Under denna ytterst allvarliga kris valde Storbritannien den minst seriösa regeringen. Såväl regeringen i Westminster som lokala myndigheter fortsätter att bygga vägar och utöka flygplatser. Enligt en analys genomförd av Världsnaturfonden avsattes 145 miljoner pund för miljöarbete i Storbritanniens senaste budget, men hela 40 miljarder pund till åtgärder som kommer att öka utsläppen. 

Chockerande policy

Det är i dagsläget chockerande att regeringspolitik går ut på att ”maximera den ekonomiska vinsten” från utvinningen av olja och gas i Storbritannien. Enligt regeringens energipolicy säkerställs att ”Storbritannien förblir en attraktiv destination för globala investerare” genom fortsatt utvinning. Detta påstås vara ”det bästa sättet att säkra en framgångsrik omställning från traditionella fossila bränslen”.

Det är svårt att föreställa sig ett mer skruvat argument. Strävar man efter oförenliga mål är logiken dock vanligtvis det första som ryker. 

Bensin på lågorna

När vårt hus nu brinner så sprutar Storbritanniens regering bensin på lågorna. Med ekonomiska bidrag från fossilbolag i ryggen verkar Boris Johnson vara på väg att godkänna planerna på ett nytt oljefält, Cambo, i Nordsjön. Detta samtidigt som klimatforskare länge har förklarat att det inte finns någon realistisk chans att förhindra mer än 1,5 grader global uppvärmning om inte all ny utvinning av fossila bränslen stoppas. Istället bör även befintliga projekt avslutas.

Vi kommer inte heller kunna uppnå regeringens officiella mål om nollutsläpp år 2050. Detta mål överensstämmer för övrigt inte alls med de mål som fastslagits i Parisavtalet. I sig ytterligare ett tecken på avståndet mellan kunskap och handling. Storbritanniens klimatmål måste akut ersättas med strängare åtgärder, men makthavarna vill inte röra vid frågan.

Lova lågt – leverera lägre

Vi kan se samma tendenser hos nästan varje regering, jorden runt. Joe Bidens löften om en grön omställning visade sig snabbt vara tomma ord. Trots att Biden lovade att förbjuda nya utvinningar och så kallad fracking på offentlig mark har hans administration redan beviljat mer än 2 000 nya tillstånd. Bidens nationella säkerhetsrådgivare har krävt att oljekartellen Opec+ ska öka sin produktion, så att amerikanska medborgare fortsatt ska ha råd att köra sina monstruösa bilar. Vissa menar att bakom Bidens blygsamma retorik finns en vilja till radikala åtgärder. Men de ord som används sätter gränserna för vad som blir möjligt att åstadkomma, och den som lovar lågt levererar lägre.

Alla åtaganden för att förhindra klimatkollaps är meningslösa om vi fortsätter att utvinna fossila bränslen. Atmosfären bryr sig inte om gester. Den är oberörd av löften, ointresserad av ord. Den består inte av falanger, eller väljare som kan luras och distraheras.

Regeringarna runt om i världen skyr det klimatforskare vittnar och rapporterar om. Om regeringarna faktiskt tog informationen på allvar skulle de skräddarsy sin politik helt utefter vetenskapliga råd. Samtidigt skulle en sådan avgränsning av politisk valfrihet uppfattas som oacceptabel, inte bara av politiker utan också utifrån den filosofi som ligger till grund för våra demokratier.

Vad gör statliga jurister?

Fast är det verkligen så? När de gäller kommersiella intressen låter sig regeringar gladeligen begränsas. Ett brittiskt oljebolag stämmer för närvarande den italienska regeringen för förlust av ”förväntade framtida vinster” efter att Italien förbjöd ny oljeborrning i kustvatten. Italien har tidigare undertecknat det så kallade Energistadgefördraget, som gör det möjligt för företag att kräva ersättning om framtida projekt stoppas. Enligt en klausul kan detta ske även om länder dragit sig ur avtalet, vilket innebär att Italien kan stämmas trots att landet lämnade avtalet 2016.

Detta är ett av många exempel på uppgörelser mellan investerare och stater, som gör att effektiva åtgärder mot klimatkrisen nästan blir omöjligt. Det i sig är en upprörande inskränkning av politisk frihet, som våra regeringar uppenbart accepterar.

Jag är inte säker på hur vi kan komma undan sådana avtal, men denna fråga borde ha högsta prioritet bland statliga jurister. Annars innebär det att framtida företagsvinster officiellt är viktigare än livet på jorden.

Plockar små poänger

Den globala nödsituationen kräver en ny politik, men någon sådan finns inte i sikte. Regeringar fruktar fortfarande lobbygrupper mer än att våra ekosystem kollapsar. Enbart för att vinna små och irrelevanta politiska poäng tar de beslut som får stora och oåterkalleliga konsekvenser. Parlamentsledamöter i Storbritannien som aldrig visat intresse för fattiga människor och ofta röstat för att försvåra för utsatta grupper, argumenterar nu plötsligt att åtgärder för att rädda klimatet skadar just dessa grupper. 

Finansdepartementet vägrar att ens godkänna de utgifter som behövs för att möta regeringens otillräckliga klimatmål. Boris Johnson är ansvarig för att driva frågan om globalt ansvar för klimatet vid toppmötet i Glasgow i november. Tyvärr är Johnson bra på att bli uppretad och skrävla men till synes konstitutionellt oförmögen att fatta svåra beslut.

Nytt etiskt rättesnöre

Ingen regering, inte ens den mest progressiva, är ännu beredd att allvarligt överväga den omställning vi behöver: en global överenskommelse som prioriterar klimatet framför allt annat. Det vi behöver är inte bara ny politik, utan ett nytt etiskt rättesnöre. Vi måste minska klyftan mellan kunskap och handling. Vi måste få fart i den konversation som ännu trevar.

Texten är tidigare publicerad i The Guardian.

Översättning: Corinne Platten.