Världen måste höja ambitionen och drastiskt minska klimatutsläppen, situationen är allvarlig. Det visade två rapporter som släpptes förra veckan. Enligt FN:s miljöprogram UNEP är ländernas klimatåtgärder långt i från tillräckliga, vi måste femfaldiga dem för att nå 1,5-gradersmålet. Samtidigt fortsätter utsläppen att öka. Förra året nådde vi rekordhöga utsläpp av växthusgaser, rapporterade Världsmeteorologiska organisationen, WMO.
Inför den här situationen har världens fattigaste länder kommit till Madrid för att driva en för dem mycket viktig fråga: att få ersättning för förluster och skador som redan sker i klimatkrisens spår.
”Förlust och skador”
Flera frågor kommer att förhandlas under COP25, som högre ambitioner när det gäller åtgärder för att minska utsläpp och regler kring utsläppshandel, förklarar Naturskyddsföreningens generalsekreterare, Karin Lexén. Men en av de viktigaste för utvecklingsländerna är just ersättningsfrågan.
– De rika länderna, som i stor utsträckning orsakat dagens klimatförändringar, måste ge stöd till låginkomstländer för de effekter av klimatförändringarna som det inte går att anpassa sig till, säger hon till ETC.
Förlust och skador handlar bland annat om att länder ska få hjälp med återuppbyggnad efter en klimatkatastrof, som exempelvis den i Moçambique där hundratals dödades och minst 1,85 miljoner människor drabbades; de miste sina hem och allt de ägde och viktig infrastruktur, som broar och vägar, förstördes. Men i dag går det inte att söka hjälp för återuppbyggnad inom ramen för Klimatkonventionen och Parisavtalet. Den klimatfinansiering utvecklingsländer kan söka är endast avsedd för utsläppsminskning eller så kallad ”anpassning” för att kunna möta klimatförändringarna, alltså att länderna exempelvis installerar varningssystem för extremväder eller bygger vallar för att förebygga översvämningar. Men när tyfonen eller översvämningen slår till, så är det för sent att anpassa sig, menar dessa länder.
Warszawamekanismen
Frågan om förlust och skador är inte ny. De små önationernas förbund AOSIS (Alliance of Small Island States) tog upp den redan under FN-mötet 1991, när Klimatkonventionen började utformas och har sedan dess varit omstridd, då frågan om vem som ska betala inte lösts. Det dröjde 16 år innan förlust och skador nämndes i ett formellt FN-dokument och ytterligare några år innan alla länder kom överens om att det skulle skapas en mekanism för förlust och skador, den så kallade Warszawamekanismen för förlust och skador från 2013.
Hittills har det därför funnits ett uppdrag att samla kunskap om klimatrelaterade skador och olika möjliga finansieringsformer. En finansieringsform är en försäkring som kan bidra med att ersätta skador när katastrofen blivit ett faktum. Men uppdraget att utarbeta en mekanism för förlust och skador har inte handlat om vem som ska ersätta och kompensera för dessa skador. Fråga om vem som ska stå för notan är alltså fortfarande huvudkonflikten: utvecklingsländer vill att rika länder, som har orsakat klimatförändringarna, ska kompensera fattiga länder, medan rika länder hittills inte har velat gå med på att betala.
I år ska det göras en översyn av arbetet med att utarbeta Warszawamekanismen och det kommer att tas beslut om dess fortsatta uppdrag. Ett viktigt beslut för utvecklingsländer. Dagarna innan mötet samlades därför flera av dem för att ta fram strategier för att fortsätta driva frågan under förhandlingarna.
– Vi från länderna som är mest sårbara för klimatförändringar vill att mekanismen ska kunna titta på finansieringen för förlust och skador bortom försäkringar, som det handlat om hittills. Vi är inte emot försäkringar, men de löser inte alla problem och de hjälper framförallt inte de fattigaste och mest utsatta länderna, som inte har råd att betala en försäkringspremie, säger Saleemul Huq, forskare på Internationella institutet för miljö och utveckling, IIED, i Bangladesh.
Allianserna och strategierna
Saleemul Huq är en riktig COP-veteran, han har varit med på alla 25 klimatmöten sedan starten, 1995. Han arbetar med gruppen för de minst utvecklade länderna, LDC, och är observatör under förhandlingarna.
På klimattoppmötena samlas alla utvecklingsländer under den stora G77-gruppen. Men den utgörs i sig av undergrupper som LDC, gruppen för de mest utsatta utvecklingsländerna, de små ö-nationernas förbund (AOSIS), Afrikanska och Latinamerikanska gruppen. I G77 ingår även Kina ibland, och då kallas den G77 och Kina.
I G77-gruppen samlas många olika intressen. Och trots att Kina ofta får kritik för att landet har mycket stora utsläpp är det viktigt för att ge G77 gruppen tyngd i förhandlingarna, förklarar Huq.
Årets klimattoppmöte i Madrid blir startskottet för förhandlingarna inför nästa års toppmöte i Glasgow, där länderna bland annat ska presentera nya klimatåtgärder och höja sina ambitioner, i år kommer inte de stora besluten att fattas. Men Saleemul Huq hoppas ändå att mötet i Madrid ska leda till ett förslag om ersättning för förlust och skador som kan läggas fram redan i Glasgow.
