Hur mycket kan man egentligen odla där vi bor och vad är det som hindrar (förutom grönsakshandlare som förlorar kunder)?
Lisette Tabo
Svar: Jag är ingen expert på odling och det jag ibland berättat om är de planer på storskalig växthusodling i städerna som bland annat svenska Plantagon sysslar med.
Jag tror att man måste skilja på det och de folkliga rörelserna för stadsodling som finns lite här och var.
Sverige har ju alltid haft odlingar inne i och nära städerna i form av koloniodling. Skulle man lägga samman alla de morötter, salladshuvuden och potatisar som odlas i små lotter eller balkonglådor blir det många ton mat som redan idag är lokalt stadsodlad.
Men det har knappast gjort grönsakshandlare oroliga, all denna koloniodling kan bara producera några få procent av vad en stad behöver.
När jag besökte Havanna och tittade på deras större odlingar påstod man att de kunde nå tjugoprocentig självförsörjning, men det var rätt stora odlingar i tropiskt klimat i utkanterna av förorter det handlade om. (Jag besökte bland annat skolor som gjorde en del av barnens mat själv).
På samma sätt har det skrivits många artiklar om Detroits stadsodling, men även här handlar det nog mer om social rörelse, självaktivitet och känslan av att bryta en ond spiral i en alltmer förstörd och övergiven stad. Stadsodlingen handlar om politisk aktivitet, inte om att vara självförsörjande.
Den yta som finns i en stad kan helt enkelt inte försörja invånarna. Bara minska behovet något av transporter och import.
Det finns kritiker av stadsodling som menar att jorden i en stad är alltför förstörd. För mycket bilar, avgaser, tungmetaller och gifter. Få skulle nog vilja äta zucchini odlad mellan motorvägens filer. Men det där är ju egentligen något som går att undersöka och mäta och om man vill odla storskaligt där vi bor går det att ta reda på om maten duger.
Men jag tror ändå inte på det som en försörjningsfråga. Mer som ett sätt att leva mer roligt. Alla som odlat sina tomater vet ju att det är kul när det fungerar.
De växthusprojekt som finns för odling i städer är något helt annat. Det är industriprojekt, stora vertikala växthus (vertikalt då det är ont om mark) som odlar utan jord eller rentav utan solljus.
Man kan ju odla bara med Led-lampor om man vill.
Plantagon har berättat för mig att de jobbar med odling i pimpsten, inte jord, och huvudorsaken är att om vi skulle flytta in matjord motsvarande vad sådana gigantiska växthus behöver, så skulle vi vara tvungna att ta den från landsbygden. Det blir knappast mer odlingsbar mark av att jord flyttas från land till stad.
En annan idé är att odla i luften, det vill säga låta rötter utvecklas som man sedan sprutar näring på utan någon jord eller odlingsbädd alls.
De här vertikala växthusprojekten handlar om energi till stor del. Man tar koldioxid och värme från andra verksamheter, skapar ett slutet system för att spara vatten och energi och odlar i helt kontrollerad miljö. Som om man odlar på en rymdstation. Det här är en industriproduktion, inte självodling och det som gör att vi överhuvudtaget diskuterar det är att städerna snart har över 6 miljarder invånare och transporterna av mat dit börjar bli orimlig. De här gigantiska växthusen kommer att specialisera sig på några enstaka grödor (pak choy är tydligen en lämplig växt) och en poäng är att det varje dag finns nya grönsaker klara för försäljning mitt i staden – eftersom man odlar på rullande band är växterna klara när de når gatunivå. Men om grönsakerna sedan skickas runt till affärer i staden eller om det skapas livsmedelsaffärer typ jättelika Ica Maxi byggda som stora växthus vet ingen idag. Stadsplanerare kommer hursomhelst få ett spännande jobb.
Idag bor en majoritet av jordens människor i städer. Och fler lär det bli. (Jag tillhör dem som inte tror att mänskligheten kommer att flytta till landet igen). Det är klart att det kommer förändra matproduktionen. Ska vi ha tusentals tankar med fisk i och växtodlingar ovanpå i städerna? Tänk om P-platserna minskar till förmån för matproduktion i kvarteret? Eller blir det för ineffektivt?
Om maten blir dyrare i framtiden (vilket mycket talar för när klimatförändringarna försvårar det jordbruk vi har idag) kommer säkert människors lust och vilja att odla mer i sina fönster, balkonger och trädgårdar att öka. Men politiskt tror jag mer att det viktiga är att rädda världens matjordar, kanske med de idéer som Lester Brown presenterar i sin ”Plan B” för att återställa förstörda marker.
Och ska vi äta kött framöver får det nog bli i hjordform, inte industriköttfabriker.
Å andra sidan, för över hundra år sedan bodde djur i städerna. Det fanns mjölkkor (som dock mådde dåligt) mitt i stan. Nu bor här bara hundar och katter. (Och råttor, med eller utan vingar).
Kanske äggfabrikerna blir i höghus i framtiden?
Matproduktion och städer kommer att bli en av de stora diskussionerna framöver. Vad ska vi satsa på? Men en sak kan alla kanske enas om rätt snabbt. Ungefär en tredjedel av vår mat förstörs genom att vi slänger ätbar mat i förtid. I energidebatten brukar man gräla om det är energieffektiviseringar eller förnybar ny energi som ska rädda jorden (svaret är nog både och).
Jordbruksdebatten borde nog handla om samma sak. Det är bra om vi kan odla mer mat som inte sliter sönder jordens resurser. Men ännu bättre om vi äter upp den vi redan har idag.
