Pandemin visade att människor kan ändra beteende i tider av kris – med hjälp av politisk styrning. Men klimatkrisen och kriget i Ukraina mobiliserar ingen politisk samling.
– Det är märkligt att inga inskränkningar i människors frihet tycks vara möjliga nu, säger klimatpsykologen Frida Hylander.
När coronaviruset spred sig manade regeringen medborgarna att hålla avstånd, dra ner på resandet och så småningom att vaccinera sig. Näringsverksamheter förbjöds i lag att fylla sina lokaler med folk. De allra flesta gjorde sitt bästa för att följa råden, trots betydande inskränkningar i den personliga friheten. Nu är faran över, för den här gången. Från och med månadsskiftet klassas inte covid-19 längre som en samhällsfarlig sjukdom.
Men andra kriser pågår alltjämt. Klimathotet är mer akut än någonsin och ett krig har brutit ut på tröskeln till EU.
Båda kriserna eldas på av fossila bränslen. Varje dag matar EU Putins krigskassa med betalning för olja och gas, som vid förbränningen fyller atmosfären med än mer koldioxid.
Frida Hylander Bild: Karin Boo
Orörbar väljargrupp
Pandemin har visat att det finns både förändringsvilja och pengar när situationen kräver det. Klimatpsykologen Frida Hylander har svårt att se varför regeringen inte kallar till gemensam aktion även mot dessa kriser.
– Vi mobiliserar för att skicka pengar, förnödenheter och vapen till Ukraina, vilket jag tycker är bra, men när det kommer till inskränkningar som rör minskad el- och energianvändning då tar det plötsligt stopp. Jag kan inte se att varför vi inte skulle kunna ta hjälp av samma typ av restriktioner som vid pandemin, även nu, säger hon.
Har du någon teori om varför vi inte ser samma krisreaktion nu?
– Något gör att man inte vill störa gruppen bilägare och villaägare med hög elkonsumtion, på samma sätt som man är beredd att ställa krav på andra grupper i samhället på olika sätt. Det kanske är en köpstark väljargrupp, säger hon.
Och en engagerad väljargrupp med folkrörelser som Bränsleupproret 2.0 med en halv miljon medlemmar. Frida Hylander tror ändå att många människor vore redo att dra ner på energiförbrukningen och åka mindre bil och flyg om en sådan vädjan kom från politiskt håll.
– Ja, om politikerna sa att en av de viktigaste sakerna vi kan göra för att strypa Putins krigskassa är att dra ner på användningen av el och fossila drivmedel, och att vi alla behöver hjälpas åt, så tror jag att människor skulle göra det. Just nu är människor måna om att hjälpa till.
– Men det är viktigt att göra det tydligt på vilket sätt beteendeförändringen stöttar Ukraina och vilka konsekvenserna blir om du ändrar ditt beteende eller om du inte gör det.
Hur skulle folk reagera om vi byter ut Ukrainakriget mot klimatkrisen?
– Man har sett i forskning att man kan få människor som redan är engagerade i klimatfrågan att agera genom att vädja till dem att göra saker för klimatets skull, medan andra inte svarar på det.
Få upplever klimathotet som lika akut som pandemin eller kriget i Ukraina. Att få med sig människor att agera mot klimatkrisen ställer därför särskilda krav.
– Vi vet från transport- och mobilitetssektorn att folk efterfrågar politisk styrning. Att vädja räcker inte, i synnerhet om politikerna samtidigt premierar ohållbara beteenden – som idag när man ger alla bilägare tusen kronor, säger hon.
Dagens ETC den 21 mars.
”Måste se en vinst”
För att en beteendeförändring ska ha en chans att bli långsiktig räcker inte heller känslan av offra sig för något gott.
– Människor måste också se en vinst i det eller att det utvecklas en social norm kring beteendet. Det spelar också roll vad man från politiskt håll gör för att underlätta för människor att exempelvis köra mindre bil och dra ner på energi- och elanvändningen, säger Frida Hylander.