– Kompensation för förlust och skador är ett tabu, utvecklade länder tycker inte om att prata om kompensations och juridiskt ansvar, men det ska vi trycka på, säger han till ETC.
Tabu även i Parisavtalet
Trots att Parisavtalet erkänner klimatrelaterade skador, genom att skriva in dem i avtalet, står det samtidigt uttryckligen att förlust och skador inte innebär kompensation och juridiskt ansvar. Denna motsägelsefullhet speglar den underliggande konflikten om finansieringen av denna kompensation. Rika länder vill undvika att skriva in vem som bär skulden för klimatförändringarna, eftersom det skulle innebära att de har ansvar för att ekonomiskt kompensera för skadorna. Därför kan det att bli svårt att hitta en kompromiss.
Men Saleemul Huq är ändå hoppfull. Den tydligaste förändringen han upplever sedan de första klimatmöten är att gruppen för de minst utvecklade länderna, LDC, har fått större inflytande. Framförallt när den har gått samman med andra grupper och kunnat påverka G77-gruppen och Kina.
– Om vi från länderna som är mest sårbara för klimatförändringarna har en gemensam strategi kan vi få de stora länderna inom G77 som Kina, Indien och Brasilien att stödja oss och driva vår fråga.
Han menar att det inte är så svårt att få med sig G77-gruppen i frågan, däremot förväntar han sig motstånd i förhandlingarna med de rika länderna.
– De tycker inte om att prata om kompensation för förlust och skador och det vet vi. Men vårt krav är att få till en finansiering av förlust och skador.
Vill ha hjälp att ställa om
En annan viktig fråga som berör utvecklingsländerna handlar om utsläppsminskningarna. Parisavtalet innebar att alla länder i världen ska bidra med utsläppsminskningarna. Men eftersom världens fattigaste länder är de mest utsatta för klimatförändringar har de krävt att de utvecklade länderna ska bidra med finansiering så att de ska kunna ställa om. Ett löfte från utvecklade länder är att de ska ha mobiliserat 100 miljarder dollar för anpassning och utsläppsminskning i utvecklingsländerna fram till 2020, bland annat genom den Gröna klimatfonden.
– Det är viktigt att utvecklade länder visar att de har bidragit med finansieringen de har kommit överens om och att de höjer ambitionsnivån framöver. Annars kommer inte Parisavtalet att fungera, säger Kevin M. Adams, forskare vid Stockholm Environment Institute SEI.
Hittills har det varit svårt att samla in tillräckligt med pengar och det finns en oro över att målet inte kommer att nås. Kevin M. Adams tror att målet kan uppnås, men allt beror på hur man räknar.
– Enligt rapporterna från OECD och FN är vi nära det målet. Det finns en debatt om de exakta siffrorna, men bidraget verkar öka varje år och baserat på deras beräkningar är det inte otänkbart att vi når målet. Tricket handlar egentligen om vad vi räknar in i de 100 miljarderna. Det är till exempel inte helt tydligt om privata investeringar ska inkluderas eller hur lån, som ska betalas tillbaka, ska räknas, förklarar Kevin Adams för ETC.
Enligt OECD-rapporten nådde vi runt 70 miljarder dollar 2017, men det inkluderade både privata investeringar och lån. Räknar man bara offentliga bidrag blir summan 54 miljarder dollar. Utmaningen som följer är att bidra med 100 miljarder dollar, per år, efter 2020.
Historiskt ansvar och brutna löften
Meena Raman från nätverket Third World Network i Malaysia ska för första gången sen 2007 inte vara med på toppmötet, men hon kommer att följa det på distans. Hon har i flera år varit kritisk till att utvecklade länder gör för lite för att kompensera utsatta länder. Hon tycker inte heller att de utvecklade ländernas löften om klimatneutralitet 2030 eller 2050 räcker.
– Det handlar inte bara om det historiska ansvaret sen industrialiseringen och att välfärden i rika länder bygger på forna kolonier och exploatering av fattiga länder. Det handlar om de utsläppsminskningar som inte skett under det senaste decenniet. Trots löften och avtal fortsätter utsläppen att stiga. Vi har inte tid att vänta till efter 2020, de måste ske nu.
I Madrid pågår förhandlingarna för fullt. Och klimatmötet är viktigt, speciellt för små utvecklingsländer menar Saleelum Huq.
– Det är den enda gången där små länder som är mest sårbara för klimatförändringarna på global nivå har en plats vid förhandlingsbordet som har lika stor betydelse som USA:s plats. I nästan alla andra forum är det bara de stora spelarna som får vara med. COP är den enda platsen där vi har en röst. De lyssnar kanske inte alltid på oss men vi kan åtminstone säga någonting och därför är det viktigt.
Det är inte bara de förhandlingsgruppernas allianserna under FN-mötet som spelar roll för de mest utsatta utvecklingsländerna, menar Huq, utan även en ny växande folkrörelse.
– En ny och viktig allians är de unga i utvecklade länder som leds av Greta Thunberg. Nu är det barnen som utmanar sina föräldrar och det är ett nytt fenomen, och jag hoppas att föräldrarna lyssnar, för de lyssnade inte på oss, säger Saleemul Huq.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
