65 miljoner människor på flykt. Tempot och stressen ökar. Hjulen snurrar fortare och fortare och människor ramlar av i farten; de högkänsliga, de minst stresståliga.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Utbrändhet och psykisk ohälsa är inte längre en tickande bomb. Bomben har exploderat. Man talar om tiotusentals hemmasittare - barn som inte längre klarar av att gå i skolan. Mörkertalen är förstås gigantiska men i den ofullständiga statistiken så anar vi konturerna av en katastrof. De stressrelaterade ohälsotalen fortsätter att öka lavinartat. Precis som antalet diagnoser av ADHD och Aspergers.
Och människor som går in väggen.
Alla de som så ofta bara råkar vara kvinnor. Kvinnor som ska ta sig fram i mannens värld. Kvinnor med lite för mycket empati i en värld som alltid måste expandera och bli större, rikare, mer.
Vi kvinnor utkämpar en kamp vi aldrig tycks kunna vinna. Och strukturerna sitter tusentals år djupa.
Men så händer någonting. Metoo händer.
Och när kampanjen får fart och detta myller av röster fokuserat börjar skrapa på den yta som feminister visserligen skrapat på i ett drygt århundrade men aldrig lika fokuserat som nu så uppstår ett litet mirakel.
Fast miraklet är ju inget mirakel.
Miraklet är bara några gemensamma redaktionella beslut.
För när media väljer att driva frågan så som man gjort i Sverige under de sista månaderna så ändras precis allting.
Många inom miljörörelsen hoppas på ett liknande genombrott för klimatet.
Fast utan de där hundratrettio åren av små steg förstås.
Vi har ju liksom inte den tiden.
Vi har ingen tid alls faktiskt. Inom två år måste en revolutionerande omställning redan vara i full gång.
”Det saknas insikt om hur radikala förändringar som krävs”, säger Johan Rockström och visst är det så. För var skulle vi fått den informationen ifrån?
Vi befinner oss i en akut kris som ingen nyhetsredaktion i världen, vid ett enda tillfälle, har behandlat som en kris.
Medias hantering av klimatfrågan är ett totalt misslyckande, där mänsklighetens ödesfråga i bästa fall reducerats till enstaka artiklar, notiser, temareportage eller facebooksidor där man isolerar sina klimatartiklar samtidigt som papperstidning och nyhetssajt bågnar under resereportage, shoppingtips och motorartiklar.
Löpsedlarna uteblir. Rubrikerna uteblir. Krismötena uteblir. Slutsatser om klimatrelaterade katastrofer uteblir. Folkbildningen uteblir.
Samhällets strategi är glasklar, det är ekonomi före ekologi som gäller. Ingenting ska begränsas. Och vi får inte säga som det är för då riskerar vi dålig stämning. Istället ska vi berätta en ny historia – en positiv historia. En historia som går att gilla på Facebook.
Men vet ni vad?
Det finns redan en ny historia! Och den är så positiv att änglarna sjunger jubelkör och slår frivolter över himlavalvet – för vi har redan löst klimatkrisen och vi vet att lösningarna kommer fungera.
Lösningarna är dessutom så briljanta att de riskerar att lösa en hel del andra problem av bara farten, som växande klyftor, psykisk ohälsa och ojämlikhet mellan könen.
Men. Det kräver förstås en och annan motprestation.
Som en kraftig koldioxidskatt.
Som att vårt övergripande mål måste vara minskade utsläpp istället för ökad tillväxt.
Som att vi måste ändra en del av våra vanor och att många av oss måste ta några steg tillbaka.
Och som att de företag som skapat problemen betalar för att de ställt till med; företag som trots att de vetat om alla risker tjänat astronomiska summor på att förstöra klimat, världshav och ekosystem för kommande generationer.
En tredjedel av alla våra koldioxidutsläpp kommer från bara 250 företag.
Så nej, det är inte ”vi” som ställt till det. Det är inte allas fel.
Däremot är det vårt gemensamma ansvar att säkra förutsättningarna för kommande generationer. Deras framtid är i våra händer.
De rikaste tio procenten av världens befolkning står för hälften av alla utsläpp av koldioxid. En balanserad, fungerande atmosfär är en begränsad naturtillgång, en ändlig resurs som tillhör alla lika mycket. Och om 19 år med dagens utsläppstakt så är den resursen slut. För då passerar vi Parisavtalets tvågradersmål och riskerar att sätta igång en negativ klimatspiral långt bortom vår egen kontroll.
Om du tillhör gruppen som tror att enbart tekniken kommer rädda oss så rekommenderar jag att du ställer dig högst upp i hoppbacken i Falun och tittar ner över målområdet. För precis så brant ser utsläppskurvan ut, kurvan som vi med start idag måste följa ner till netto noll. Den grafiska kurvan som borde sitta på varenda framsida av varenda tidning i vartenda land.
Ledande forskare säger att vi just nu har 5 procent chans att klara det målet.
Därför måste vi vända oljesamhället ryggen. Nu.
Men det räcker inte.
Med tanke på det vi måste uppnå och den tid vi har på oss så vilar vårt öde först och främst i medias händer. För vi kan inte lösa en krissituation utan att vi behandlar den som en krissituation. Alla som nån gång bevittnat en olycka vet jag menar. Det räcker med att någon ramlar på trottoaren så uppstår direkt en kö av människor, beredda att släppa allting för att få möjligheten att hjälpa till. I krisen ändrar vi våra vanor och vårt beteende.
Känns det hopplöst så kom ihåg att det bara krävs en enda Zlatan eller Beyoncé för att rita om kartan. Det krävs bara en enda president, kung eller påve som väljer att personligen sträva mot nollutsläpp med allt vad det innebär av vegetarisk kost, flygstopp och solceller på taket för att förändringen ska kännas inom räckhåll.
Ett systemskifte kan ingen skapa på egen hand. Men det räcker med en enda röst för att starta en kedjereaktion som kan sätta allting rörelse – om rösten är tillräckligt stark.
Så mörk är natten i midvintertid, men se då nalkas Lucia. Hon kommer den goda med ljuset hit.
Det är vi tillsammans som är Lucia.
Det är vi mot mörkret.
Organisera er. Agera.
