När vi startade Dagens ETC för snart två år sedan pratade vi om hur vi bäst skulle kunna engagera läsare i vår miljö- och klimatbevakning. Diskussionen landade bland annat i att vi en gång i veckan skulle viga extra mycket utrymme åt frågorna i ett särskilt tema. Men att isolera frågor som berör så många delar av det vardagliga och politiska livet till en viss dag och ett visst utrymme räcker inte. Lika lite som det räcker att isolera dem till ett klimattoppmöte en gång om året. Medvetenheten om att vi lever på en allt varmare planet med en begränsad mängd resurser bör förstås ständigt finnas där, som grundmurad fakta, omöjlig att ignorera för en journalistkår som uppger sig verka i allmänhetens tjänst – oavsett om rapporteringen handlar om ny teknik, mat, politik eller semestermål.
Det normala är dessvärre att den klimatmedvetna journalistiken vaknar till liv först när det är dags för de stora internationella konferenserna, något vi sett prov på under de senaste veckornas COP21 i Paris. Det som, tragiskt nog, brukar ske när de mer eller mindre resultatlösa mötena tagit slut är att ett slags klimatapati breder ut sig – inte bara i det politiska samtalet, utan också på landets traditionella nyhetsredaktioner.
Dagens ETC gjorde år 2013 en undersökning som visade att antalet artiklar med ord som ”klimatförändring” och ”global uppvärmning” hade mer än halverats i de fyra största svenska tidningarna fem år efter klimatkonferensen i Köpenhamn 2009.
Vi har dock inga planer på att sjunka in i en post-COP21-koma. Tvärtom. För kanske är det just nu, när luften riskerar att pysa ur klimatrörelsen och politikerna som gjort sitt bästa för att få till ett ambitiöst och bindande avtal vacklar, som journalistikens uppgift att visa på klimatfrågans allvar – men också möjligheter – är som viktigast.