Det är i den här positionen som det brittiska vetenskapsmuseet Science Museum nu befinner sig. Institutionens ledning verkar inte ha insett hur man skadat sitt anseende genom att ta emot pengar från oljebolag som BP och Equinor. Häromveckan avslöjade de att Shell finansierar – hör och häpna! – deras nya utställning om klimatkollapsen.
Trots att många andra stora institutioner – som National Gallery i London och Skottland, Tategallerierna, brittiska Nationalteatern och Kungliga Shakespearesällskapet, Southbank Centre i London, Amerikanska naturhistoriska museet i New York och Van Gogh-museet i Amsterdam – har kapat sina band till fossilindustrin, verkar Science Museum vara fast beslutet att rulla sig i tjära och fjädrar. Museets chef, Ian Blatchford, kommenterade till media: ”Även om Science Museum hade frikostig offentlig finansiering skulle jag fortfarande vilja ha sponsring från oljebolagen.” Något säger mig att det här inte kommer att åldras väl.
Utställningen, som heter Our future planet (på svenska Vår framtida planet), lägger tonvikten på de teknologier som skulle kunna fånga koldioxiden vid förbränning av fossila bränslen, eller utvinna den ur luften efter att den har släppts ut. Science Museum berättar för mig att Shell inte hade någon påverkan på dess utformning eller innehåll. Jag tror dem, men i mina ögon ligger utställningen helt i linje med oljebolagens agendor. I åratal har oljebolagen försökt skjuta upp avvecklingen av sina oljefält så länge som möjligt genom att framhålla teknologiska lösningar. Om koldioxid kan fångas så skulle det kunna vinna tid, under vilken deras sökning och borrning, landrofferi och läckor, föroreningar och vinster kan fortsätta längre än samhället annars skulle ha tillåtit.
Precis som organisationen Culture unstained (som försöker stoppa oljesponsring) påpekar är merparten av de teknologier som utställningen lyfter fram antingen spekulativa eller extremt dyra, eller så används de helt enkelt inte, trots att goda möjligheter finns. Exempelvis avskiljning och lagring av koldioxid (CCS) – att utvinna koldioxid ur kraftverkens utsläppsgaser och sedan transportera den in i geologiska – som högljutt lyfts fram som en ledande lösning i 20 år. Men hittills är det bara 26 kraftverk som använder sig av metoden, och 22 av dessa är riggar som använder den koldioxid de pumpar ned i marken för att utvinna mer olja ur stenarna (en process som kallas förbättrad oljeåtervinning).
I Shells senaste årsrapport är deras åtaganden gällande CCS vaga och generiska. Trots det bygger många av deras löften om att minska nettoutsläppen på en kombination av denna teknologi och kompensation. Medan användning av avskiljningsteknologier i allmänhet inte blir verklighet, så innebär omfattningen av den nödvändiga minskningen av koldioxidutsläpp att det inte längre går att kompensera utsläppen. Vi behöver maximera såväl avvecklingen av fossila bränslen som minskningen av koldioxidutsläpp, helst genom att återförvilda ekosystem. Det ena kan inte ersätta det andra.
Ja, vi bör utforska alla teknologier som skulle kunna hjälpa till att förhindra en klimatkollaps. Men vi bör inte tillåta att de används som greenwashing. Såvida inte fossilbolagen avvecklar sina oljefält i en omfattning som står i proportion till målet att förhindra en uppvärmning på över 1,5 grader, så förblir de ett dödligt hot mot mänsklighetens välbefinnande och andra livsformers överlevnad. Hittills har inget av dem, inte ens på papper, några planer som är förenliga med att förhindra en uppvärmning på över 2 grader, än mindre 1,5 grader. Miljögrupper avfärdade häromveckan Shells program som luddigt och halvhjärtat.
Bolaget hävdar, korrekt, att dess målsättningar är nödvändiga för att de ska gå ”i takt med samhället”. Annars skulle de ”försöka sälja produkter som
våra kunder inte vill ha”. Men genom att producera reklam som överdriver deras åtagande att minska utsläpp försöker de blidka den allmänna opinionen och, tror jag, skjuta upp kravet på en övergång från fossila bränslen. Enligt min mening har utställningen på Science Museum samma effekt.
Än värre är att även om Shell har kapat banden till en del lobbygrupper så är de fortfarande med i flera stycken – som Consumer Energy Alliance och Australian Petroleum Production & Exploration Association – som har försökt hindra klimatpolitiken. De hoppas att en stor del av deras framtida vinster ska komma från den växande plastproduktionen. Förra året lobbade det amerikanska kemirådet American Chemistry Council, som Shell också tillhör, för handelsregler som skulle riva upp Kenyas strikta åtgärder mot engångsplast och tvinga landet att fortsätta ta emot plastavfall från andra länder. Det ville göra Kenya till ”ett nav för tillhandahållande av amerikansktillverkade kemikalier och plast till andra marknader i Afrika”.
När jag ifrågasatte museet så hänvisade de mig till en artikel av Blatchford, i vilken han hävdar att ”vi tror att den rätta vägen är att engagera, debattera och utmana företag … att göra mer för att göra den globala ekonomin mindre koldioxidintensiv”. Det gör jag också. Men hur hjälper det att ta emot deras pengar? Det förstärker inte direkt er makt, eller hur? ”Gör som vi säger, annars tar vi inte emot era pengar längre.”
Detta, tror jag, är ett nollsummespel. Den trovärdighet som Shell kan vinna genom sitt samröre med Science Museum, är trovärdighet som Science Museum förlorar. Vad Shell vill ha är, vilket deras vd medger, ”ett starkt samhälleligt tillstånd att verka”. Genom att sponsra upphöjda kulturinstitutioner hoppas oljebolagen normalisera en ekocidal affärsmodell. När de gör det så smutsar de ned den som är dum nog att ta emot deras pengar.
Översättning: Jenny Cleveson