– Det är dödligare att vara flicka eller kvinna än det är att vara pojke eller man i många stora naturkatastrofer, i synnerhet i länder med stor ojämställdhet, säger Margareta Koltai, som arbetar med kopplingen mellan klimaträttvisa och jämställdhet inom biståndsorganisationen Act Svenska kyrkan.
Hon påpekar också att de som drabbas värst är de som har minst röst i de sammanhang där beslut om klimatet fattas. Utvecklingen går dessutom åt fel håll. Under det senaste klimattoppmötet som FN arrangerar var det färre kvinnliga delegater än året innan, från det redan låga 37 procent vid Cop26 2021, till 34 procent vid mötet i fjol. Bara 7 av de de 110 världsledare som deltog var kvinnor.
Försvagade resultat
Färre kvinnor i klimatpolitiken är inte bara en ren jämställdhetsfråga. Det riskerar dessutom att leda till försvagade resultat i klimatarbetet. Margareta Koltai hänvisar till rapporten ”Feminist policies for climate justice” (se fakta), som visar att länder med manliga miljöministrar tenderar att göra sämre ifrån sig i klimat- och miljöpolitiken. Cop27 var såväl mansdominerat som ett nederlag för klimatet.
– Det är en global backlash som påverkar hur samtalen går på klimattoppmötena. Sist blev det ett möte för fossillobbyister, säger Margareta Koltai.
I detta avseende är det, enligt de organisationer Dagens ETC talat med, oroväckande att Sveriges sittande regering har övergett den tidigare regeringens feministiska utrikespolitik. I regeringsförklaringen finns det skrivelser om ett ”strategiskt jämställdhetsarbete i bistånds- och utrikespolitiken”. Men vid bistånds- och utrikeshandelsministerns första möte med civilsamhället sa Johan Forssell (M) att regeringen skulle ”ta med oss jämställdhet när det är relevant”.
Detta öppnar upp för godtyckliga bedömningar, anser Camilla Lundberg Ney, biståndspolitiskt sakkunnig på Kooperationens biståndsorganisation We Effect. Klimatdebatten, fyller Margareta Koltai i, har reducerats till en fråga om energislag och tekniska lösningar.
Våld och hot mot miljö- och klimatförsvarare är ytterligare en fråga med feministisk relevans, inte minst för att många i klimatkampens frontlinjer är flickor och kvinnor. Klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L) har nämnt problemet, och Margareta Koltai efterfrågar mer kraftfulla insatser från svensk sida för att öka deras skydd.
Pourmokhtari flyr dialog
Både hon och Camilla Lundberg Ney vill se en ökad dialog mellan regeringen och civilsamhället. Svenska kyrkans högsta ledning har bett om att få möta klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari, hittills utan framgång.
– Min största oro är faktiskt den här bristen på dialog. Varför vill de inte prata med oss? säger Margareta Koltai.
Båda framhåller att ett starkt civilsamhälle har visat sig vara förknippat med ett framgångsrikt jämställdhets- och klimatarbete – något som också slagits fast i en rapport framtagen av civilsamhällesplattformen Concord.
– Jag känner en enorm oro för vårt land när det gäller jämställdhetsläget och för att vi polariserar kring klimatkrisen och huruvida vi har råd att göra något åt den. Det är livsfarligt med en politik som fattar populistiska beslut där det är viktigt att tänka långsiktigt, säger Margareta Koltai.
SD:s inflytande ett steg bakåt
– I granskningar av partiernas klimat- respektive jämställdhetspolitik, som gjordes inför valet av CONCORD Sveriges medlemsorganisationer Naturskyddsföreningen och Kvinna till Kvinna, kom SD i botten. Så ett ökat inflytande från Sverigedemokraterna på det här området innebär med stor sannolikhet ett steg bakåt, säger Camilla Lundberg Ney.
Dagens ETC har sökt klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari.
