flasköppning framgår lyckligtvis inte.
Till det kommer industrins avfall. Totalsiffran var sent 80-tal 7,6 miljarder ton om året. Någon bra, färsk statistik verkar inte finnas. Siffran är för övrigt omdebatterad. I den saknas avfall från gruvnäringen. Det årliga industriella avfallet kan 1987 därför lika gärna ha uppgått till tolv miljarder ton, enligt en studie från förra året.
Amerikaner gillar helt enkelt att slänga saker.
Pengar inblandade
I ”Sopigt” nämns de nordiska länderna som föregångare på området. Här bränner vi ju våra sopor och gör värme av dem. Att amerikaner inte gör det i samma utsträckning handlar inte om brist på kunskap eller kompetens.
– Det handlar om big business. Många tjänar miljarder dollar på nuvarande hantering och vill därför ha det precis som det är nu, säger John Backderf, som inte ”bara” är serietecknare, utan också har en examen i journalistik och flera år på olika undergroundmagasin som Village Voice i cv:t; mest som politisk och satirisk tecknare, mer sällan som skribent.
– Sopor är lite av en hemlig värld. Folk bryr sig inte om vad som händer med dem. Så länge någon plockar upp dem är de nöjda. Dessutom är sophämtning kanske det som amerikanska myndigheter är bäst på. Med tanke på hur mycket sopor vi har i USA skulle det bli kravaller om det inte funkade.
När John Backderf ska sammanfatta ”Sopigt” med ett ord blir det ”konsumtion”. Inte så mycket för att han har någon agenda, sina rebelliska punkrötter till trots. Mer för att Dagens ETC ber honom om det.
– Boken är inget politiskt inlägg. Jag tänkte mest att det skulle vara en intressant historia att berätta. Jag gillar att berätta sådant som inte berättats förut.
Skolkamrat med mördare
Apropå intressanta historier gav John Backderf 2012 ut ett seriealbum om Jeffrey Dahmer, en av USA:s mest ökända seriemördare. De gick bägge i samma klass och umgicks i tonåren.
”My friend Dahmer” – som snart ges ut på svenska – är till skillnad från ”Sopigt” ingen rolig kabaret. Den följer Jeffrey Dahmer innan han blev mördare, nekrofil och kannibal. Från tolv års ålder till dagen då han begick sitt första mord, vid 19 års ålder, två veckor efter att han tillsammans med John Backderf gått ut gymnasiet.
Totalt dömdes Jeffrey Dahmer för 17 mord, men han kan ha begått fler. 1991 greps han och dömdes året efter till 15 livstidsdomar, sammanlagt 957 års fängelse. Han hann bara avtjäna två av dem innan han i november 1994 slogs ihjäl av en medfånge.
– Det är en riktigt tragisk historia om en kille som föll mellan stolarna. Den handlar helt enkelt om hans nedåtgående spiral fram till det första mordet.
Serier okomplicerade
”My friend Dahmer” kom nyligen ut på bioduken. ”Sopigt” håller på att bearbetas till film. Inte konstigt kanske med tanke på hur nära varandra serie- och filmkonsten ligger. Filmproducenterna har ju redan en färdig storyboard att utgå ifrån. Något mer varaktigt kliv till Hollywood tänker John Backderf däremot inte ta.
– Min tanke när jag ser film är att jag inte förstår hur någon någonsin lyckas bli klar med en film. Det verkar så komplicerat och involverar så många människor. Serier är ju så underbart enkla. Man bara sitter ned med en bit papper och en penna för sig själv och skriver en bok. Det är du, din hjärna och din hand. Mer behövs inte.
Till skillnad från det sammanfattande ordet för ”Sopigt” har han ett färdigt, mer genomtänkt sådant för ”My friend Dahmer”: ”misslyckande”. Det är ett ord som lika gärna skulle kunna appliceras på ”Sopigt”.
– Ja, varför inte. Kapitalismens misslyckande. För att sluta producera sopor måste vi sluta köpa och producera saker, men då skulle väl världsekonomin falla sönder i stället.
