Fråga: Oxfam har beräknat att 10 procent av mänskligheten svarar för hälften av växthusgaserna och hälften av mänskligheten svarar för 10 procent. Ska vi nå målen i Parisavtalet måste jämlikheten främjas globalt inom och mellan alla länder. Det betonas allt mer av IMF, IPPC, Världsbanken med flera. Författare som Thomas Piketty, Naomi Klein, Ann Pettifor och Staffan Laestadius har sedan länge berört dessa frågor.
I Sverige är ämnet ändå i stort sett frånvarande i klimatdebatten. Vad beror det på?
/ Lars-Erik Andervad, Kalmar
Svar: En bra fråga, som kanske är svår för oss i den rika delen av världen eftersom den betyder att de flesta av oss – även långt ner i inkomstfördelningen – orsakar större utsläpp än vad som är förenligt med global rättvisa. Till viss del beror det på saker vi har svårt att råda över: att våra samhällen är byggda med ohållbar infrastruktur och produktion. De utsläppen kan i stor utsträckning minskas genom en aktiv industripolitik, utan att vår levnadsstandard nödvändigtvis behöver sjunka.
Men vi gör också avtryck med vår konsumtion, som i ett globalt perspektiv är hög även för de lägre samhällsklasserna. En rättvis klimatpolitik skulle innebära att vi fick dra ner på resande, köttätande, och annan konsumtion med stort klimatavtryck. Vår levnadsstandard är helt enkelt för hög, vilket är svårt att göra till en politisk fråga.
Samtidigt skiljer sig utsläppen åt mellan grupper i Sverige. Höginkomsttagare flyger mer, åker mer bil, och kör dessutom större och tyngre bilar – exempelvis SUV:ar – som släpper ut mer. Det är inte otänkbart att partier till vänster skulle kunna göra politik av att det behövs progressiva skatter för att minska de rikas konsumtion.
För att klara 1,5-gradersmålet måste den fattigaste halvan av svenska folket minska sina utsläpp med ungefär hälften, anger en rapport av Oxfam och Stockholm Environment Institute. Utsläppen för de rikaste 10 procenten skulle behöva minska med cirka 87 procent, och den rikaste procenten behöver minska sina utsläpp med hela 95 procent. Så dramatiska utsläppsminskningar kräver sannolikt att man drar ner på de rikastes inkomster (utan att höja inkomsterna för andra). Att en sådan politik inte står högt på dagordningen kan bero på att vänsterpolitik i allmänhet inte har varit på modet de senaste 30–40 åren.
Att ransonera flygresor vore en tänkbar lösning, men en så pass drastisk åtgärd kanske också är svår att lansera politiskt. Även om Greta Thunberg och många klimatforskare vill att klimathotet ska behandlas som en kris råder i nuläget ännu inte den krisstämning som hade behövts för styrmedel som annars mest tillämpas i krigstid.
/ Max Jerneck, forskare vid Center for Sustainability Research (CSR), Handelshögskolan
