I spåren av elbilsboomen de senaste åren har intresset för att leta batterimetaller i Sverige exploderat. Mellan 2010 och 2015 låg beviljade tillstånd för att leta efter vanadin, litium och kobolt på mellan 0–13 per år. 2016 steg siffran till 34 för att öka till 65 året därpå och 43 stycken i fjol.

Stort glapp

Gruvdrift är dock både tidskrävande och dyrt och att utvinna relativt ovanliga metaller är ett högriskprojekt. Det gäller därför att ha lång planeringshorisont då det inte är ovanligt att det tar tiotals år från provborrning till färdig gruva eller fabrik. Ett annat ofrånkomligt problem är miljöriskerna. Även om många gruvföretag hävdar att just deras metod är alldeles extra försiktig och miljövänlig, medför all industriell verksamhet risker i form av exempelvis utsläpp och lakning.

Det säger Hampus André, doktorand i energi- och miljövetenskap vid Chalmers tekniska högskola.

– Vissa metaller finns i högre koncentrationer och kräver inte lika mycket energi att utvinna, medan de flesta återfinns i låga koncentrationer. Det gör att man kan behöva mycket energi och kemikalier för att producera ren metall. Vilket innebär att det blir dyrare och miljöpåverkan blir större, säger Hampus André.

Men frågan är om prospektörerna överhuvudtaget letar på rätt ställe? Enligt en rapport från Energimyndigheten 2017 menar forskarna att det finns stora mängder metall – däribland guld, silver och sällsynta jordartsmetaller – i elektriskt avfall som kretskort, bildskärmar och mobiltelefoner. Sedan 2005 regleras återvinningen av den typen av produkter av EU genom direktivet för hantering av elektriskt och elektroniskt avfall, WEEE. WEEE säger att 65 procent av all elutrustning på marknaden ska samlas in 2019. Ändå är glappet mellan insamlat elavfall och mängden elprodukter som förs ut på marknaden enorm. Enligt en europeisk studie från 2018, i vilken Chalmers tekniska högskola deltog, slängdes inom EU elektriska och elektroniska produkter som innehöll 31 ton guld, 170 ton silver och 1 000 ton av den sällsynta jordartsmetallen neodym. Det finns krav på att vissa av metallerna måste tas omhand, men hur mycket som faktiskt blev återvunnet och hur mycket som slängdes finns det inga siffror på.

– Idag återvinns i huvudsak bara de metaller som är ekonomiskt lönsamma, till exempel guld, silver, koppar och platina, säger Maria Ljunggren Söderman, docent i miljösystemanalys vid Chalmers.

Man återvinner också metaller som finns i stora volymer, till exempel stål och aluminium. De har lägre kilopris, men eftersom de förekommer i stora volymer så blir värdet ändå högt, säger hon.

Hampus André menar att förlusterna även beror på tekniska svårigheter att plocka ut de eftertraktade metallerna.

– Många metaller är inte återvinningsbara eftersom det inte finns några separationstekniker i industriell skala. Dessutom är det svårt att fokusera på flera metaller då det oftast krävs skilda tekniker för att återvinna dem – och därmed investeringar.

Idag är efterfrågan betydligt större än mängden återvunnen metall, enligt Hampus André.

Inga särskilda krav

Maria Ljunggren Söderman och kollegor vid andra europeiska lärosäten har också publicerat en studie (ProSUM) om metaller i bilar. Stora mängder metall i den europeiska bilflottan skrotas varje år, däribland 23 ton guld, enligt studien.

EU-direktiv säger att 85 procent av en bils totala vikt ska återvinnas eller återanvändas, men det finns inga särskilda krav på guld, silver eller ännu mer sällsynta metaller.

– Man brukar prata om ELV-direktivet som reglerar producentansvaret, det vill säga vad och hur mycket som ska återvinnas. För bilarna återvinns helt enkelt de delar som väger mest eller som man vet innehåller mest av en viss metall. Guld förekommer i gram utspritt i hela bilen. Återvinningskraven ger inte incitament att leta fram det. Det är för tidsödande och kostsamt.

Det betyder att guld till ett värde av många hundratals miljoner euro går till spillo – varje år.

Yahya Jani, doktor i miljövetenskap och kemiteknik vid Linnéuniversitetet, hittar också metaller i avfall, fast inte i gamla bilar eller tvättmaskiner, utan i glasavfall.

2017 blev han först i världen med att visa hur man utvinner bland annat bly, arsenik, kadmium, kobolt och koppar ur allt från gamla tv- och datorskärmar till kristallglas. Eftersom glas till omkring 30 procent består av olika metaller blir det en betydande mängd.

– I Sverige hamnar uppskattningsvis en halv miljon ton glasavfall på deponier. 30 procent av det blir 150 000 ton metaller som – om det inte tas om hand – läcker ut i jord och vatten.

Det är en reell risk då det till skillnad från bilar och elavfall inte finns några EU-direktiv för glasåtervinning. I WEEE-direktivet ställs krav på att glas ska tas om hand, men inte att metallerna ska återvinnas. Troligtvis för att det inte har funnits metoder eller ekonomiska incitament för att göra det. Fram tills nu.