Tyst i medierna
Och medierna? Här i Storbritannien pratar de om klänningen som prinsessan Kate bar på James Bond-premiären, Donald Trumps senaste idioti och vem som röstades ut i Halloweenavsnittet av Let’s Dance. Veckans stora debatt, som dominerat nyheterna i stora delar av världen? Korv – är den verkligen så dålig för hälsan? Vad jag diskuterar är grillning på en helt annan nivå. Elden härjar över hela Indonesien, en sträcka på 500 mil. Den är säkerligen, enligt all objektiv bedömning, det viktigaste som händer i dag. Och det borde inte en krönikör, som skriver i mitten av en dagstidning, behöva berätta. Det borde stå på allas förstasida. Det är svårt att förstå omfattningen av detta inferno, men här är en jämförelse som kanske kan vara till hjälp: bränderna producerar just nu mer koldioxid än den amerikanska ekonomin. Och på tre veckor har de släppt ut mer koldioxid än Tysklands årliga utsläpp.
Men jämförelserna ger inte hela bilden av vad som sker. Den här katastrofen kan inte bara mätas i antal per miljon. Bränderna förstör skatter som är lika värdefulla och oersättliga som de arkeologiska lämningar som IS utplånar. Orangutang, trädleopard, malajbjörn, gibbon, sumatranoshörning och sumatratiger – de här är några av de hotade arter som drivs av lågorna från stora delar av sina utbredningsområden. Men det finns tusentals, kanske miljontals, fler.
Platser har blivit till aska
En av de brinnande provinserna är Västpapua, en region som olagligt ockuperats av Indonesien sedan 1963. Jag tillbringade sex månader där när jag var 24 och undersökte då några av de faktorer som lett till den här katastrofen. På den tiden var det ett underland, med en rikedom av inhemska arter i varje träsk och dal. Vem vet hur många av dem som har försvunnit under de senaste veckorna? Den här veckan har jag försjunkit i och gråtit över foton av platser som jag älskade och som nu blivit till aska. Utsläppen av växthusgaser berättar inte heller hur människorna i de här områdena påverkas. Efter den senaste storbranden i Indonesien 1997 saknades 15 000 inom gruppen barn under tre år, vilket kan tillskrivas luftföroreningar. Den här branden verkar vara ännu värre. De munskydd som delas ut runtom i landet kommer inte att göra någon större nytta för att skydda dem som lever i en sollös smog. Parlamentsledamöter i Kalimantan (på indonesiska Borneo) har varit tvungna att bära ansiktsmasker under debatter. Kammaren är så dimmig att de måste ha svårt att känna igen varandra.
Det är inte bara träden som brinner, marken brinner också. En stor del av skogen växer på stora kupoler av torv. När bränderna tränger ned i jorden pyr de i veckor, ibland månader, och släpper ut moln av metangas, koloxid, ozon och exotiska gaser som ammoniumcyanid. Rökplymerna sträcker sig tiotals mil och orsakar diplomatiska konflikter med grannländerna.
Varför händer det här? Indonesiens skogar har fragmenterats i årtionden av timmer- och jordbruksföretag. Kanaler har huggits ut genom torven för att dränera och torka den. Plantageföretag kommer in och förstör det som finns kvar av skogarna, för att sedan plantera monokulturer av massaved, timmer och palmolja. Det enklaste sättet att röja marken är att sätta eld på den. Det här orsakar katastrofer varje år, men under ett extremt El Niño-år som i år har vi en perfekt formel för en miljökatastrof.
Presidenten, Joko Widodo, är – eller vill vara – demokrat. Men i det land han leder frodas fascism och korruption. Som Joshua Oppenheimers dokumentär The Act of Killing visar har ledarna för de dödspatruller som hjälpte till att mörda en miljon människor under Suhartos skräckvälde på 1960-talet, med västvärldens goda minne, sedan dess haft goda tider genom andra former av organiserad brottslighet, däribland olaglig avskogning.
Massmördare hyllas som hjältar
De stöds av en paramilitär organisation, Pancasila Youth, som har tre miljoner medlemmar. Med sina orangea kamouflagemönstrade uniformer, scharlakansröda baskrar, sentimentala sammankomster och tårdrypande musik ser de ut som en fascistisk milis i en JG Ballard-roman. Indonesien har varken fått sanning eller försoning. Massmördarna behandlas fortfarande som hjältar och hyllas på tv. På en del håll, särskilt i Västpapua, fortsätter de politiska morden.
De som begår brott mot mänskligheten tvekar inte att begå brott mot naturen. Även om det verkar som att Joko Widodo vill få stopp på bränderna, har han begränsad räckvidd. Hans regerings politik är motsägelsefull: den innehåller nya subventioner för framställning av palmolja, vilket gör fortsatta bränder nästan ofrånkomliga. En del plantageföretag har, pådrivna av sina kunder, lovat att sluta förstöra regnskogen. Regeringstjänstemän har svarat argt med att hävda att sådana inskränkningar hejdar landets utveckling. Röken som fördunklar landet och som redan kostat det omkring 30 miljarder dollar? Den är tydligen utveckling.
Vårt inflytande är svagt, men det finns en del saker vi kan göra. En del företag som använder palmolja har gjort synbara ansträngningar att reformera sina distributionskedjor, medan andra verkar framskrida mer långsamt och otydligt. Starbucks, PepsiCo och Kraft Heinz är några exempel. Köp inte deras produkter förrän du ser resultat.
En pågående eko-apokalyps
I måndags var Widodo i Washington för att träffa Barack Obama. Enligt den officiella kommunikén välkomnade Obama ”president Widodos nyliga politiska åtgärder för att bekämpa och förebygga skogsbränder”. Den eko-apokalyps som pågick medan de konfererade, vilken gör de här åtagandena till ett skämt, nämndes inte. Regeringar ignorerar problem när medier ignorerar dem. Och medierna ignorerar dem för att ... ja, det är en fråga med tusen svar och många av dem innefattar makt. Men ett skäl är den totala avsaknaden av perspektiv i en avprofessionaliserad bransch – som domineras av bolagens pressmeddelanden, fototillfällen och modefotograferingar – där alla verkar vänta på att någon annan ska ta täten. Medierna fattar ett gemensamt icke-beslut att behandla den här katastrofen som en icke-fråga och vi fortsätter alla som om den inte pågår.
Under klimatmötet i Paris i december kommer medierna, som är fast i den mellanstatliga bubblan av abstrakt diplomati och fabricerat drama, att rapportera från förhandlingarna utan knappt någon hänvisning till vad som händer på andra håll. Samtalen kommer att förflyttas till en sfär som vi inte har någon moralisk kontakt med. Och när cirkusen rullar vidare kommer det att bli tyst igen. Är det någon annan bransch som tjänar sina kunder så illa?
Översättning: Jenny Cleveson
