Tas upp av mikroorganismer

Havet verkar nämligen ha en naturlig mekanism för att ta hand om frigjord metan, vilket gör att den i normala fall inte lämnar haven. Det handlar om att en stor del av ­smältande metan­hydrater äts upp av mikro­organismer, vilket har fått forskare att prata om ett så kallat ”mikrobiellt filter”. 

Naturlig skyddsbarriär

En ny studie av forskare från Stockholms universitet och Linnéuniversitetet visar att filtret lever och kan anpassa sig till varmare temperaturer – men bara till en viss utsträckning.

– Våra resultat tyder på att om havet värms upp i en takt väsentligt långsammare än en grad per hundra år så kan filtret hänga med i utvecklingen och förbli effektivt. Tyvärr ser vi dock högre uppvärmningstakter än så i vissa havsområden, säger Christian Stranne, biträdande lektor vid Institutionen för geologiska vetenskaper, Stockholms universitet, i ett pressmeddelande. 

Han fortsätter: 

– Föreställ dig att ­mängden metan som transporteras genom sedimenten plötsligt ökar drastiskt. Detta är något vi kan förvänta oss om haven fortsätter att värmas upp i vissa områden där metanhydrat finns inlagrat i sedimenten. Det kan ta många årtionden innan det naturliga mikrobiella filtret har ställt in sig och byggt upp sin kapacitet att konsumera metan. Vår studie visar att under den tiden, innan filtret ställt in sig, kan stora mängder metan släppas ut från våra havsbottnar. Filtret förväntas gå från att ta hand om cirka 90 procent av metanet i dag till mindre än 5 procent under en hundraårs­period, om uppvärmningen av haven sker i en takt snabbare än en grad per hundra år.

Fler skyddsmekanismer

Om utsläppen sker i de djupa haven kan dock andra mikrobiella processer bryta ned metanet innan det når atmosfären – men dessa hinner inte sätta in när utsläppen sker i grundare vatten. 

Samtidigt säger forskarna att stora luckor återstår i kunskapen om de processer som styr metanutsläppen från havets bottnar. 

– Vår studie visar att man inte kan förlita sig på att mikroorganismer i sedimenten kommer att ta hand om problemet, säger Christian Stranne och fortsätter:

– Metanhydrater utgör ett enormt kolförråd i klimatsystemet, så det är av stor vikt att vi studerar och lär oss hur det påverkas och eventuellt interagerar med klimatförändringar på långa och, som är fallet i den här studien, relativt korta tidsskalor.